Låg gravitation är ju bara häftigt! Man kan ju nästan göra små flygturer på månen, bara genom att ta sats och hoppa! Inte gör man sig så illa när man faller heller! Man kan ju slå alla friidrottsrekord med god råge... Så det är ju tråkigt med Venus att dess gravitation är som jordens. Trycket från den massiva (och giftiga) atmosfären lär dock vara som på oceanernas botten. Foton från sovjetiska landare visar platta stenar utan vertikala strukturer. Allt nednött av syrorna och sammanpressat av trycket, förmodar jag.
Hmm, det finns ju ingen stenplanet i Solsystemet som är större än Jorden (Jupiter under atmosfären, är ju mindre än sin måne Europa. Även om någon av de andra gasjättarna har en fast kärna som är större än Jorden, så är de ju inte tillgängliga). Undrar om det finns allmänna fysiska orsaker för detta, så att det knappt finns några stora stenplaneter någonstans i Universum, eller om det är en tillfällighet. Jag tror tyvärr att det är väldigt ovanligt. Det är helt enkelt en sån liten del av universums materia som har hög densitet. Planeter med liv lär inte vara större än Jorden. Snarast betydligt mindre. Kanske framstår stadiga människor som hotfullt kraftfulla för utomjordingar utvecklade i låggravitationsmiljö?
Venus yta tros med jämna mellanrum brytas upp, så att hela "kontinenter" störtar in i det smälta inre och ytan täcks av utflödande lava. När detta sker, så kyls planeten ned kraftigt, varefter ytan svalnar och stelnar, alltså förtjockas. Förtjockningen leder dock till att den värme som genereras av radioaktiviteten i det inre isoleras. Temperaturen stiger och smälter sig genom skorpan, varvid cykel upprepas. Denna teori m.a.a. att man upptäckt att Venus yta är så ung.
Man bör alltså se till att man är på Venus under rätt "årstid" (Konsumenttips: lita inte på starkt rabatterade charterebiljetter med avresedatum om hundra miljoner år...)