GULAG-arkipelagen

Tack för att du klargjorde det där! Fick fasen inte ihop det förens nu.

Gammal i tråden så jag har redan gjort bort mig.

Solsjenitsyn har, efter upptäckten, seglat upp som solklar tvåa bland favoritförfattarna och jag slukar allt jag kommer över när jag har tid. Dock har jag stött på ett extremt irriterande problem och det är att del 5+6+7 av Gulagarkipelagen är helt omöjliga att hitta. För det första, trycktes den knappt i några exemplar? De föregående delarna är lätta att hitta begagnade. För det andra, varför i hela helvetet finns inte denna serie i nytryck? Vad är det för mongon som sitter på förlagen och FÖRVÄGRAR oss svenskar denna genialiska bokserie? Det är fullständigt oförsvarbart att inte hela Solsjenitsyns katalog finns att tillgå och blir jag statsminister då kommer jag skjuta en förläggare i timmen tills det är åtgärdat.

Försök med biblioteket! Finns de inte på ditt lokala bibliotek kan du garanterat ordna dem via fjärrlån: alla volymerna finns på en hel del större stadsbibliotek runt om i landet. Ditt lokala bibliotek hjälper till med att ordna ett fjärrlån och du bör dessutom kunna förnya lånet själv om du behöver boken mer än en månad.

Solzjenitsyn var en av mina viktigaste ingångar till den ryska litteraturen. Jag läste Arkipelagen när jag var 13-14 år och blev djupt tagen av den, insåg också verkets litterära storhet, att det är långt mer än bara ett reportage, och gick vidare och läste annat och mer av honom. Årtionden senare är han fortfarande en av mina favoriter, och han är för mig mycket mer än "mannen som avslöjade lägren"; inte minst är han en oerhört stimulerande stilist. Jag får en kick av energin, märgen och mångsidigheten i hans språk och stil (trots att jag inte kan ryska). Ofta dessutom en knivskarp satiriker (som i avsnittet om "processen mot Industripartiet" i Arkipelagens första band).

Jag är inte alltid överens med Solzjenitsyns politiska ståndpunkter, men jag har en djup respekt för honom både som författare och som en människa av ovanligt format.

Jag kan verkligen hålla med om att W&W borde ha tryckt om Arkipelagen nu på 2000-talet, men den sorgliga sanningen är att de i princip släppte Solzjenitsyn och en hel del andra östeuropeiska författare (de hade många sådana, och med kvalitet) så snart järnridån hade fallit. Östeuropa var inte längre hippt och spännande, och W&W slutade både att ge ut nytryck av sina tidigare prestigetitlar och att ge ut nykomna böcker av sina tunga östeuropéer.

Björkegren är en av de absolut bästa översättare från ryska vi har haft, det är en ren njutning att läsa t ex Dostojevskij i hans översättningar från 70-80-talen och naturligtvis Solzjenitsyn. (Staffan Skotts översättning av Lenin i Zürich är också helt galet bra, dessutom ett fascinerande djupporträtt av Lenin strax före revolutionen - och boken kan med fördel läsas jämsides med Hans Björkegrens forskning kring samma tidsskede i Ryska posten).

Dock lär översättningen av Arkipelagen, åtminstone del 1, ha delats upp på ett antal översättare varav HB var en, eftersom W&W ville ha ut den sensationella boken så snabbt som möjligt. Björkegren står som nominell översättare, men vad jag har hört är han inte den verklige tolkaren bakom hela den volymen; det spelar dock ingen större roll.

Om man vill forska mer om Gulag kan man ju alltid läsa Gulag-De sovjetiska lägrens historia av Anne Applebaum. En rejäl tegelsten på 687 sidor och mycket välskriven. Kom ut 2004, översatt av Margareta Eklöf. OT visserligen.

Jag måste äga boken tyvärr av diverse anledningar. Ja, han är verkligen stimulerande att läsa, kvick och rolig, en riktig bladvändare då man dras in snabbt och djupt. Tack för all information!

