Diskursanalys - kritik

En allt vanligare metod inom samhällsvetenskapen idag är den så kallade diskursanalysen. Själv är jag kritisk mot denna metod av några anledningar (jag medger att min skeptiska inställning delvis kan bero på okunskap).

Diskursanalysen som metod går bland annat ut på att klassificera olika fenomen i samhället till någon slags övergripande diskurs (kategori). Det verkar dock som att diskursen i sig självt bara är något som författarna hittar på. Vad är en diskurs? Jag kan gå med på att dessa kategorier möjligen kan fungera som ett sätt att generalisera fenomen, men författare verkar tro att diskurser verkligen finns på samma sätt som en bakterie finns. Den andra kritiken (och detta är den främsta anledningen till min skepsis) är att diskursanalysen bygger på sanningsrelativistiska ideér om att allting är en diskurs.

Ännu en fråga är hur man kan kritisera något med diskursanalys. Låt oss säga att man genom nogranna undersökningar kommer fram till att en text (t.ex. clash of civilizations av Huntington) tillhör en essentialistisk diskurs. Vad har man då egentligen sagt om rapportens vetenskapliga värde och sanningshalt? Bara för att man kategoriserar något till en viss diskurs så har man inte sagt något väsentligt, men det kanske följer av metodförespråkarnas i övrigt relativistiska ideologi.

Efter en del googlesökning kan jag dock inte hitta någon kritik mot diskursanalysen som metod. Någon som har artikeltips eller liknande? eller är diskursanalysen helt besparad från kritik?

Nu är inte jag så insatt i det där med diskurs, (post)strukturalism, eller vad man nu kallar vad, men av det lilla jag läst om sådant att döma så kan jag inget annat än hålla med om det där. Menar man verkligen att diskurser finns s.a.s. "där ute"? Det är inte särskilt lätt att svälja, isåfall. Allt på det sociala planet går väl an, men diskurser som något "där ute", nja - eller lite så känns det i alla fall. Hade väl inget att tillägga, tyvärr... men jag ser fram emot ett innehållsrikt inlägg av yidaki.

Kan inte häller så mycket om saken. Men det är en återkommande kännsla man får av Foucaults det där med att inte få någon så konkret uppfattning. Igen kan det säkert bero på brist på kunskap men det är ofta tydligt att Strukturalismen och fenomenologin har haft sina inflytande på Foucault...ya yidaki hade nog haft ett och annat att säga.

Det här är helt centralt. För det säger just ingenting.


Det kan liknas vid social konstruktion. Om man tar ett verkligt exempel. Ensamkommande flyktingbarn. Detta säger man då är social konstruerat. Och folk blir paffa. Som om social konstruktionisten sagt att det inte finns några ensamkommande flyktingbarn. Men. Det är inte vad social konstruktionisten säger. Istället är det idén om ensamkommande flyktingbarn som är konstruerad. Men. Det är trivialt. Det vet vi redan att det är. Ändå så fortsätter det komma personer från andra länder som är, eller säger sig vara underåriga, och som gör det helt ensamma.

Jag skrev så här i en annan tråd:

"Likadant med diskurserna, om man tar samtalet om bilen Hundkojan så kan man se att vi inte tillåter denna bil att köra 200 km/h, men om vi skulle tala om den som om den kunde köra 200 km/h då skulle den ändå inte kunna köra 200 km/h. Eller om man säger att människor inte kan flyga, för det kan vi ju inte - ändrar man då samtalet till att säga att vi kan flyga så kan vi ändå inte flyga."

En diskursanalys är därför ytterst begränsad i vilka slutsatser den kan dra. Den kan synliggöra den sociala strukturen och relationen mellan talare i diskursen. Men detta är i många fall trivialt. Vi vet redan att exempelvis förhållandet statlig institution och medborgare ser ut på ett särskilt sätt när det kommer till det narrativ och de samtalsliga relationerna dem emellan. I de fallen en diskursanalys försöker gå bortom detta begränsade fält begår den ett allvarligt misstag.

Så, rent filosofiskt har jag, åtminstone i många fall, svårt att se diskursanalys som lingvistisk metod ha mer för filosofin att erbjuda än vad filosofin redan har i verktygslådan.

Nu, förstås, kan man inte vara svepande i kritiken av diskursanalys, det rymmes mycket olikartat arbete under detta, om jag förstått det rätt. Min kritik är likartad Hejsvejs, i det att jag finner det specifikt relativistiska och självförstörande vara det som bör kritiseras, i de fallen en sådan utgångspunkt finns i den här traditionen. Kan rekommendera Van Inwagens artikel "Objectivity" här, the case borde vara definitivt efter det.


Foucault för övrigt är rent snurrig. Han framför något som är self-defeating. Det finns en inte ointressant debatt mellan Foucault och Chomsky, tänkte lägga en länk till den här:

http://www.chomsky.info/debates/1971xxxx.htm

Nuförtiden har väl diskurs i princip bara innebörden "allmänt samtal". Man kan t ex tala om den svenska diskursen kring islams möte med västerländsk kultur. Eller den svenska diskursen kring EU:s för- och nackdelar.

Du upplever det som att en specifik kategorisering är något författare bara hittar på. Detta stämmer alldeles utmärkt. Vad man behöver förstå är att en diskursanalys tar sin utgångspunkt från ett problem/fenomen (säg invandringspolitik) och söker sedan beskriva den debatt som sker apropå ämnet. Det är inte så att ett inlägg som är del av diskurs a inte kan vara en del av diskurs b. En text kan vara del av ett oändligt antal diskurser. En diskurs har dock ett begränsat antal komponenter, beroende på hur du väljer att definiera den.

