Den moderna fysiken och hur den framställs i populärvetenskapen

Den största delen av forskning inom fysik är väl kvantitativt inriktat. Men visst råder även kvalitativ forskning (Hawking, Einstein, m.m), där denna fysik sedan kan bli verifierad och betraktas som kvantitativ. Bör man betrakta Einsteins kosmologiska konstant som icke-fysik, bara för att den var inaktuell fram till 1998?

Göran Grimvall skrev något tänkvärt angående populärvetenskap: http://www.vof.se/folkvett/20081maste-det-vara-ratt

För det första gå tiden långsammare för en observartör som rör sig i förhållande till en annan. Detta kallas för "tidsdilitation".

Vid gravitaion och accelleration sker mycket riktigt en tidsförskjutning, men inte på samma sätt som för tidsdilitationen. Mitt tips är att du läser på lite om hur tvillingparadoxen fungerar.

Man har bevisat att tiden saktar sig vid accelleration, genom att skicka upp väldigt exakta klockor i en omloppbana runt jorden. Eftersom flygplan flyger med en accellererad rörelse runt jorden kan man därför mäta av tidsskillnaden.

Jag vet inte hur du menar att Hawkings och Einsteins forskning är kvalitativ. Hawkings mest citerade artikel (från 1975 och framåt) är Particle creation by black holes där han visar att svarta hål strålar som en svart kropp och beräknar deras karaktäristiska temperatur. Einsteins mest kända artikel kanske är Die Feldgleichungen der Gravitation och där formulerar han fältekvationerna och dessa är i högsta grad kvantitativa.

Kosmologiska konstanten är också kvantitativ. Fenomenologiska resultat är inte automatiskt kvalitativa.

Newton, ellära och termodynamik är inte populärvetenskap, pga. att det är ointressant och inte populärt generellt. Vad gäller forum som FB, så bör man nog inte räkna med att varje inlägg är vetenskapligt grundat, eller att personen har gedigen kunskap i ämnet. Då får man nog förlita sig till specifika newsgroups.

Jag ser hellre en populärvetenskaplig dokumentär om strängteori eller "universum och allting", än om en om ångpannan eller stirlingmotorn.

Chansen är dock betydligt större att du lär dig något vettigt av de senare dokumentärerna.

Själv förstår jag verkligen ingenting av strängteori. Allting är små strängar? Ok, bra. Then what? Jag har läst flera populärvetenskapliga böcker om strängteori men tror inte jag kan säga något vettigt om den. Tittar jag i en artikel om strängteori så är det grekiska för mig.

Ja, det var något sånt ja. Jag har läst om det, men det var ett tag sen. Och ja, det handlar om observatören. Jag är medveten om att en människa inte skulle uppleva att tiden var annorlunda. Utan det är i förhållande till andra observatörer.


Jag orkade inte kolla upp det igen innan jag svarade, då svaret snarare handlade om att påpeka att det inte bara är populärvetenskapligt dravel att tiden "går långsammare" (ser nu att jag skrev "fortare" innan vilket är felaktigt, det ska givetvis vara "långsammare"), snarare än att göra en riktigt beskrivning av fenomenet.

Är boken läsvärd? Populärvetenskap behöver inte vara dåligt. Det är först när populärvetenskapliga böcker substituerar läroböcker som det finns anledning till oro. Om populärvetenskap används enbart för att väcka intresse ser jag inga nackdelar.

Det går inte förstå fysik utan matematik. Själv fick jag intresse för matematik först efter att ha läst Lipman Bers Calculus. Men det är viktigt att förstå att fysik inte bara handlar om teori utan även praktik. Att kunna laborera och använda instrument (oscilloskop, multimeter, mikroskop) är nödvändigt.

Tänker du på Feynmans memoarer? Exempel på bra populärvetenskap enligt mig är Feynmans QED: The Strange Theory of Light and Matter och Six Easy Pieces. I kontrast med ytterst simplistiska och spekulativa böcker skrivna av Michio Kaku och Brian Greene (samt andra strängteoretiker och futurister). Bland de bäst illustrerade men samtidigt förhållandevis informativa böcker är Jim Al-Khalilis Quantum: A Guide for the Perplexed. Min personliga favorit är sovjetiske fysikerns Yakov Perelmans Physics for Entertainment. Det är verkligen en fantastisk bok om experimentell fysik. Många vardagliga exempel som är lätta och roliga. Rekommenderas.

Hela boken finns tillgänglig på http://www.archive.org/details/physi...ntert035428mbp

Jag menar exempelvis den kosmologiska konstanten, som Einstein själv kallade sitt största misstag. Kvantifierbarhet innebär väl mätbarhet/verifierbarhet i större grad. Bara för att man är ett "slutmonster" i en vetenskap gör ju inte ens utsagor automatiskt till kvantitativa, fastän man grundar dessa på befintlig teori. Om detta är fallet, så borde väl loopkvantgravitation, strängteori, etc. oxå vara kvantitativa; vilka även har ett stort populärvetenskapligt intresse.

Ja den är intressant.



Jag tänkte exempelvis på Spaceship neutrino och håller med dig om QED.

Kvantitativ innebär att vi formulerar teorin med matematik och att vi därför kommer fram till numeriska resultat. Den kosmologiska konstanten är ett kvantitativt inslag i en kvantitativ teori. Vi kan mäta dess värde.

Strängteorin är kvantitativ till sin natur eftersom den baseras på matematik men man kan ännu inte göra några kvantitativa utsagor om verkligheten. Det jag menar är att strängteorin inte utgörs av en samling kvalitativa påståenden som "allting är strängar", "strängarna vibrerar olika och detta representerar olika partiklar". Olika teorier inom ex. biologi eller sociologi kan däremot vara grundläggande kvalitativa.

Ja, numera kan den mätas, om det är så att att mörk energi är den kosmologiska konstanten - vilket inte är fastslaget. Då Einstein klurade på detta hade han väl inte mätbarheten som högsta prio. Gissar på att han sket fullständigt i vad som räknas som kvalitativ och kvantitativ forskning.

Nä visst, dock presenteras det så i populärvetenskapliga sammanhang, vilket jag tycker är förståeligt. Att den sedan framhålls som empirisk/observerad fakta (i den meningen kvantitativ) är taffligt. Fast det skapar ju tittarsiffror .