2010-03-21, 16:14
#1
Jag och några vänner hade en seg lördagskväll framför oss, då vi inte orkat leta runt efter fester och så vidare. Vi var fyra stycken vid tillfället, varav en av oss inte rökte alls.
Albert, Jonte o Kalle kan vi kalla dessa. Albert bor i en villa med en sorts luststuga placerad i hörnet av sin trädgård, denna luststuga innehaver två våningar men är hyfsat sunkig och instängd odör flyter runt i luften därinne.
Iallafall, vi delar en 0,4-0,5a i hans trädgård, med undantag av Kalle, för att sedan lägga oss i en säng inne i lusthuset, då vi har många vackra minnen härifrån. Vi känner oss väldigt lugna och relaxerade där vi ligger och småskojar i det väldigt trånga rummet.
Vi myser därinne i Approximately 1 timme innan den stora Munchien kommer igång. Vi tänker då bege oss till närmsta mack för inhandling av Osockerfria produkter
Väl påväg går vi förbi ett radhusområde som är väldigt ljusdämpat, mörker nästan överallt. Vi tänker bara att det är lite häftigt, sådär mystiskt nu när man är mjukhög. Vi har fortfarande en del Narkotika kvar i ett ciggpaket så vi har lite smånojja i bakhuvudet när vi traskar fram på trottoaren. När vi senare går förbi en buske lite längre in i en mörk lekplats hör Kalle någon väsa på oss, vi går förbi lite snabbare och skyndar oss fram till den upplysta bensinmacken.
Där beställer vi choklad, chips, och ännu mer choklad. Kalle som är helt nykter stod för den mesta betalningen där. Vi går sedan tillbaka samma väg som vi kom ifrån, och sätter oss på en liten gård med små stolar, lite småmysigt sådär, för att avnjuta en trevlig munch. Då ser jag framför mig, i en mörk liten trädgård framför ytterdörren, en fullvuxen människa iaktta oss med uppspärrade ögon. Detta faller inte mig i intresset så jag säger till dem andra att vi kanske borde gå lite till. Sagt och gjort, så går vi nu förbi lekplatsen där väsendet hördes tidigare.
DÅ!
Lekplatsen är Knallsvart och endast mörker tar upp hela ögonvrån när man tittar in, men vi hör gnissel därinne, och när ögonen vant sig vid mörkret ser vi en man sitta och spasmgunga mitt ute i mörkret där på lekplatsen. Klockan var nu tio över ett på natten. Vi tittar en liten stund och undrar vad i helvete som pågår när Jonte plötsligt skriker: TVÅ BILAR! SPRING!
Jag tittar bort mot vägen vi gått ner från, och ser då två bilar med helljuset på, närma sig oss i rätt hög fart. Av ren intuition rör sig mina ben i otrolig hastighet framåt till korsningen där jag tar vänster, Albert bor på andra sidan ett hus med trädgård på denna gata, och dem har tagit loss en bräda så man kan springa in i trädgården.
Jonte står nu på Alberts 'grannes' trädgård och viftar med armarna att vi ska komma in där. Vi tänker att det är lugnt då vi förmodligen inte gjort något suspekt, då hör vi hur bilarna slirar och svänger, väldigt nära oss.
PANIIIIK!
Vi rusar in i trädgården, kryper igenom brädan, och ut i Alberts trädgård framför lusthuset i ett enda andetag! Vi står panikartade och hoppar på gräset då vi väntar på att Albert ska öppna dörren (det krävs en nyckel), han fumlar med nyckeln, samtidigt som vi hör röster på andra sidan. När dörren öppnats springer vi in i det trånga utrymmet fullt med onödiga saker som endast tar plats. När alla kommit in låser Jonte snabbt dörren och vi rör oss uppåt på andra våningen, till sängen. Vi tänder inte ljuset, då vi inte vill dra till oss någon som helst uppmärksamhet!
Sedan ligger vi i sängen och snappar upp varenda suspekt ljud. Min nojja har nu nått MAX och mitt hjärta bultar på som en AK-47a skjuter, detta är helt bisarrt. Jag sitter och blundar, håller för öronen och vill bara att civilarna ska försvinna. De andra är rädda för idioten som väste i buskarna och som sedan gungade frenetiskt ensam i mörkret.
Efter ungefär en halvtimme började vi skämta lite om det, även fast vi fortfarande var väldigt rädda, och till slut vågade jag bege mig hemåt med darrande ben och flackande blick.
