Operation Polarräv

Vårt västra grannland var under andra världskriget buffertzon men också potentiellt uppmarschområde. Under de fem år Norge var ockuperat bands stora svenska truppstyrkor i Värmland och Jämtland-Härjedalen. Omfattande befästningsarbeten kom till stånd i trakter som knappast sett en soldat sedan stormaktstiden. Innan vi konkretiserar en tysk plan för en operation över Kölen, finns anledning att begrunda vårt försvars långsamma styrkestillväxt. Acceptabelt rustningsläge nåddes de facto först flera år efter kriget.

Hur starkt var Sveriges försvar under andra världskriget? Den frågan hörde Gunnar Hägglöf ofta tyska officerare diskutera i samband med förhandlingar om vapenleveranser. Man ansåg i allmänhet den svenska arméns ledning vara god och dess vapenutrustning delvis hygglig, dock med svagheter vad gällde stridsvagnar och tungt artilleri. Andra brister i armén rörde få övningar i större förband och avsaknad av transportflyg. I samband med beredskapspådraget i februari 1942 uttalade man sig positivt om vår armés förmåga att föra vinterfälttåg. Luftvärnet ingav snart nog också respekt tack vare att Bofors byggt upp verkstadskapacitet för exportmarknaden.


Så här sammanfattade 1994 krigshistorikern överstelöjtnant Stellan Bojerud armématerielläget:
-1943 hade vi kvantitativt fyllt behoven med materiel, som vi egentligen inte ville ha, och kvalitativt hade vi börjat få vad vi ville ha, men när vi nått fram till både de kvantitativa och kvalitativa målen, var kriget slut. Ur svensk synpunkt borde därför andra världskriget lämpligen ha utbrutit den 1 september 1949, för då var vi organiserade, rustade och övade för krigets krav. 1942 års heroiska försvarsbeslut borde egentligen ha fattats redan 1936. Visst surrade klockorna så smått efter "Anschluss" och Münchenöverenskommelsen, men det var först bomberna över Helsingfors och stöveltrampet från Oslo och Köpenhamn som fick svenska folkets valda företrädare att lätta på plånboken.

Den svenska flottan var visserligen liten men ansågs vara av hög kvalitet. En avancerad varvsindustri och inköp från Italien gjorde det möjligt att mellan 1939 och 1943 öka med bla 5 större jagare, 6 mindre kustjagare, 19 torpedbåtar, 10 ubåtar och 36 minsvepare. De tre moderniserade pansarskeppen av Sverigetyp krävde att en eventuell angripare satte in även tyngre fartyg. De två mycket omdiskuterade stolta kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon kunde färdigställas först efter kriget.


Det svenska flygvapnet var länge ett sorgebarn. "Duktiga flygare, klämmig ledning (Bengt Nordenskiöld), men en helt otillfredsställande uppsättning flygplan", enligt en tysk flyggeneral. Först 1943 började flygvapnet tillföras moderna bomb- och jaktplan, SAAB B17/18, J21/22. Nordenskiöld hade redan hösten 1941 i samråd med Sköld via Air Staff tagit upp frågan om jaktplansköp och stabsöverläggningar. I november 1943 föreslog han inofficiellt USA att förse Sverige med 200 moderna jaktplan med en hemlig planering för samverkan som motprestation. Under 1950-talet skulle det svenska flygvapnet framstå som det mest slagkraftiga i världen efter supermakternas.

Hitlers oro för att de allierade skulle få fotfäste i Skandinavien ökade påtagligt efter motgångarna i Ryssland i slutet av 1941 och ännu mer efter katastrofen vid Stalingrad i början av 1943. En nordlig front skulle försämra det tyska krigsläget dramatiskt och dessutom avbryta malmtrafiken. Det gällde för tyskarna att inte bara förhindra allierade invasioner utan också att gardera sig för det enligt Hitlers bedömning allt opålitligare Sverige.

