Sparta

Kunde tidigare roa mig med att pränta ner lite om historiska händelser och folk, bra sätt att memorera. Kollade lite bland mina word-dokument tidigare idag som kanske kan vara av intresse. Möjligt där finns ett å annat fel.

SPARTAS FÖDELSE.

Spartanerna var kända får sin hårda disciplin, sitt mod och att de alltid stred till sista man. De uppstod när Egypten var på nergång och det Babyloniska riket på uppgång. Enligt legenden uppstod Sparta genom krig och erövringar. 1150 f. Kristus drog de söderut för att återta vad de såg som sitt fädernesland . Folket såg sig själva som Herkules ättlingar och när kung Lakedaimon erövrade området kallade han det för Lakonien. Huvudstaden fick namnet Sparta efter hans drottning. I nästan 400 år tills ca 750 f. Kristus var Sparta Lakoniens religiösa, kulturella samt politiska centrum. Deras konst och musikliv blomstrade och Sparta var känt för sina skönsjungande kvinnokörer. De var dessutom skickliga krukmakare och gjorde mycket vackra arbeten i brons.

KRIGET MOT MESSENIEN.

Ingen konst från Sparta har funnits tillverkad efter 600 år f. Kristus för då vände Spartanerna bort ifrån konstproduktionen. Befolkningen blev bl a för stor och en ny period uppstod som präglades av de messeniska krigen under 300 år.

Ingenting tyder på att Sparta var speciellt slagkraftigt förrens de helt plötsligt angrep Messenien som var bra mycket större både till yta och befolkning. Messenien var dessutom fullt med 2500 meter höga berg (Tygetus) vilket försvårade avsevärt. Kriget blev långt och blodigt men spartanerna var i behov och behövde landets fina jordbruk och den tidens mest eftertraktade naturtillgång, järnet. Efter över hundra år var Messenien besegrat och nu under 600-talet f. Kristus kontrollerade Sparta över 8000 kvadratkilometer och blev den största statsstaten i Grekland. Messenierna tvingades arbeta som trälare och de kallades för heloter.

DEN GUDOMLIGA LEDNINGEN.

Den situation som uppstod tvingade Sparta att omorganisera sitt samhälle och blev dett enda grekiska folk som vigde sig helt åt krigskonsten. Den spartanska lagstiftaren Lykorgos reste i mellanhavsområdet och studerade militär statskonst i Kreta, Jonier och Egypten. Han fick även gudomlig ledning av oraklet i Delfi där råd från Apollon överfördes direkt till honom. Med dessa riktlinjer som bas förvandlades Sparta till ett militariskt samhälle. Den tidens arméer var miliser som bestod av bönder som tog sina spjut och gav sig iväg för att slåss. Lykurgos som skapade Sparta ville ha en professionell armé så samhället omskakades helt.

SAMHÄLLETS UPPBYGGNAD.

Spartas samhälle var hierakistiskt. I toppen på pyramiden fanns de 10 000 männen i eliten. På grekiska hette de ”Homoioi” eller ”de jämlika”. I teorin skulle de vara lika förmögna och ha lika mycket att säga till om.

Under dem fanns de 50 000 – 60 000 ”Perioikon” eller de ”runtboende” som var oberoende men utan politiskt inflytande och de var ålagda att lyda alla fattade beslut. Det var en medelklass som såg till att humoioi var beredda och klara för strid. Perioikon stod för mestadels av handeln och de hantverken som behövdes. De skötte tillverkningen av vapen. Längst i botten stod det stora antalet Heloter.

Sparta hade en märklig och unik ärftlig monarki. Istället för det vanliga En kung fanns det två likvärdiga och lika mäktiga kungar som båda kunde leda arméerna. Tanken var att de skulle kontrollera och övervaka varandra så att ingen av dem blev för mäktig.

Med de bägge kungarna och de 28 Spartanerna över 60 år utgjorde de tillsammans rådet ”Gerusia”. De drev politik och fungerade som en domstol. Systemet var uppbyggt att gamlingar styrde och vissa ämbeten var direkt vigda för just gamla. Skälet för det var att det ansågs som man bevisligen är mycket tuff om man lyckas bli gammal i Sparta.

Under Gerusia fanns en folkförsamling som bestod av alla Homoiorna (de jämlika) över 30 år. Det var den minst mäktiga delen av Spartas ledning. De skulle bara ta order från redan fattade beslut. Men de hade fördelar.

Över allt detta system fanns de fem Eforerna, alltid män. De styrde krigsmakten, utbildningssystemet och hade vetorätt över alla, så även över de bägge kungarna. I något märkligt men fullt logiskt då det kommer till Spartanerna sätt att styra så avsattes deras makt redan efter ett år. Det märkliga är att efter den ettåriga mandatperioden så ställdes de alltid inför rätta och de var alltid ansvariga inför folkförsamlingen.

GALLRINGEN AV PERFEKTA OCH SVAGA BEBISAR.

