Samlingstråden för frågor om att doktorera inom tekniska ämnen (Civilingenjör, m.m.)

Eftersom man antagligen forskar på ett område man verkligen gillar och är intresserad av så är det oerhört roligt och tillfredsställande att forska. Visst kan det vara stressande och ganska hårt att bli färdig på deadline ibland. Även finns en risk att projektet inte fortlöper så bra som det behöver för att få färdigt sina artiklar i tid så det behövs en bra handledare. Trivs man i universitetsvärlden är det bara att köra på. Det är en stor intellektuell utmaning och man lär sig verkligen tänka och väga olika alternativ mot varandra. Den enda nackdel jag kan tänka mig är risk för lägre livstidsinkomst, den eventuellt högre lön efter titel väger nog inte upp fem års senare arbetes introduktion.

Ja. Resten tar vi via PM.

Jag har inte någon personlig erfarenhet av den tyska arbetsmarknaden, men jag delar hur som helst din uppfattning om att de värderar formell utbildning högre och är angelägna om att högutbildade ska kunna använda sina förmågor.

Fast det är väl relativt vedertaget även i Sverige (åtminstone naturvetenskapen där jag befinner mig) att det kan vara väldigt stressigt att vara doktorand. Många som arbetar bra mycket mer än 40h/vecka för en låg lön (kanske högre på de tekniska lärosätena dock) där undervisning ska kombineras med forskning som ska resultera i publikationer i fina tidskrifter.

Har hört historier från båda ändarna av spektrumet, folk som jobbat ihjäl sig med riktigt dåliga handledare och ansett att deras doktorandtjänst var deras livs misstag, till folk säger att det landat dem deras drömjobb efteråt. Så jag håller med några tidigare talare; välj ett projekt du är intresserad av och finner roligt, gör research på din handledare och institution.

Till Sveriges försvar ska va väl sägas att arbetsvillkoren och lönerna för doktorander är några av de bästa i världen. Lönen på UU förra året var år 1, 24 400 kr, för att sedan öka successivt efter antal avklarade år och publicerade artiklar. Lönetillägg utgår på fakulteter som har svårt att rekrytera, vilket i praktiken endast gäller tekniska fakulteter och läkare. Har bekanta som får 30 000 kr på KTH vilket får anses som relativt marknadsmässigt konkurrenskraftigt.
Sedan är det också väldigt flexibelt att jobba inom akademin, sköter du din forskning och dina arbetsuppgifter finns det goda förutsättningar för att ta semester/ledigt när du så behagar, och semester under specifikt ansökta perioder är inte alltid krav.

Om du är osäker varför inte isåfall börja med att arbeta något/några år inom området du är intresserad av och om du fortfarande efter det vill doktorera isåfall återgå till den akademiska världen? Då kan du under tiden skaffa kontakter inom industrin som du möjligen kan ha till nytta när du doktorerar. Du kan lägga undan pengar för att inte behöva leva allt för knapert(doktorandlönen är inte så häftig har jag hört) och få viktig erfarenhet av hur det går till i den "verkliga världen" och inte bara i labbet.

Jag råder dig att göra vad du känner för. Hade jag haft möjlighet och intresse att doktorera efter utbildningen hade jag kört på. Att utveckla sig själv men få mindre betalt när man doktorerar är värt mer i livet på sikt, om 20 år kommer du inte bry dig om du förlorade 30 000 per år i ingångslön som du hade haft om du inte doktorerat, eller 100 000 i löneskillnad efter 5 år. Med resonemanget att pengarna styr borde alla plugga till det som ger bäst betalt efter utbildningen. Livet är för kort för att inte leva ut sina intressen! Och tänk vilken möjlighet du har till en hög akademisk titel, det är bara i Sosse-Sverige som man ser ner på höga akademiker, i resten av världen är det en hyllad titel som befolkningen bara går och drömmer om att kunna nå.

Jag är helt med dig, tror absolut att det är väldigt stressigt även i Sverige. Det är även i princip den enskilt största anledningen till att jag är tveksam till hela grejen överhuvudtaget. Jag gillar inte tanken på att drunkna i stress och bli utbränd innan 30 år.


Jag tror nog att detta är det vettigaste beslutet, särskilt eftersom det är mycket mer smärtfritt att gå från industri till akademien än att avbryta sina doktorandstudier för att det inte var rätt och sen bege sig in i industrin.


Pengar är i princip det jag bryr mig minst om i detta fall utan det handlar mest om vad jag skulle tycka var roligast. Som student är det svårt att göra en sån bedömning då man saknar riktig erfarenhet av båda alternativen.

Flera trådar om samma ämne (att doktorera inom tekniska ämnen) sammanfogade. Rubriken på ursprungstråden är ändrad från ''Doktorera m.m. civilingenjör'' till ''Samlingstråden för frågor om att doktorera inom tekniska ämnen (Civilingenjör, m.m.)''/Mod.

Väcker liv i den här gamla tråden.

Undrar hur möjligt och vanligt det är att doktorera på toppuniversitet internationellt (Oxbridge, HYPSM, Caltech, Berkeley etc.) inom teknik/fysik/tillämpad matematik efter att ha läst Teknisk Fysik i Sverige.

Vet att Max Tegmark doktorerade på UC Berkeley efter TF på KTH, men han får väl ses som ett exceptionellt fall.

Är det någon skillnad på KTH och CTH/LTH? Är KTH överlägset?

Känner ni till någon som har gjort något liknande?

Vad är viktigast för att ha chans till detta, har ni några tips? Forskningserfarenhet, provresultat, betyg, utbyte, internships, examensarbete? Måste man känna någon på universitetet i fråga?

I USA brukar ju folk doktorera direkt efter en kandidat, är det realistiskt att bli antagen till en doktorandutbildning redan efter tre år eller är det väsentligt större chans efter fem år?