Under februari 1942 genomfördes i Jämtland en stor fälttjänst övning som gått till historien som en av arméns mer realistiska - det blev inte försvararna utan den anfallande B-sidan som förklarades som vinnare. Övningen gick ut på att pröva försvaret mot ett från norska gränsen i Jämtland på flera kolonner mot Östersund ansatt koncentriskt anfall. Eftersom vintern var osedvanligt sträng kunde man räkna med snabba framryckningar även av stridsvagnar på isarna. En motoriserad och bepansrad stridsgrupp från B-sidan lyckades genom snabba framryckningar ensam inta Östersund utan hjälp av huvudkrafterna. Dåvarande Milo-chefen och övningsledaren Helge Jung ansåg att prestationen militärt sett var föredömlig och såg det inte som graverande att stridsgruppens chef beordrat en ung fänrik att som gisslan hämta landshövdingen. Fänriken hade åkt i kronbil till residenset, ringt på hos landshövdingen med dragen pistolattrapp och beordrat denne att följa med. I stället för att med en klapp på axeln och några berömmande ord om övningens realism avvisa den unge mannen, åkte landshövdingen med till rådhuset där förbandets stab etablerat sig. För pressen blev denna händelse gefundenes Fressen. Tidningarna tog ställning till förmån för förbandschefen och skämtade friskt med både landshövdingen och arméchefen Holmqvist, som ansåg det vara i högsta grad omdömeslöst attblanda in civila myndigheter i stridshandlingarna och därför bett om ursäkt å arméns vägnar.

En operativ plan för ett verkligt tyskt anfall mot Sverige västerifrån blev känd i detalj efter kriget.


Generallöjtnant Adolf von Schell var en erfaren generalstabsofficer, 1933-36 lärare i taktik vid den tyska krigsakademin. I januari 1943 blev denne pansarspecialistchef för den under uppbyggnad varande 25:e pansarvärnsdivisionen i Norge med speciell uppgift att utforma en operativ plan mot Sverige. Målet var att skapa förutsättningar för ett tyskt preventivanfall mot Sverige, om de allierade skulle attackera i Skandinavien.

Den plan som von Schell utarbetade byggde på att med relativt små pansarstyrkor betvinga Sverige militärt i en attack kännetecknad av överraskning, snabbhet och hårdhet. Han ansåg att det genom att utnyttja överraskningsmomentet skulle vara möjligt att med 5-6 tyska divisioner besegra den dubbelt större svenska armén.

Stridsvagns- och infanteriförband skulle grupperas så att ständigt nya spjutspetsar kunde stöta fram med stor hastighet dygnet runt utan uppehåll. Han räknade med att svenskarna skulle vara svåra motståndare i skogarna, men att de skulle vika undan längs älvdalar och i öppen terräng, där de inte skulle kunna stå emot tyskarnas överlägsna pansar och flyg.

Huvudangreppet skulle utgå från Trondheim och Röros över Storlien-Järpen respektive Åsarna-Östersund och sedan mot Sundsvall och längs stora vägen norrut. Fallskärmstrupp skulle ta Östersunds flygplats. En överskeppning av tyska styrkor från Finland till Örnsköldsvik - där svenska örlogsfartyg saknade baser - skulle ge kompletterande styrkor för en uppgörelse med ett allierat brohuvud på Nordkalotten med kringgående av Sveriges Maginot-linje, Bodens fästning.


I Svealand räknade von Schell med att kringgå också de svenska befästningslinjerna i Värmland genom att tränga fram från Trysil i Norge mot Mora-Falun och Malung-Ludvika. Han förväntade att ett huvudslag med svenska armén skulle komma att stå i öppen terräng någonstans längs linjen Västerås-Uppsala. En avledande manöver längs Klarälvsdalen och luftlandsättningar mot Kil och Sunne skulle låsa svenska styrkor i Värmland. Samma taktik skulle tillämpas för att binda svenska stridskrafter i söder och kring Stockholm. Den tyska flottan skulle genom minutläggningar söka blockera den svenska flottans baser.