Aha, du är den sortens läsare som inte kan låta bli att göra anteckningar, utropstecken och kråkor i de böcker du läser?

Man skulle kunna tro det men den enda åverkan jag gör på böckerna är hundöron! Nej, jag använder böckerna för att minnas då jag märkt att det är mycket lättare att göra det om man har kronologiska referenspunkter. Står jag framför bokhyllan och tittar på en bok får jag minnesbilder från tiden jag läste den och eftersom de står i kronologisk ordning kan jag strukturera minnen och händelser lättare.

Åh, jag förstår! Nej, jag har alldeles för mycket böcker för att det skulle fungera - och dessutom utmärkt minne i alla fall.

Haha ja det fungerar bara om man läser i maklig takt, plöjer man böcker i Roosevelt-fart då blir övningen tämligen meningslös. För mig är det ovärderligt dock då jag kan erinra mig mycket information av att bara se när jag läste en viss bok, vart jag läste den, varför, vad jag tyckte, vad den handlade om etc. Alla böcker innan mitt katalogiseringsprojekt är i princip döda ting i minnet.

Två frågor till dig, eller någon annan som känner sig manad, Lenin i Zurich har ibland ”några kapitel” som underrubrik, vad betyder det? Är översättningen en nerbantad version av ryska originalet? Alla utgåvor jag hittat har runt 260-270 sidor.

Det ska finnas en bok, eller text, skriven av Solsjenitsyn som behandlar judarnas roll i revolutionen, eller något närbesläktat, som knappt har översatts till något språk. Vad heter den boken? Någon som läst den?

Det ska bli mig ett nöje att svara, och den här posten kommer att handla både om Solzjenitsyns roman och litet om min egen färd med samma bokprojekt.

Nej, den är inte avkortad, men underrubriken har att göra med den komplicerade utgivningshistorien för S' romancykel Det röda hjulet., som (ursprungligen) var tänkt att handla om hela perioden från omkring 1910 till en bit in på 20-talet: det gamla Rysslands sönderfall och Sovjetunionens födelse. En modern Krig och Fred, alltså (anslutningen till Tolstoj var förstås fullt medveten). Solzjenitsyn hade enligt egen uppgift format denna idé redan som tjugoåring 1938, men som alla vet kom livet och Gulag i vägen. När han var färdig med Arkipelagen 1968 grep han sig an med sitt historiska epos, nu med tanken att göra det som en serie närsnitt vid en serie utvalda tidpunkter, perioder på 2-3 veckor med år eller månader mellan dessa och ett stort persongalleri. !971 utkom första "knuten", Augusti Fjorton, i Paris (den första exilutgåva av ett verk i original AS personligen hade godkänt före utgivningen). Boken ger en levande bild av Ryssland på väg in i kriget och av inledningen av kriget i Ostpreussen, främst den inringning av en rysk armé som Hindenburg sedan döpte till "slaget vid Tannenberg" (för att skymma undan minnet av ett medeltida tyskt nederlag mot Polen-Litauen med detta namn).

Det mest förbluffande med denna version av Augusti är att den hoppar över ett kapitel - läsaren informeras helt sonika om att "detta är inte ett förbiseende (----) författaren förbehåller sig rätten att lägga till kapitel i en kommande nyutgåva". När jag såg det här första gången runt 1980 verkade det bara mystiskt, men anledningen var, visade det sig, att det utelämnade kapitlet handlade om Lenin och hur han överraskats av krigsutbrottet (han satt i Tatrabergen i Polen, nära den österrikisk-ryska gränsen, och anhölls ironiskt nog av de österrikiska myndigheterna som misstänkt agent för tsaren, eftersom han var ryss!) Med hjälp av bl a Marie Curies svåger Kasimir Dluski, polsk socialist, lyckades han ta sig ur knipan och bli frikänd, varefter han åkte till Schweiz.

