Martin Gelin

Det är ju det enda som behövs för att vara så kallad expert i mainstream-media i det här jävla landet: att man är vänster, har varit nöjesskribent på en slaskig tidning och att man har bott i det landet man ska rapportera om.

Verkligen kunna någonting om amerikansk politik och det amerikanska samhället?

Nej, nej. Då är du kanske inte "oberoende" (läs: ytterkantsvänstervriden)....

Vi väcker tråden om kamrat Martin G som varit dormant ända sedan år 2019 (tråden, inte j ornalisten).

Kamrat Gelatin är ännu idag i maj månad år 2023 draken D N :s korre i Amerikat.

Vi anar chefred kamrat hr Peter Wool O' Dark Sky, som öppet förklarat att medias tyngsta opinonsbildare har A G E N - D [A] N att bekämpa och nedgöra "högern", är mycket nöjd med hur Martin i alla år med papegojiskt upprepat demoniserande av Republikanerna, förvridit den svenska opinonen till att älska Hillary Obama och spy på Prez Trrmp & up-'n'-comin' Junior MoltoSanti.

Idag var Martin inbjuden att i SR P1:s Godmorgon Världen av red vördsamt & oemotsagt lägga ut texten om Republikanernas Ondska.

Maken till ont och rasistiskt parti som Marty b-skrev här, borde få både Flamman och syrran E T C att rodna av ofullkomlighet över sin j ornalistiska gärning och lägga ner.

En blodröd dema-gaggi, som svensken okunnigt och i strävan vara De Goda tacksamt sväljer.

Martin kommer ha en given plats i P opagandaministeriet när Den Röda Gryningen randats [ouch!] och totalitarismens tom-[boy[-hylsor kastats ur loppet.

Gelin bidrog i helgen med en entusiastisk presentation (över ett helt uppslag i DN:s kulturdel) av en stor utställning på MOMA i New York om Harlemrenässansen, vågen av frigörelse av svart amerikansk kreativitet inom musik, måleri, literatur m m baserad i New York för hundra år sedan. Eproken är utan tvekan vrd en nyupptäckt med Gelin tar i från tårna för att framställa den som inte bara ett amerikanskt feomen utan som om själva Modernismen inom konst. litteratur och musik hade fötts i Harlem, eller näst intill, och sedan flödat över till Europa. Ett av de grepp han använder för att försöka få in denna historieskrving är att hänvisa tilll en mängd nyckelverk av de inblandade konstnärerna som kom till långt senare, på 1940-50-talen. Harlem-renässansen som epok brukar annars avgränsas till 1920-talet och det tidiga 30-talet, men inte här-

Jag tycker inte riktigt att man kan kalla artikeln recension, eftersom Gelin i stort sett bara följer (och amplifierar) upplägget och tankarna i utställningens katalog, som uppenbarligen också vill maximera betydelsen av de här rörelserna, men det blir pinsamt när man så här tydligt väljer bort det vulkanutbrott av modern, nydanande konst, litteratur film och musik som ägde rum i Frankrike, Tyskland och runt om i Europa under de första trettio åren av 1900-talet, från Picasso, Mahler, Apollinaire och Stravinskij till Joyce, Fritz Lang och Garcia Lorca, för att istället köra in ett postkolonialt "anti-vitt" perspektiv där det ska trummas in att de verkliga pionjärerna var svarta.