Sparta var utan tvekan den stadsdel där staten styrde mest över befolkningen. Redan från födseln tills graven styrdes och övervakades befolkningen. Den nyfödda pojken granskades direkt av myndighetsrepresentanter. Pojkar bedömdes oavkortat om de var stridsdugliga. De pojkarna som inte uppfyllde de hårda kraven togs bort och lämnades i bergsskrevor att dö i.

Även flickor undersöktes som bebisar och ansågs de inte fylla kraven som starka mödrar så kastades de från en klippa. Flickor uppfostrades alltid till att bli goda mödrar och tränades till en god fysik så att de fick en stark och bra avkomma.

KRAVEN PÅ LIKHET, ATT INTE STICKA UT OCH FRÄMLINGSFIENTLIGHETEN.

Överst på statsledningen årliga dagordningen stod den eviga krigföringen mot de messiniska Heloterna, och en Homoioi (jämlik) fick när som helst mörda en Helot som oftast innebar att skära halsen av dem. Heloterna avskydde spartanerna men de som tjänat Sparta väl under krig blev fria och fick en lagerkrans att markera sin frihet med.

Utöver det ständiga kriget mot Heloterna var statsledningens största uppgift att reglera livet i Lakonien. Att de gjorde samma sak varje dag, gifte sig vid samma ålder, klädde sig likadant, uppförde och pratade som alla andra o.s.v.

För att upprätthålla att likhet skall råda skapade staten ett system som gjorde det omöjligt att någon blev rikare än den andre. De gårdar som försörjde soldatfamiljerna var exakt lika stora. Marknadsekonomin motverkades så inga pengar existerade och ingen utrikeshandel fick förekomma.

Spartaner skulle inte vara konsumenttokiga så det beslutades att alla hem skulle se identiska ut. Ingen lyx utan det skulle vara funktionellt och enkelt. Än idag använder vi order spartanskt när vi beskriver enkla hem.

I Sparta var det oacceptabelt att förmögna människor klädde sig pråligt. Det var samma tanke som dagens skoluniformdebatter. Spartanerna uppfostrades även till att vara ordknappa. Eliten fick inte på något sätt tala finare än den övriga befolkningen utan alla skulle tala precis likadant. Språket var dåligt lämpad till djupa diskussioner och språket var inte avsett för det heller. Språket var till för ordergivning på slagfältet och det spelade ingen roll att det inte dög till mycket mer än så.

Även den spartanska synen på utrikespolitik var typiskt lakoniskt. De var främlingsfientliga och fick inte beblanda sig med utlänningar eftersom det var viktigt att bevara sina sedvänjor och sin egenart. De gånger de var hemifrån i militära angelägenheter så betedde de sig ofta väldigt illa mot främlingarna.

SJUÅRIGA BARN TRÄNAS TILL MÖRDARMASKINER.

Under 600-talet f. Kristus utvecklade Sparta världens första system med social ingenjörskonst. Pojkar som inte dög till strid mördades och de perfekta barnen formades till mördarmaskiner som kunde kontrollera de underkuvade Messenierna, Heloterna. Då heloterna var överlägsna till antalet måste de tränas till att varje Spartan klarar av 10 – 12 Messenier.

För att klara det till praktiken så var varje pojke tvungen att lämna föräldrarna och sitt hem vid 7 års ålder för att utbildas av staten. Pojkarna fördes till en sorts militärakademi kallad ”Agoge” där de tränas i 15 år.

Från 7 till 12 års ålder undervisas pojkarna i läs- och skrivkunnighet samt gymnastik. Redan från början är disciplinen hård och viktig och det var de äldre eleverna som skötte disciplinen. De lärde sig att kunna ta mycket stryk och där målet var att ta fram och utnyttja pojkarnas potentiella grymhet mot varandra. De lärde sig att ta order och att bli härdade och där utbildningssystemet var konstruerat att upptäcka svagheter och gallra ut de svaga med fysiskt våld.

Vid 12 års ålder börjar fas två i Agoge som var bra mycket hårdare. Pojkarna fick en enkel mantel som de skulle bära året runt och de måste även alltid gå barfota i det kalla klimatet. Allt för att härda dem såväl fysiskt som mentalt. (Enligt experter skulle nutidens moderna utbildade Amerikanska soldater dö i det klimatet under de förhållandena.) De frusna och trötta pojkarna var också tvingade att gå utan mat. Endast på kvällarna fick de lite mat och då oftast blodsoppa (fläsk som flyter i blod) som enligt nedskrifter ska ha smakat rent för jävligt. Syftet med att ge dem så lite mat var att göra dem alerta och lära dem att stjäla. För att barnen skulle bli duktiga på att stjäla straffades de som blev upptäckta med piskrapp. De som inte stal något alls ansågs som mesar och åkte på stryk.

Plutarkes kända berättelse om pojken och räven kommer just från ett sånt här träningsläger. Berättelsen handlar om en ung pojke som stal en rävunge han tänkt äta. En ledare fattade misstankar så pojken gömde räven under sin mantel . Hellre än att bli ertappad lät pojken räven tugga sig in i hans mage tills han dog.