Kapitel som handlade om Lenin och andra bolsjeviker var för känsliga att publicera ens utomlands så länge Solzjenitsyn med familj var kvar i Sovjet. Men efter att Solzjenitsyn utvisats i februari 1974 kom han och familjen efter några månader till Zürich, och både platsen och kontakten med västlig forskning kring Lenin stimulerade AS till att utvidga de kapitel om Lenin han redan hade färdiga i utkast för det som nu skulle bli "andra knuten", Oktober Sexton (tanken på en knut däremellan, placerad sensommaren 1915, hade han med viss vånda gett upp eftersom den fördröjde arbetet). De här reviderade kapitlen om en sliten och orolig Lenin några månader före marsrevolutionen, och ett närmast magisk-realistiskt beskrivet möte mellan honom och en av hans revolutionära rivaler, bildar kärnan i Lenin i Zürich: de där kapitlen är helt enkelt hypnotiska, bubblande av insikt och spänning och en ren läsfest (inga spoilers här!).

Sasja fortsatte arbetet med sin väldiga romancykel och flyttade till Vermont, men utåt var det i stort sett tyst (Leninboken hade utkommit 1975, på svenska 1976, men jag kände inte till den). Men i slutet av 1982 dök det upp en notis i några svenska tidningar om att Solzjenitsyns fru Natalia hade tillkännagett att Det röda hjulet nu var avslutad, och förelåg i åtta band som skulle tryckas. Jisses, tänkte jag, som i ett par år hade väntat på underrättelser om hur det gick med verket. Det visade sig senare (i utländsk media) att TT (?) hade missuppfattat saken. Det var ingalunda hela cykeln som avslutats men väl de två tunga delarna om vägen in i marsrevolutionen och till tsardömets fall: Oktober Sexton och Mars Sjutton, och AS beräknade deras omfång till motsvarande fyra normala band vardera (det stämde i stort sett: ca 1200 resp 15-1600 sidor per knut). Ryska romaner är som bekant tjockare än vanliga romaner.

Jag förstod att de här båda romanerna ju måste komma på svenska, och året efter läste jag därför om Augusti Fjorton i 1972 års svenska utgåva - första gången hade jag tappat spåret ungefär halvvägs bland alla militära förflyttningar trots att jag verkligen diggade boken och dess vitala språk. Den här gången gjorde jag anteckningar om de olika kårerna för att förstå hur de rörde sig under augustiveckorna, och kom mycket riktigt i mål. Men när det började talas om Oktober Sexton på svenska, året efter, kom även Augusti Fjorton i en ny utgåva, utvidgad med runt 400 sidor om åren 1905-1911 (och bättre kartor samt ett personregister!).

Under tiden hade jag letat upp ett par artiklar av den gamle socialdemokraten och anti-leninisten/antikommunisten Melker Johnsson - som ung man hade han demonstrerat för Lenin och revolutionen i Sverige, innan han djupt besviken vände Sovjet ryggen efter Kronstadtrevolten 1921 - "Sovjet efter Kronstadt är en lögn". Johnsson gick hårt och rättvist åt den svajiga svenska synen på Solzjenitsyn, Svenska Akademiens vacklande och tendensen att taktisera och dra in hans verk i internt svenskt positionerande inom den svenska medievänstern: inte minst har MJ ett gott öga till Olof Lagercrantz. De här artiklarna kom senare med i hans mycket läsvärda bok Alexander Solzjenitsyn mellan Öst och Väst (1985) på Timbro. I en parentes i en av dem nämnde Johnsson att det utelämnade kapitlet från första utgåvan av Augusti Fjorton fanns på svenska i Lenin i Zürich; jag galopperade iväg och lånade boken (jag tror att den var magasinsplacerad på den lokala bibblan eller hade stått ute på någon filial, annars borde jag kanske ha upptäckt den tidigare).

(fortsättning följer)

Tvåhundra år tillsammans, heter den, i två volymer. Den kom ut på 90-talet, ett av hans sista verk, och finns vad jag vet bara översatt till franska, kanske även engelska. Titeln syftar på östjudar och etniska ryssar, men boken handlar tydligen om mycket mer än bara revolutionen. Har inte läst den, den är kontroversiell och har av vissa setts som ett uttryck för storrysk antisemitism.