Summering: Snetändning var det inte, men den värsta paniken jag någonsin haft var det nog. Jävla psykosperson och äckliga civilare.
Albert, Jonte o Kalle kan vi kalla dessa. Albert bor i en villa med en sorts luststuga placerad i hörnet av sin trädgård, denna luststuga innehaver två våningar men är hyfsat sunkig och instängd odör flyter runt i luften därinne.
Iallafall, vi delar en 0,4-0,5a i hans trädgård, med undantag av Kalle, för att sedan lägga oss i en säng inne i lusthuset, då vi har många vackra minnen härifrån. Vi känner oss väldigt lugna och relaxerade där vi ligger och småskojar i det väldigt trånga rummet.
Vi myser därinne i Approximately 1 timme innan den stora Munchien kommer igång. Vi tänker då bege oss till närmsta mack för inhandling av Osockerfria produkter
Väl påväg går vi förbi ett radhusområde som är väldigt ljusdämpat, mörker nästan överallt. Vi tänker bara att det är lite häftigt, sådär mystiskt nu när man är mjukhög. Vi har fortfarande en del Narkotika kvar i ett ciggpaket så vi har lite smånojja i bakhuvudet när vi traskar fram på trottoaren. När vi senare går förbi en buske lite längre in i en mörk lekplats hör Kalle någon väsa på oss, vi går förbi lite snabbare och skyndar oss fram till den upplysta bensinmacken.
Där beställer vi choklad, chips, och ännu mer choklad. Kalle som är helt nykter stod för den mesta betalningen där. Vi går sedan tillbaka samma väg som vi kom ifrån, och sätter oss på en liten gård med små stolar, lite småmysigt sådär, för att avnjuta en trevlig munch. Då ser jag framför mig, i en mörk liten trädgård framför ytterdörren, en fullvuxen människa iaktta oss med uppspärrade ögon. Detta faller inte mig i intresset så jag säger till dem andra att vi kanske borde gå lite till. Sagt och gjort, så går vi nu förbi lekplatsen där väsendet hördes tidigare.
DÅ!
Lekplatsen är Knallsvart och endast mörker tar upp hela ögonvrån när man tittar in, men vi hör gnissel därinne, och när ögonen vant sig vid mörkret ser vi en man sitta och spasmgunga mitt ute i mörkret där på lekplatsen. Klockan var nu tio över ett på natten. Vi tittar en liten stund och undrar vad i helvete som pågår när Jonte plötsligt skriker: TVÅ BILAR! SPRING!
Jag tittar bort mot vägen vi gått ner från, och ser då två bilar med helljuset på, närma sig oss i rätt hög fart. Av ren intuition rör sig mina ben i otrolig hastighet framåt till korsningen där jag tar vänster, Albert bor på andra sidan ett hus med trädgård på denna gata, och dem har tagit loss en bräda så man kan springa in i trädgården.
Jonte står nu på Alberts 'grannes' trädgård och viftar med armarna att vi ska komma in där. Vi tänker att det är lugnt då vi förmodligen inte gjort något suspekt, då hör vi hur bilarna slirar och svänger, väldigt nära oss.
PANIIIIK!
Vi rusar in i trädgården, kryper igenom brädan, och ut i Alberts trädgård framför lusthuset i ett enda andetag! Vi står panikartade och hoppar på gräset då vi väntar på att Albert ska öppna dörren (det krävs en nyckel), han fumlar med nyckeln, samtidigt som vi hör röster på andra sidan. När dörren öppnats springer vi in i det trånga utrymmet fullt med onödiga saker som endast tar plats. När alla kommit in låser Jonte snabbt dörren och vi rör oss uppåt på andra våningen, till sängen. Vi tänder inte ljuset, då vi inte vill dra till oss någon som helst uppmärksamhet!
Sedan ligger vi i sängen och snappar upp varenda suspekt ljud. Min nojja har nu nått MAX och mitt hjärta bultar på som en AK-47a skjuter, detta är helt bisarrt. Jag sitter och blundar, håller för öronen och vill bara att civilarna ska försvinna. De andra är rädda för idioten som väste i buskarna och som sedan gungade frenetiskt ensam i mörkret.
Efter ungefär en halvtimme började vi skämta lite om det, även fast vi fortfarande var väldigt rädda, och till slut vågade jag bege mig hemåt med darrande ben och flackande blick.
Summering: Snetändning var det inte, men den värsta paniken jag någonsin haft var det nog. Jävla psykosperson och äckliga civilare.