Falangerna ansågs inte vara starkare än sin svagaste länk och därför var det tvunget att alla var ungefär lika starka. De svaga rensades bort. Agoge var ett utgallringsinstitut där det oavbrutet testades pojkarnas styrka, flexibilitet, uthållighet och list. All sorts misslyckanden straffades hårt.

FÅNGA OSTEN.

Vid den årliga festivalen vid templet Arthemis Orthia samlades spartanerna för att bevittna tävlingen, ”Ta osten”. Ynglingarna delades upp i två olika läger där den ena laget ska stjäla ost från ett altare.

Motståndarlaget ska förhindra dem med hjälp av piskor. Det var en vild lek och ofta inträffade det att dojkarna dog. Idag pekas leken ut som en föregångare till den värsta sortens moderna elevpennalismen.


POJKEN OCH SIN MENTOR (HOMOSEX ?)

Som hjälp under utbildningen hade alla pojkarna en manlig mentor, en vuxen man som livet ut höll kontakten med pojken. Mentorns uppgift var att se till att utbildningen höll måttet och att han fick en ordentlig karaktärsträning.

Man tror även att pojkarna och deras respektive mentor skulle ha erotiskt förhållande med varandra. De skulle hela tiden stå väldigt nära varandra i ett liv fullt med andra män. Det ansågs att enhetens samverkan vid strid är mer helgjutet med en enhet som står varandra så nära som möjligt och att då sexuellt umgänge är ett fenomenalt sätt att föra soldaterna närmare varandra.

KRYPTEIA (MANBARHETSRITER)

Vid 20 års ålder lämnade flertalet Spartanska män Agoge för att föras över till ett annat system. Men innan sin examen genomgick de ett sista prov. De duktigaste eleverna valdes in i ”Krypteia” En säkerhetsstyrka som kunde döda heloter efter eget gottfinnande.

De bodde utanför Sparta och i skydd av mörkret anföll de heloterna Genom att skära halsen av dem i en manberhetsrit att bevisa att de är riktiga män. Efter Kypteia kom männen att ingå i små regemente om 15 man. Dessa enheter ”Sussita” levde de i större delen av deras återstående liv.

GIFTERMÅLEN OCH BARNAFÖDANDE.

Spartanen skulle svara inför sitt regemente men det förväntades också att han skulle gifta sig och skaffa barn, givetvis gick det till på ett märkligt sätt.

Pojkar som flickor och män och kvinnor levde i två åtskilda världar och såg i stort sett aldrig varandra. Killarna var på läger och tjejerna tränade upp sin fysik för att föda bra avkomma.

Giftermålen var arrangerade och vigselcermonier förekom inte. Istället utformades det som ett rituellt bortrövande. Kvinnans hår klipptes och hon kläs i en mans mantel. Brudgummen smyger sedan in nattetid för att fullborda äktenskapet. En nygift man fick enbart besöka sitt hem och fru i skydd av mörkret i syfte att göra sin fru gravid. Så fort samlaget är över måste mannen återvända till sitt regemente.

Mestadels såg det gifta paret inte varandra i dagsljuset innan mannen fyllt 30. Det finns två stora anledningar till detta system, dels för att de gifta inte skulle tröttna på varandra men primärt för att mannen skulle koncentrera sig på sin militära träning. På att terrorisera Heloterna och säkra Spartas överlägsenhet.

Barnafödandet ansågs som så viktigt att det ofta inträffade att yngre män erbjöds att ha sex med den gifta kvinnan i hopp om att avkomman skulle bli starkare än dem själva.

BÖRJAN TILL NYA ERÖVRINGAR OCH KRIG.

Trots världens mest vältränade armé så användes den inte till strid mot andra arméer. De ville inte ta några risker utan istället beundra sin fina armé, polera sina sköldar o.s.v. och bara använda den i absoluta nödfall. Så tänkte och höll på i ca 200 år men så av en okänd anledning började de på nytt att se sig om efter nya folk att underkuva. De var säkra på att de två ärkerivalerna, Ariverna och Tegeanerna var lätta byten att utvidga sitt territorium.

Samtidigt dök ett enormt hot mot Sparta upp vid horisonten. En nation med En miljon soldater inriktade på att erövra hela Grekland. Det väldiga Persien. I början på 400-talet f. Kristus underkuvade Perserna de Joniska Grekerna i Mindre Asien och avsåg sen att gå vidare. Det skulle påverka Grekernas historia i över 200 år. Flera generationer Greker skulle känna sig hotade av Persien. Spartas och Atens reaktioner på hotet skulle både splittra och förena den Grekiska världen.

SPARTAKRIGAREN.

I slutet av 600-talet var Grekland en federal nation av över tusen olika stadsdelar. Aten var störst med storartad kultur, fantastisk arkitektur samt en imponerande flotta. Men i Sparta som hade högre anseende fanns inget sådant. Där hade kulturen offrats och genomsyrades av en krigskultur som ett enda stort militärläger. Deras utbildningssystem var militaristiskt, de hade hemlig polis och stod under en lång period utanför övriga Grekland. De hade inga kolonier, ingen flotta och var endast intresserad av att kontrollera Messenien.

