Gitarrister att bli inspirerade av!

Dimebag och Petrucci som är nämda tidigare.

Men sen tycker jag inte att man ska glömma Tools Adam Jones som är en fantastisk gitarrist.

Annars skulle jag säga Kee Marcello, Steve Lukather, Glen Tipton, John Butler.. alla mycket kompetenta giarriser.

Men den där Igor Presnyakov, vilken kille! Störtskön med alla sina hattar

Gillar när man arrangerar om låtar till gitarr, kanske den bästa är denna http://www.youtube.com/watch?v=Z1CZ7yCgkOM

Jodå, jag har till och med hans första instruktionsvideo, "Rock Discipline", på VHS. Jag lärde mig spela gitarr till Petrucci. Det hindrar mig inte från att tycka att han är så tråkig att jag hellre ser gräset växa än lyssnar på Dream Theater, för att inte tala om hans oliiiiidligt tråkiga soloplatta.

Gott nog! Ska inte säga att du tycker fel.

Men nog är han inspirerande att lyssna till. Han har lite utav den där "cirkustekniken", om du förstår vad jag menar? Han är så fruktansvärt tekniskt duktig, och det är inspirerande om något! Det är då, åtminstone jag, tänker "fan, det där vill jag också göra". Och det är inspirerande.

Gillar oerhört mycket att du skrev att du var inspirerad av John Frusciante! För att bli en komplett gitarrist, titta på hans influenser. Kolla på hendrix och frank zappa och kombinera sedan ihop deras spelstil, där har du johns. Dock så ville du ju ha en egen stil men folk som kan behärska frusciantes spelstil kan behärska allt! Du blir vad du vill!

gary moore :P

tycker personligen väldigt mycket om hans spelstil, han är väl inte sådär jättehemskt tekniskt men han har ju en hel del sköna solon

I studio funkar han bra, men när jag såg honom på Sundsvalls gatufest var han rätt tråkig, faktiskt. Jag blev väldigt besviken, om jag ska vara helt ärlig!

Visst är han en levande legend?

Anledningen till att jag söker nya influenser är att jag har "bemästrat" Frusciante, Hendrix och till viss del Zappa. Även fast man kan ägna en hel livstid åt att studera dem, så vill jag nu ta ett steg till upp på "gitarrbemästrar-stegen".

Har fastnat för The Shadows gitarrist nu på senaste. Bemästrar inte tekniken så bra som Mr.Malmsteen, men han har en riktig härlig känsla i sitt spelande.

http://www.youtube.com/watch?v=pY-rPDwzM9M

Bör även tillägga en ny favorit, Eddie Hazel.

Har missat denna "gitarrguru", men äntligen upptäcker jag honom.

http://www.youtube.com/watch?v=4Inr2...eature=related

Richie Blackmore och John Norum!

http://www.youtube.com/watch?v=p9nfVrusSMg <--------- Blackmore

http://www.youtube.com/watch?v=QA_QCGSTCFY<-------- Norum

Intressant att du och än mer märkligt BB King utnämner SRV som en stor improvisatör. Jag har lyssnat en jävla massa på honom, drog ner nån torrent på 2-4 GB med en massa live-grejer och tröttnade faktiskt rätt så omgående. För mig räcker det med hans studio-plattor, förutom Unplugged som är helt fantastisk. Han borde spela mer akustiskt 12-strängat, överjävligt sväng och ofta mycket mer nöje än vid elektriska sammanhang.

Dessa låtar gillar jag dock skarpt:

SHUFFLES: Pride And Joy, Live Another Day, I'm Cryin', Cold Shot, Mary Had A Little Lamb, Rude Mood, Scuttle Buttin'
MOLLBLUES: All Your Love, Tin Pan Alley, Dirty Pool
SLIDE: Slip Slidin' Slim
AKUSTISKT: Life By The Drop
SVAJARM: Lenny
HENDRIXCOVER: Voodoo Child. Little Wing blir så överdriven, Stevie accentuerar varje fras övertydligt långsamt medan Hendrix bara slänger iväg den hur nonchalant och übercoolt som helst (i alla fall på någon Live-version).
RIFF: Couldn't Stand The Weather (för det underbara riffet), Wall Of Denial
JAZZ: Stang's Swang, Chitlins Con Carne, Gone Home (Gillar nog hans innovativa jazz-sida allra bäst. Då blir han i alla fall aldrig tråkig)

Jag tycker (också) Clapton är bättre akustiskt nu för tiden. Men förr: 60-talet - 83 var det ju både hjärta och glöd i Slowhands Strata och Les Paul. Live-improvisationerna har gått på tomgång sedan mitten av 80-talet. Fruktansvärt tråkig, ta bara Layla som någon länkade till tidigare. Både fult och tjatigt med så långa böjar, något han lagt sig till med sedan 80-talet, antagligen under påverkan av SRV som understundom också sysslade med sådana fasoner.

Segovia och BB skriver jag under på alla dagar. Helt unikt vibrato BB har, hur svårt som helst att behärska dessutom. Parallellvibraton på stålsträngat, hur kommer man ens på tanken?

Ändå tycker jag att Petrucci på nåt sätt låter återhållsam och tillbakadragen. Jag får mycket mera cirkusvibbar av en sån som Michael Romeo. Det är lite som att Petrucci är för skolad för att ha det där vilda och rock n roll-aktiga i sig vilket ändå är själen i att spela elgitarr. Det handlar inte om att spela perfekt utan det handlar om att spela på ditt egna unika sätt. Petrucci strålar lite av den där MIDI-känslan som jag tidigare nämnt. Det är som att nån tycker toner i en sequencer och trycker på play även om Petrucci har bra frasering och känsla för melodi. Men han känns alldeles för slick för mig smak rent soundmässigt utan att jag nu för den skulle menar att han är "dålig" eller så. Han borde bara kunna vara mer intressant än han är. Det är för mycket musikskola över Petrucci.