Det svenska försvaret skulle tas på sängen och Sverige ockuperas på några dagar. De snabba pansarframstötarna längs älvdalar och vägar skulle knäcka motståndet, resten skulle bli upprensningar och kapitulationshandlingar.

När von Schells operationsplan 1961 blev känd i Sverige, utbröt en omfattande debatt i militära tidskrifter. Svenska militära chefer från beredskapen ansåg genomgående att von Schells studie var orealistisk. Uppenbart är dock att han ganska väl känt till och grundat sina planer på svagheter i det svenska försvaret.

Adolf von Schell ombads att personligen kommentera sin operationsstudie om Sverige i Ny Militär Tidskrift. Av hans artiga artikel framgår att den 25:e pansardivisionen aldrig kom upp till den styrka som han räknat med, varken kvalitativt eller kvantitativt. Den var i alla fall i juni 1943 rustad med 21000 man, 400 stridsvagnar, stormkanonvagnar osv.
Den bestog bla polsk krigbytte, sa han.


Den 25:e pansardivisionens krigsdagbok för 1943 har återfunnits av historikern Kent Zetterberg och ger besked om uppbyggnadsarbetet. Här några klipp:
5 april: Studien "Fall Sverige" bearbetas.
9 april: Treårsdagen av inmarschen i Norge firas.
16 maj: Nyanlända motorfordon fördelas.
21 maj: Krigsspel i Trandum med särskild inriktning på "Panzervorführungen".
28 maj: Genomgång av skandinaviska terrängförhållanden med bataljonschefer.
7 juni: Alarmkalendrarna ges nya lösenord.
21 juni: Föredrag av underrättelseofficerare om fi.
6 juli: Divisionen ännu ej insatsberedd på grund av brister ifråga om fordon och vapen samt otillräcklig utbildning.

Vi befinner oss i juli 1943. Den svenska regeringen har till Berlin klart angivit att man tänker säga upp 1940 års transiteringsavtal. Spänningen ökar och den svenska beredskapen stärks till den högsta nivån sedan våren 1940. Den 25:e pansardivisionen fortsätter sin uppbyggnad:
13 juli: Skjutövningar, bla med pansargrenadjärerna, förberedelser för skjutning med alla tunga vapen.
30 juli: Divisionen genomför en stabs- och sambandsövning i trakten av Hamar.
16 aug: Divisionen deltar i operation Sonnenblume, arrestering av samtliga norska officerare med början kl. 04.00.

Den 5 augusti sade den svenska regeringen upp transiteringsavtalet per den 15 augusti. Spänningen i försvarsstaben är stor.

Så kommer den 21 augusti order från överkommandot att divisionen skall överföras till Frankrike. Faran för en snabb pansarattack från väster är över för svensk del.

Den 25:e pansardivisionens vidare öden illustrerar det allt desperatare militära läget för tyskarna. I slutet av augusti 1943 hamnade divisionen i ett oroligt Danmark med generalstrejk och undantagstillstånd som gjorde att transporten försinkades. Det var nu slut på det mjuka danska förhandlingsläget och den 25:e pansardivisionen fick delta i operationer också mot danska officerare. Tyskarna införde dödsstraff för sabotage och krävde ut lämnande av alla vapen och all ammunition från den danska krigsmakten.


Allierat spaningsflyg hade kontroll över färden, och väl framme i Frankrike blev divisionen utsatt för flygangrepp som orsakade betydande förluster. Sommaren 1944 sattes rester av den 25:e pansardivisionen in på ostfronten där den i stort sett kom att förintas av Röda armén.

Den styrka som Von Schell hade räknat med av en invasion mot Sverige, var betydligt mindre i praktiken. Detta gjorde så att svenska försvaret fick bättre odds för att kunna slå tillbaks en tysk invasion!.