I Sparta uppstod en militär disciplin. Företeelser som exercis, marsch, manskap och grupperingar i falanger, allt det uppfans av Spartanerna. Spartas armé var den mest eleganta, mest samtränade och dessutom de som hade lättast att göra förändringar på slagfälten.

Deras bevapning var annorlunda. Viktigast var den 90 cm breda sköld alla soldater bar. Skölden kallades för hoplon och därför fick soldaterna namnet hopliter. Bevapningen bestod även av ett 2,7 meter långt spjut, ett svärd, hjälm med öppning för ögonen och rustning av brons. Sammanlagda vikten låg stanna kring 30 kilo.

Slag avgjordes av taktiska dispositioner som var beroende av samarbete, men i nästan 100 år var den sortens krigskonst mer utav en teori än verklighet. Men på 500-talet f. Kristus förändrades det och Spartanerna ville expandera.

PELOPONNESISKA FÖRBUNDET.

På 500-talet f. Kristus var Spartanerna inte längre nöjda med bara Messenien. De tittade mot Norr och statsstaten Tegea, Sparta som var en av Greklands mest religiösa statsstater tillfrågade därför först Gudarna. En delegation skickades dill Delfi för att få Appollos välsignelse.

År 560 f. Kristus invaderade Sparta Tegea. Men för att besegra räckte det inte med att vinna kriget. Istället för en fiende blev Tegea en allierad och så fortsatte det. I slutet på 500-talet f- Kristus ingick ett antal stater på Peloponeses i alliansen. Alliansen som kallas den Peloponnesiska förbundet med Sparta som ledare. Syftet med alliansen var att skapa en motkraft till Aten- Inte för att strida mot Aten utan för att undvika ett krig.
Sparta var vid den här tiden fortfarande isolerade, men hot österifrån skulle tvinga dem ur ensamheten.


ATEN BEBLANDAR SIG MED PERSIEN.

Öster om Sparta låg ett mäktigt land. Persien som styrdes utav Dareisos. Persien hade bl a lagt under sig det grekiska Jonien. Under årtionden hade jonerna levt under förtryck och hård beskattning vilket skapade ett uppror. 499 f. Kristus skickade de en delegation till Spartas kung Klemones, men han ville inte ge jonerna sitt stöd.
Ett beslut som satte igång en kedja som skulle förändra historien.

Klemones syn delades inte av alla greker så istället övertalades Atenerna av jonerna att ge ett visst stöd åt revolutionerna. Trots hjälpen från aten besegrade Dareios och hans Persien Jonerna.
Perserna skulle inte glömma Atens stöd till rebellerna.

Samtidigt är Sparta mitt uppe i en intern maktkamp.

MAKTKAMPEN I SPARTA.

Vid samma tidpunkt lägger Spartas kung Klemones under sig fler grannstater för att stärka det Peloponnesiska förbundet. Under ett angrepp på Argos lurade han in 6000 Argiviska hopliter i en helig lund. Därefter beordade han Heloter att tända eld på luten och alla brändes brändes till döds.

För detta åtalalades Klemones när han kom tillbaka till sitt Sparta eftersom även kungen är underställd lagen. Han riskerade exil för helgerån då det rörde sig om en grekisk stat och en helig lund.
Klemones klarade sig dock men hotet kvarstod och för att eliminera de krafter som stod emot honom måste han få bort Spartas andra kung, Demaratus. Han mutade oraklet i Delfi att kungöra att Demaratus inte hade rätt till tronen. Demaratus avsattes och tvingades till exil och flydde till Persien. Men Kleomens förräderi avslöjades och även han tvingades till exil. När han sedan åtevände dog han en förskräcklig död genom att han skar sig själv från fötterna och uppåt tills han nådde de vitala organen.
Kleomens ersattes av kung Leonidas som senare skulle leda Spartanerna till ett krig av episka proportioner.

Det blir återigen stabilt i Sparta men nu skickar Persien iväg en numerärt överlägsen flotta mot Aten, kriget är oundvikligt.

PERSERNA INVADERAR.

Medans Sparta försöker hålla sig borta från krig förbereder sig Aten på det oundvikliga mot Persien. Persiens kung Dareios vill straffa Aten för deras stöd till Jonerna. 490 f. Kristus skickade Dareios en flotta mot Atenerna som närmar sig Marathon i nördöstra Attika. Persernas styrka var så stor att de i Aten fruktar ett nederlag. När de insåg att de var vid Marathon skickar de en löpare till Sparta som de ibland/ibland inte haft goda förbindelser med, men de var medvetna om deras militära styrka.

