[4 Chords, 65 Songs] Är vi fantasilösa ?

Det finns hur mycket band/kompositörer/artister/konstnärer som helst som jobbar på att tänja gränserna.
Kolla in: Glenn Branca, Sonic Youth, Melt Banana, John Zorn's Naked City, Sunn O))) & Habsyl.

Själv föredrar jag mer österländsk musik (mest de indiska raggorna).
Jag får till och med lite stånd av sånt här: http://www.youtube.com/watch?v=LzN2gUGYUGc

Gränser tänjs hela tiden men då måste man söka sig bortom reklamradiokanalernas spellistor.

Jag får rysningar av PsyOpus och The Dillinger Escape Plan än så länge xD

Jag tycker de flesta av er ser på det hela på fel sätt.

Frågan i trådtiteln lyder "Är vi fantasilösa?" Något som TS frågar sig efter att ha sett någon som visar att samma ackord används i många låtar. För mig har den frågan ett extremt självklart svar, och det är "Nej, vi är inte fantasilösa".
Jag tycker nästan det är lite lustigt, för den saken som utlöste frågeställandet kring fantasifullhet (antalet ackordsvariatoner) är ju just det som bevisar att människan är extremt fantasifull.

För är det verkligen såhär: Musik är lika med ackord?
Nej, för ackord är inte alltid lika med musik.
OK, så ifall vi för sakens skull antar att det stämmer att musik inte alltid är lika med ackord, vad är då fantasi?
Det är en lite mer svårbesvarad fråga, men jag skulle säga att fantasi är förmågan att skapa något nytt, även med väldigt få ingredienter. Vem som helst skulle väl kunna laga en måltid med säg 4 huvudingredienter, men det krävs en riktig duktig kock för att få det att smaka riktigt gott, och en ännu duktigare och fantasifullare för att kunna skapa en helt ny måltid med så få beståndsdelar.


Det är just det här jag menar, en bra låt är unik och igenkännbar, trots att den ur en musikteoretisk synvinkel kanske kan verka ganska enkel. Anledningen till detta är för att musikteori är inte lika med musik. Musikteori är vetenskapen bakom musik, och det finns jättemånga jättetrevliga användningsområden för den, jag kan själv väldigt mycket musikteori så jag tycker absolut inte det är dåligt, däremot så måste man ändå alltid komma ihåg att backa tillbaka och glömma bort sin musikteori och bara lyssna på hur det låter, grundintrycket man får av musiken utan att tänka på allt det intellektuella man kan. Så gör inte kopplingen att musiken är dålig eller fantasilös bara för att den är enkel att analysera. Det är, som vi kallar det, FEL.

Till slut mitt egna, nya, svar på frågan [4 Chords, 65 Songs] Är vi fantasilösa ?

Nej, det visar att vi är fantasifulla. MEN, det säger också massa andra saker kring låtskrivaren. H*n kanske är okunnig på ett plan, faktiskt inte vet så många andra sätt att sätta ihop ackordgångar, eller så är det någon som kan, fast bara är väldigt bekväm av sig, eller så är det någon som kan väldigt mycket, men går tillbaka till något enkelt bara för att få en ny infallsvinkel... Osv.
Allt sånt är ju självklart individuellt. Det är helt enkelt fel att tro att man ska kunna få ett sånt enkelt, övergripande svar som "Ja, vi är fantasilösa", på en så mångfacetterad, komplicerad fråga.

Fan så bra skrivet! Jag håller med!
hoppas vissa elitister kan ta till sig det också

Jag lyssnar inte på pop-musik längre (inte mycket rock heller) av den anledningen att allt låter så lika. Visst kan man göra mycket med få ackord, men jag ser få exempel på det i dagens pop. Nej, om inte melodin får mer spelrum tror jag att jag har övergett popen för gott.

Om ni vill se nya ackord föreslår jag att ni kikar på storbandsjazz. Dim-ackord är alltför få i dagen populärmusik.

Inom ramen för vad som kallas för västerländsk popmusik så skulle jag snarare hävda att det krävs en enorm fantasi för att kunna skapa hittar inom.

Tänk dig att gång på gång kunna skriva hookar som folk gillar med samma harmonier som i allt annat, jag kan inte det, helt omöjligt för mig, det betyder ju givetvis ingenting men, däremot så kan jag skriva hur mycket musik som helst som musiknördar verkar uppskatta (ovanliga harmonier och taktarter) och jag skulle inte påstå att min fantasi skulle vara större än Gessles, för exempel.

Det handlar om kompetenser inom olika områden och oturligt nog har jag fått kompetensen på fel område haha


Exakt! Ta av er skygglapparna och gräv lite djupare i skivboxarna så lovar jag att ni kommer att finna hur mycket banbrytande och proggresiv musik som helst.

Heh. Det är ju mest II-IV-I och tritonussubstitut om det inte är bluestolva. Dessutom fungerar ju Dim-ackorden som ofullkomliga dominanter, och jag tycker iallafall att det var gott om sådana i 80-tals slick. Som jag förövrigt inte säger något ont om, men populärmusik är det. Fast ja, inte dagens då förstås. Skall man ha nya ackord är bopen ofta mer spännande, även fast det mest är substitutionsackord. Coltrane changes!
Jag tycker att ackordsföljden I-vi-IV-V är mycket vanligare, eller I-vi-ii-VI, ingen som uppmärksammat det ännu?

Det handlar nog till stor del inte om fantasilöshet, utan om att det ska vara lättlyssnat för medelsvensson. Det är ju inte var man som lyssnar på storbandsjazz, kan österländska skalor på sina fem, eller får rysningar av en ovanlig ackordföljd. Jag som lyssnar på musik oerhört mycket tröttnar ofta på att musiken är för lik, men det kanske inte den som bara lyssnar på radio en kvart i veckan tycker. Dessutom har jag svårt för att höra en och samma låt fem gånger om dagen i ett halvårs tid, något som andra uppenbarligen inte har några problem med.

I andra fall är det nog förmodligen just så, att man kör på det man vet fungerar.

Var det medvetet att den europeiska låten använde samma ackord som de 65 andra?

Lite fånig sak att klaga på "kommersiell" musik för det här, samma fenomen finns ju i all musik. Det är bara lättare att hitta i populärmusik. För att den är vanligast. För att den är populärast. Därav namnet.
Många bra låtar i filmen förresten!

Jag håller på att starta ett samarbete med en producent, och när jag var inne hos honom för nån vecka sen bad han mig att göra en låt på plats. Det första jag lirade var den ackordföljden, men så ville han ha mainstream pop också. Det är absolut inget jag är stolt över. Senare när jag spelade in den åt honom la jag in ett vidrigt schredsolo på outrot för att jävlas lite med honom.

Jag tycker ni överdriver. Det finns ju faktiskt bara sju ackord i varje tonart - och ett av dem används nästan aldrig. Normalt har vi alltså sex ackord kvar. Då är det väl inte så djävla konstigt att fyra av dem ofta spelas i samma ordning i olika låtar.

Melodierna varieras ju hur mycket som helst. Jag tycker INTE vi är fantasilösa - tvärtom! Att lyckas skriva 65 (och mer) låtar i samma ackordföljd bevisar att vi har tonvis med fantasi.