Varför skapade Gud så stort universum?

Varför skapade Gud så stort universum? Bara observerbara universums diameter är ungefär 93 miljarder ljusår. Universum är 13,7 miljarder år gammalt vilket innebär att ingen människa funnits 99,999% av tiden (homo sapiens uppkom c:a 100 000 år sedan).

Enligt kristendomen är människan skapad i Guds avbild. Eftersom Gud är allvetande finns det anledning att tro Gud värderar rationella väsen mer. Såvitt känt är homo sapiens enda arten. Enligt Bibeln är människan centrum för all kosmisk drama - böner, mirakel (t.ex. Jesus dör för våra synder), profeter, riter och levnadsregler.

Om syftet med universum är att skapa människan, vilket mycket tyder på, varför skapade Gud inte universum på mänsklig skala?

Nu är jag inte religiös, men jag svarar med antagandet att universum är skapat av gud.

Större universum - fler galaxer - fler galaxer betyder mer plats för planeter - mer planeter betyder mer plats att skapa människor (Eller andra liknande varelser).

Hade jag varit allmäktig och haft 13,7 miljarder år utan något "rationellt väsen" som gjorde saker som jag inte styrde så hade jag nog fått tråkigt.

Det där med Bibeln, den har blivit ifrågasatt så många gånger och så många gränsfall i översättningen att jag inte skulle ta den så konkret. Värt att nämna att jag själv inte tror på gud, men tror på religionen i sig som en sak som får folk enade.

Om man skulle kolla på det ur en religions synpunkt, var det ens tänkt i bibeln att människan skulle börja fundera på sådana saker? börja mäta universum och undersöka grunderna av sitt existens och inte blint tro på Boken?

Kanske jorden bara är en test-planet? Gud skapade människan, såg hur det misslyckades brutalt. Började jobba på nya planeter och andra varelser.

Han har hållt på ett tag med att få till den perfekta varelsen på den perfekta planeten helt enkelt. (Detta skulle förstås säga att gud inte är allsvetande utan mer som en finnig labbnörd)

Jag tror att Gud skapade universum så stort för att säga oss något om vem han är. Gud är en överflödets Gud, en Gud som är så mycket mäktigare och underbarare än vi någonsin kan föreställa oss. Om Gud skapar miljontals stjärnor på miljontals ljusårs avstånd ifrån oss enbart med syftet att vi ska ha en vacker natthimmel att titta upp på så ger det oss en lite glimt av vilken fantastiskt Gud han faktiskt är.

Men om Gud är allmäktig så borde han ju inte behöva testa sig fram utan veta allt direkt.

Fast intelligent liv verkar inte särskilt vanligt i universum. Sen är det svårt att förena det med universums ålder.

Det låter inte särskilt rimligt. Låter som en dålig ad hoc-förklaring. Universum behöver inte vara så stort.

väldigt enkelt, för de kan!

Då har du begränsat dig till vad människan med sina instrument har kunnat observera. Ingenting talar mot ett universum betydligt större än det vi kan uppfatta med skikt på skikt av bubblor utanför vårt av liknande eller större volym...
Ganska typiskt för människan att betrakta jorden och livet på den som centrum och universum som del i syftet med livet här. Vad skulle tyda på ett syfte med människan?

Varför inte acceptera att allt tyder på att jorden efter ursmällen och div. förberedande incidenter råkade hamna på lagom avstånd från en lagom stor stjärna, med lagom stora planeter (som fungerade som "dammsugare" och skydd för "rymdskrot") och att lagom mängd kometer landade här med vatten för vårt hav etc. Varför inte acceptera att naturen här uppstått utan att något syfte funnits. Varför inte begränsa oss till vad vi själva (som naturen råkat skapa oss) syftar till med det liv vi fått. Vad vi kan ge våra barn barnbarn etc. Varför skulle inte det räcka för att ge livet mening?

Varför skall människan alltid se sig själv i centrum och fråga sig vilket syfte som funnits med oss som individer och allt runt oss och varför skulle det kännas meningslöst om det saknades syfte från någon yttre kraft? Personligen känner jag det synnerligen stimulerande att tänka mig universum ha skapats utan att någon yttre viljekraft funnits med i skapelseförloppet! Av samma skäl känns stimulerande att studera naturens olika skapelseskikt, från den minsta cellen fram till det mest avancerade organet - den mänskliga hjärnan. Vad de hundra miljarderna hjärnceller med sina 10^15 minnespunkter (motsvarande en minneskapacitet på ca 1000 st hundragigabytesdiskar) förmår skapa eller ställa till med.

Egentligen är det inte särskilt märkligt att den mänskliga hjärnan, med sin oerhörda kapacitet, ger anledning till stor variation personligheter och sätt att tackla de existentiella frågorna på. Stimulerande, bara det, att se hur olika individer kan komma till diametralt motställd syn - allt från tro på kommunikation med andeväsen till total avsaknad av förståelse för känslosamhet och tro utan bevis. Ytterligheten att i alla lägen ha en total kontroll och fokusering enbart på förnuftsresonemang.

Som jag ser det, finns inget som tyder på något syfte med universum till att exempelvis skapa människan.

Anta att det är svårt att skapa intelligent liv (vilket det borde vara) och planeter som dessa kan leva på, då behöver man flera planeter att försöka på.

Planeten jorden är mikroskopisk och fullständigt betydelselös i universum. Gud och religion är bara något ett däggdjur kallat homo sapiens som lever på den där jorden hittat på