När löparen nådde fram till Sparta fick han berättat att det pågår en festival i Sparta, en religiös Kameiafest som är en högtid tillägnad Appollon. De lovar att skicka förstärkningar, men inte förrens festivalens slut 10 dagar senare. De 9000 soldaterna i Aten väntar in så länge det går, men till sist ger Atens general Mittards trots allt anfallsorder om anfall mot de 25 000 Persena på Maratonslätten. Det blir en slakt och Perserna blir fullkomligt strimlade av de tungt beväpnade hoplierna i Aten.

Senare, när deras fest är över, dyker 2000 Spartanska hopliter upp för att hjälpa till men möts av att kriget redan är över. Atenerna visar stolt upp de slaktade Perserna och de Spartanska hopliterna står där med skamen.

Perserna börjar genast ruva på hämnd och år 480 f. Kristus efterträds Dareios av sin son Xerxes som omedelbart börjar planera en regelrätt invasion av hela Grekland. Under 4 år pågår planeringen och han samlar ihop en här. Den här gången blir det inte 25 000 utan Xerxes får till slut ihop mellan 200 000 till 300 000 soldater.

Spartaner, Atenare och ett antal andra statsstater samlar därför ihop sig för att planera ett motangrepp. Flera strategier diskuteras innan Spartas amiral Eurybiads ges befälet över både marktrupper och flottan. Spartanerna är som vanligt kaxiga och säger att ”om de mesiga Atenarna kunde slå persena så föreställ er vad vi Spartaner kan åstadkomma”

KRIGET STARTAR

År 480 f. Kristus var scenen lagd. Perserna har 40 olika styrkor under 30 generaler. Deras styrka mäter mellan 200 000 – 300 000. Vilket krävde miljontals liter vatten dagligen, vete, kött foder. Till havs flankerade 750 krigsfartyg av hundratals proviantskepp. Flottan och marktrupperna var såklart sammanbundna så det ömsesidiga beroendet gick inte att bortse ifrån. Marktrupperna måste ha proviant.

Spartanerna som är vana vid slag med mindre enheter bestämde sig att gå i ställning vid thermopyle som var porten mot söder och där passet var mindre än 15 meter brett så att Xexes truppers numerära övertag neutraliseras. Om de kunde hålla stånd mot Perserna så skulle de snart bli utsvultna.

Spartanerna leddes av kung Leonades som stridit i flera slag men det här kriget skulle bli hans sista. Oraklet i Delfi hade sagt till honom att antingen skulle Perserna erövra Sparta eller så skulle han dö. Slaget vid bergen var ett självmordsuppdrag och de visste om det, men Spartanerna är tränade att inte frukta döden och att det är en ära att dö för sitt land. Det var upp mot 300 000 tusen Perser mot ynkliga 7300 varav 300 var deras bästa hoplitkrigare. Det fanns mer att tillgå men då det pågick en religiös fest i Sparta sändes inte fler ut. Experter tror dock att det handlade om att syftet var att uppehålla perserna så att Grekerna skulle hinna samla ihop en här och att de ville visa upp ett spektakulärt hjältemod. Framförallt handlade det om att Perserna inte skulle få avancera söderut mot centrala Grekland och riskera att Peloponnese faller ihop.

Grekerna bygger upp en mur som delar passet vid Termopyle och sen sänder de ut mindre enheter att slåss framför muren. Perserna kunde inte gå till angrepp med hela truppen för framför muren är det alldeles för trångt.

Samtidigt vänder sig andra till oraklet i Delfi för råd och rådet de får är att be för vinden. Vinden är på Grekernas sida får de veta. Strax därefter bryter en storm ut som slår ut 200 fartyg ur den persiska flottan som ligger oskyddat utanför den magnetiska kusten. Kung Xexes blir vansinnig över stormen och det faktum att grekerna och hoplitkrigarna inte ger upp. Han skickar över en spejare som möter en liten armé som inte visar någon som helst nervositet eller rädsla. De sitter istället och kammar sig, skrattar och polerar sina sköldar. Xerxes tar kontakt med Demoratus, sen f d Spartanska kungen som flydde i exil till Persien. Xexes ville veta hur tuffa de egentligen är. Han svarade att En mot En är de inte oslagbara men i enheter är de mycket svårslagna. Underskatta inte dem säger han för de har krig i blodet och det är deras livsstil.

Rekvisitan är nu på plats och det de bägge trupperna står öga mot öga. 200 000 – 300 000 Perser mot 7300 Greker och Hopliter. Berget kommer likna helvetet och en massaker och slakt kommer ske. Det blir en ojämn strid.

MASSAKERN PÅ THERMOPYLE.

Under sensommaren år 480 f. Kristus, fyra dagar efter ankomsten står nu Grekerna mot Perserna öga mot öga. Perserna var så överlägsna att deras bågskyttar blockerade solen. I sann Spartanisk hopplitanda sa hoppliten Diemaskus ”Bra då kan vi slåss i mörker”. Snart skulle Perserna upptäcka att deras numerära övertag inte var till nytta. Det Persiska rytteriet kom inte fram och hären pressades fram som en flaskhals. De var även tvungna att ta sig igenom brons och järn vilket de aldrig gjort innan.