Syftet med diskursanalys är inte att klassa en enskild text till en särskild diskurs; utan att finna ett någorlunda representativt urval texter för att med dessa som grund beskriva och sedan analysera en diskurs. Läser man I&I så finns det en duglig andel användare på flasback som implicit använder sig av en diskursanalys kring invandringspolitik i sina inlägg.

Om jag förstått dig rätt är det värre än jag trodde. Jag förstår processen såhär:

Steg 1: Definiera diskursen

Steg 2: Hitta fenomen som utifrån sina kriterier passar in i diskursen

Steg 3: Analysera diskursen


Frågan är vad det är som händer i steg 3. Det verkar alltså som om man analyserar sin egen definierade diskurs vilket innebär att forskningen blir ett cirkelresonemang (eftersom diskursen bara är påhittad, hade den varit ett fysiskt fenomen hade inte detta problem inträffat).

Edit: För att citera Sören Halldén som togs upp i filosofiska rummet i söndags så måste det finnas en sanningsgörare för att en verksamhet inte ska syssla med nonsens. Diskursanalysen har dock ingen sanningsgörare och är därför nonsens.

Detta är intressant. För vanligen är det fakta som vi betraktar som sanningsgöraren. Sådant att våra påståenden antar värdena sant eller falskt beroende på vad som är fallet, vad som är fakta. Skulle där inte vara rena fakta, utan att det är helt utifrån perspektiv, relativism, är inget sant överhuvudtaget. En diskurs skulle då bara vara ett perspektiv i mängden. Men med vilken rätt har anläggaren av just det perspektivet att hävda att just denna skulle vara av särskild viktighet?

Och skulle karakteriseringen från min sida vara lika värd som relativistens, min vilken är att det finns fakta, objektivitet och sanning, eller omöjligheten till diskursanalys och diskurs överhuvudtaget, osv, och relativisten till motsatt hållning, vilja det leda till en absurd konsekvens. För jag skulle kunna hävda med samma intensitet att min ståndpunkt är den rätta, och den skulle då också vara det. ...Och därmed, är denna extrema relativism vederlagd.

Diskursanalysen har helt avgjort sina gränser för vilken typ av slutsatser den kan dra.

Jag skrev kanske lite slarvigt; du börjar rimligen med ett fenomen som sedan avgränsar den diskurs du vill analysera. Eventuellt kan du analysera hur en enskild text kan tänkas påverka den bredare yadayada-diskursen.

Själva grundtanken är väl bara att hur frågor hanteras språkligt har en inbyggd bias och kan vara värt att analysera. Jag har inte sysslat med sånt själv så kommer inte på ett klockrent exempel på rak hand, men kanske kan man analysera den amerikanska diskursen kring jämställdhet med fokus på hur konservativa har påverkat samtalet genom att negativt värdeladda en rad ord, såsom "feminist". Det får naturligtvis formuleras något annorlunda, då ovanstående hävdar en slutsats snarare än beskriver en frågeställning - men som belysande exempel kanske det duger.

Det finns väl egentligen inget i teorin vad jag förstår som hävdar att diskurser skulle vara något annat än godtyckliga kategoriseringar, men godtyckligheten spelar å andra sidan ingen större roll. Oavsett vad du forskar om använder du dig av avgränsningar; att motivera ett forskningsobjekt i form av en diskurs utifrån inom- och utomvetenskapliga skäl sker väl rimligen på motsvarande sätt som vid motiveringen av all annan samhällsvetenskaplig forskning.

Däremot skulle jag inte förvånas om merparten av alla b- och c-uppsatser som använder sig av diskursanalys är rent flum.

Edit: Är du mer nyfiken än jag kan du ju skumma lite i http://books.google.se/books?id=2QGh...age&q=&f=false

Okej, frågan om varför det är intressant att analysera diskursen i sig självt kvarstår dock. Det är klart att det kan vara intressant att analysera t.ex. texter och samtal för att se vilken typ av argumentation de använder sig av, men detta är snarare former av argumentationsanalys eller innehållsanalys. I de fallen analyserar man ju empirin (steg 2) medan man inom diskursanalysen analyserar en abstrakt definition.

Varför är det intressant att analysera diskurser?

I det ena fallet analyserar du en enskild text och drar slutsatser om denna. I det andra analyser du ett allmänt samtal utifrån ett fenomen. Själv tycker jag helt klart att det finns fall då det kan vara lämpligt att analysera en bred men inte obegränsad diskurs utifrån någon given infallsvinkel. Typ hur hanterar svensk medial debatt kriminalitet och dess bakomliggande orsaker/potentiella lösningar.

Ja, det kan jag gå med på. Det kan vara intressant. Det stora problemet är väl då hela den relativistiska vetenskapsteoretiska modellen man får på köpet från bland annat Focault.

Det borde ju rimligen gå att analysera vad folk tror och hur de diskuterar om saker och ting utan att köpa att allting är lika sant/falskt. Till exempel skulle man kunna analysera hur diskussionen om bakomliggande orsaker till kriminalitet ser ut, och komma fram till att diskussionen utelämnar vetenskapliga relevanta fakta. De som ägnar sig åt diskursanalys verkar dock ha en annan ideologi, eller är det bara mina fördomar?

Jag har inte läst ett statistiskt representativt urval av diskursanalyser, så kan tyvärr bara erbjuda mina egna fördomar. De säger dock att folk som söker sig till lite "flummigare" metodik/ämnesområden inom ramen för samhällsvetenskap tenderar att vara lite "alternativa". Ja, jag klassar utan vidare bl.a. diskursanalyser som lite mer flummiga överlag än exempelvis gammal hederlig kvantitativ forskning.