Perserna blir massakrerade. I det trånga bergspasset är Grekernas rustningar, långa spjut, stora sköldar och de Spartanska hoppliternas förmåga att omgruppera sig förödande för Perserna. De skriker av smärta, de skiter på sig, faller ihop, blir ihjältrampade. Deras spjut blir krossade och slagfältet förvandlas till en regelrätt slakt. Efter ett par timmar är området som hämtat från helvetet och Perserna ligger i högar.

Persernas kung Xerxes vill krossa den Grekiska falangen och få stopp på blodbadet på Perserna. Han kastar därför in sin egen livvakt ”De odödliga” till slagfältet. ”De odödliga” har även dom tunga rustningar i stil med Grekernas. De möts upp i en ny strid men efter en hård kamp var även kungens män i upplösningstillstånd och blev slaktade. När blodet täckte hela området gav de upp och retirerade. Spartanernas mentalitet och stenhårda stabilitet blev för mycket för dem och det kostade tusentals Persers liv medan Grekerna kommit betydligt lindrigare undan.

Men Leonides viste mycket väl om att inom några timmar skulle de själva gå samma öde till mötes. Förrederi väntade och de 300 hoppliterna från Sparta skrev i nästa slag historia i ett hjältemod som hyllas än idag.
Persernas speciella garde skickas in.

NYTT SLAG.

Kung Xerxes förberedde ett nytt slag och den här gången satte han in en särskild brigad med några av sina bästa män. Han lovade dem riklig belöning om de stormar passet och dödsstraff för de som flyr. Men inte heller den här gången lyckades Perserna vilket resulterade att även det tredje slaget blev en massaker i stor skala. Döda och sårade Perser låg i drivor kring Grekernas fötter där hela området stank av död. Grekerna drabbades av en del förluster men det var ingenting mot Perserna. Xerxes blev återigen tvungen att avbryta ett angrepp och retirera.

Det var hopplöst för Xerxes och hans trupper, de tvangs lägga om taktiken så vid denna tidpunkt dök en Grek vid namn Efialtes upp. Mot en god ersättning förrådde han sina landsmän genom att visa Perserna vägen över ett pass vid Killidromes. Idag står ordet Efialtes för ”mardröm” i Grekland. Vid den stig Efialtes visade kunde Perserna anfalla Grekerna i ryggen.

Det Persiska förbandet klättrade hela natten och morgonen därpå nåddes den motsatta sidan. Grekerna var i en fälla, havet på ena sidan, berget på den andra med Persiska soldater både framför och bakom sig. Leonidas beordade Grekerna att retirera och endast ett fåtal stannade av dem. De 300 Spartanska krigarna stannade och de tog på sig sina rustningar för en sista gång.


DET LEGENDARISKA SLAGET.

De hårt prövade Spartanerna förberedde sig på döden. Deras kung Leonidas säger ett par sista ord till dem ”Ät en ordentlig frukost för middagen äter vi helvetet” Ensamma i Thermopte mot en tusentals anländande Perser.

När solen gick upp anfölls de Spartanska krigarna både framifrån och bakifrån av 10 000 Perser . De stred med desperat mod och när deras kung Leonidas blir dödligt sårad kriga de för att kunna ta hand om honom och lyckades dra undan honom. Slutligen vid middagstid den 28 augusti gick de Spartanska hopliterna i ställning en sista gång. Det sägs att deras sköldar, rustningar och vapen var trasiga och att de försvarade sig med tänder och knytnävar mot de 10 000 Perserna som omringade dem på en kulle. För att slippa ytterligare förluster begravdes Spartanerna i pilar så under eftermiddagen låg de döda.

Xexerxes besökte slagfältet, hittade Leonidas kropp och halshögg honom. Huvudet sattes sedan upp på en påle för att visa att Spartanerna trots allt är människor. Men Perserna var nu livrädda för dem och såg dem som övermänskliga. De visste att fler väntade på dem samt att de nu hade hunnit mobilisera sig i Attica.

Senare skapades ett monument för att hedra de 300 Spartaner som i tre dagar hållt stången emot 200 000 Perser. På stenen är det inristat ”Berätta främling, du som går förbi att här ligger de Spartaner som följde landets bud”

Perserna hade nu kommit förbi berget och på sin väg tände de eld på städer, gudastatyer, tempel m.m. T.o.m Akropolis sattes i brand.

STORA SJÖSLAGET.

Perserna gick nu söderut och brände ner allt i sin väg, byar, jordbruk, heliga platser m.m. och många Atenare övervägde myteri. Men så i slutet av 400 f .Kristus var Grekerna samlade mot den 200 000 starka Persiska hären med flottan som nu förflyttade sig mot Aten. Grekerna var nära ett sammanbrott men satte sin tillit till befälhavaren Themistokles som beslutade att helt lämna fastlandet till ön Salamis för ett gigantisk sjöslag.

Det började med att Themistoklates lurar Persiska kungen Xerxes att begå ett misstag av katastrofala mått. Han skickar iväg en slav till Xerxes att han sett ljuset, han har förstått och vill vara hans vän. Han skrev till Xerxes att om han slog till nu skulle han lyckas omringa den Grekiska flottan. Xerxes som var van vid förräderi tyckte det var lysande att omedelbart skicka sin Persiska flotta till ön Salamis. Themistoklates var väl insatt i hur havet fungerade, han kände till vindarna och när det var gynnsamt för ett angrepp..

När väl Perserna insåg att de lurats i en fälla var det för sent. Deras numerära överläge, 200 skepp mot 40, gav ingen fördel i det trånga sundet, dessutom var de Persiska skeppen svårmanövererade. De Grekiska skeppen rammar de Persiska och på de Grekiska skeppen finns fullt av hoplitkrigare som hoppar från båt till båt och massakrerar Perserna som antingen hoppar ner i vattnet och drunknar eller blir strimlade av de tungt beväpnade hoplitkrigarna.

Upp till 60 000 Perser mister livet och Xerxes med sin här tvangs lämna Grekland eftersom det inte går att hålla en här som inte kan få fram förnödenheter. Xerxes ger upp men hans kusin skulle ta upp och fortsätta kriget mot Grekerna.

Kort efter uppstod en spricka mellan Sparta och Aten satidigt som 30 000 Persiska soldater vandrar in för att avsluta kriget en gång för alla.

DET SISTA SLAGET.

Perserna hade ännu inte gett upp och deras elitsoldater, 300 000 till antalet, drog norrut mot Thessalien. samtodigt grälade Aten och Sparta sinsemellan. Atenarna som skötte sjöslaget jämställde dem med de Spartanska soldaternas hjältedåd och ville leda ett landangrepp mor Perserna. Persiens Marrdonius som hörde talas om sprickan skickade en av Xerxes vessaller, en Makedonisk kung, till Sparta och Aten att om de ger sig frivilligt skulle de få en mild behandling.

I hopp om att Sparta kulle börja mobilisera övervägde Aten saken och låter Sparta nås av ett bud att om inte Sparta kommer till Attikas försvar så skulle Atenarna dra sig tillbaka och ännu värre; att eventuellt gå med i en allians med Perserna. Det kunde inte Spartanerna riskera så de bägge sidorna skulle återigen strida ihop i en sista strid nära Plataiai.

Nu skulle Spartas ledare verkligen visa vad de går för. De har nu en fältherre som ledare, Pausanias. Året är 479 f. Kristus och den Persiska hären är på 50 000 man. I söder hade Sparta mobiliserat 5000 män medan Aten bidrog med 8000. Utöver beväpnade Spartanerna 35 000 Heloter som i utbyte mot visat mod erhöll löfte om frihet. Pusaanius var inte blott en duktig taktiker utan men sin diplomati lyckades han hålla ihop den av inre konflikter drabbade hären. Något som endast en Spartan skulle kunna klara av.

Under 11 dagar stod de bägge fältherrarna mot varandra på Plataiaslätten, perserna i norr och Grekerna i söder. Dagen därpå bröt Perserna stilleståndet med ett angrepp som ställde till med stora skador på Grekerna som tvingades omgruppera, det blev ett infalterikrig . De spartanska hoplitkrigarna utgjorde bara 10 % av de allierades styrka men med sin disciplin och beväpning var de övermänskliga. De förvandlade slagfältet till en flod av blod där de Persiska krigarna slaktades som boskap. Im sjöslaget var Atenarnas krig var detta utan tvekan Spartas strid där de fullkomligt dominerade.

Slutet kom när den Persiske generalen Mardonius mördades. Hans garde och resten av soldaterna flydde skrämda för livet. Grekerna förlorade 1000 män medan den 50 000 starka Persiska hären var krossad i spillror. Perserna skulle inte störa dem mera och kriget var över. De Heloter som uppvisade mod fick gå fria. Spartanerna och Atenarna begav sig hem till sitt.

AVSLUTNING.

Kriget var över mot Perserna men inte livet i Grekland. Atenarna skulle gå mot den gyllene tidsåldern medan Sparta fortsatte att bli mer och mer Isolerade. Jordbävningar och farsot skulle röra om i det Grekiska livet. Fred skulle ersättas med krig, det Pelopenniska alliansen skulle ritas om och krig skulle sprida sig till Scicilien.

Ytterst intressant Kashmir! Mer sånt! Jag kom och tänka på epitetet som står på minnesstenen vid Thermopyle när jag läste din text:
(Ur minnet)

"Gå och berätta för Spartanerna, du främling som går förbi
att här vila vi, lydiga deras lagar"

Spartansk posei och en lysande hyllning till historiens främsta krigare.
Jag tror ingen krigisk insats har varit lika vansinnigt som Leonidas och hans 300 gjorde. Jag vill även tillägga att män från andra grekiska stater faktiskt stod vid deras sida vid slaget. 80 am från Mykene, 700 från Thespia och 400 från Thebe. Dessutom får vi inte glömme heloterna som bör ha numrerats 1/1 med de grekiska krigarna även om de inte till en början av slaget hade en äkta stridande roll. Det gör en slutsiffra på ca 3000 mot en arme som KAN ha nått miljonstrecket...

Spartanerna var jävligt coola. Har för mig att det, konstigt nog, var hög klass på poeisin i Sparta även om den uteslutande handla om strid. Synd jag inte kan hitta sidan jag hade på min förra dator där lite spartapoesi fanns.

Visste inte att det var fler än Spartanerna som stannade kvar till sista man. Såg en dokumentär om det slager för längesen. Bl a var nån form av ledare av spartanerna inblandad i slaget som dog, sen kämpa de sista Spartanerna som satan för att få bort honom.

Mitt favoritcitat av en Spartan är inför sista striden när ledaren säger till dem (inte ordagrant) - Ät en ordentlig frukost för nästa måltid kommer vi äta i helvetet.

Här är ett utdrag av vad Herodotos har at säga om spartanernas sista strid vid Thermopyle:
"7.223] At sunrise Xerxes made libations, after which he waited until the time when the forum is wont to fill, and then began his advance. Ephialtes had instructed him thus, as the descent of the mountain is much quicker, and the distance much shorter, than the way round the hills, and the ascent. So the barbarians under Xerxes began to draw nigh; and the Greeks under Leonidas, as they now went forth determined to die, advanced much further than on previous days, until they reached the more open portion of the pass. Hitherto they had held their station within the wall, and from this had gone forth to fight at the point where the pass was the narrowest. Now they joined battle beyond the defile, and carried slaughter among the barbarians, who fell in heaps. Behind them the captains of the squadrons, armed with whips, urged their men forward with continual blows. Many were thrust into the sea, and there perished; a still greater number were trampled to death by their own soldiers; no one heeded the dying. For the Greeks, reckless of their own safety and desperate, since they knew that, as the mountain had been crossed, their destruction was nigh at hand, exerted themselves with the most furious valour against the barbarians.

[7.224] By this time the spears of the greater number were all shivered, and with their swords they hewed down the ranks of the Persians; and here, as they strove, Leonidas fell fighting bravely, together with many other famous Spartans, whose names I have taken care to learn on account of their great worthiness, as indeed I have those of all the three hundred. There fell too at the same time very many famous Persians: among them, two sons of Darius, Abrocomes and Hyperanthes, his children by Phratagune, the daughter of Artanes. Artanes was brother of King Darius, being a son of Hystaspes, the son of Arsames; and when he gave his daughter to the king, he made him heir likewise of all his substance; for she was his only child.

[7.225] Thus two brothers of Xerxes here fought and fell. And now there arose a fierce struggle between the Persians and the Lacedaemonians over the body of Leonidas, in which the Greeks four times drove back the enemy, and at last by their great bravery succeeded in bearing off the body. This combat was scarcely ended when the Persians with Ephialtes approached; and the Greeks, informed that they drew nigh, made a change in the manner of their fighting. Drawing back into the narrowest part of the pass, and retreating even behind the cross wall, they posted themselves upon a hillock, where they stood all drawn up together in one close body, except only the Thebans. The hillock whereof I speak is at the entrance of the straits, where the stone lion stands which was set up in honour of Leonidas. Here they defended themselves to the last, such as still had swords using them, and the others resisting with their hands and teeth; till the barbarians, who in part had pulled down the wall and attacked them in front, in part had gone round and now encircled them upon every side, overwhelmed and buried the remnant which was left beneath showers of missile weapons.

[7.226] Thus nobly did the whole body of Lacedaemonians and Thespians behave; but nevertheless one man is said to have distinguished himself above all the rest, to wit, Dieneces the Spartan. A speech which he made before the Greeks engaged the Medes, remains on record. One of the Trachinians told him, "Such was the number of the barbarians, that when they shot forth their arrows the sun would be darkened by their multitude." Dieneces, not at all frightened at these words, but making light of the Median numbers, answered "Our Trachinian friend brings us excellent tidings. If the Medes darken the sun, we shall have our fight in the shade." Other sayings too of a like nature are reported to have been left on record by this same person.

[7.227] Next to him two brothers, Lacedaemonians, are reputed to have made themselves conspicuous: they were named Alpheus and Maro, and were the sons of Orsiphantus. There was also a Thespian who gained greater glory than any of his countrymen: he was a man called Dithyrambus, the son of Harmatidas"

Hela hans historia om det persiska kriget finns i fulltext här: http://mcadams.posc.mu.edu/txt/ah/Herodotus/

Otroligt intressant läsning. Nog för att jag visste att spartanerna var ett hårdnackat folk men det jag läst nu har fått mig att verkligen förstå hur hårda de verkligen var. En intressant fråga som uppstod i mitt huvud är : Skulle deras styre och lagar fungera nu och hur effektiv skulle den krigsmakten bli sett till marktrupper främst?