Är konstnärer vänster och varför?

Tack för intressanta svar.

Nemesis: Ditt svar var väldigt intressant. Är just den mer idéhistoriska aspekten jag är intresserad av. Jag har alltid haft svårt att förstå den gemensamma nämnaren mellan kultur och vänsterideologisk uppfattning. Troligtvis har detta inte att göra med att den kulturella sfären som sådan har något med vänstern att göra; utan snarare den historiska utvecklingens kausala skeenden. Inte alltför sällan hör man konstnärer/kulturmänniskor tar för givet att "klart man är vänster". Minns diskussionen om "pophögern/popvänstern" exempelvis; men varför är det så självklart? Tror det är en gruppmekanism det inte reflekteras över.

Ålen: Så kan det mycket väl vara. Försökte även komma in på det i mitt startinlägg. Att konstnärer är "oekonomiska" i sin verksamhet och därför vill ha en stat som kan "täcka" för den dumma och glättiga marknaden. Detta är nog det enda argument jag kan förstå; även om det är felaktigt.

Hur definieras vänster?

Konstnär

De har dragit in för mycket ångor från färger.

Hitler var absolut vänster.

Säg det till Ohly, AB och sExpressen.

Jag tror att bland de vanligaste kopplingarna mellan konstnärer och vänsterpolitik är helt enkelt synen på konst och pengar. Konsten ska vara någonting där ekonomin är lagd åt sidan och där kreativiteten och känslan skapar prestige och lycka, vilket inte är speciellt lätt att förena med en högerpolitik där synen generellt sett handlar om strävan efter ekonomiska medel och på så vis uppnå prestige och lycka.

Om man blickar lite västerut så stämmer detta rätt så dåligt med tex Hirst och Koons - konstnärer som i stort sett alla vet vilka de är.
Men det ena utesluter ju inte det andra - men att Sverige tidigare strösslade med olika bidrag till konstnärer hjälpte ju knappast till att utveckla ett självbärande kulturliv.

Konstnärer (inklusive författare, musiker, intellektuella m.m) har ju ofta att brottas med en talang, en ovanlig skicklighet eller åtminstone en stark hängivenhet på ett visst område, något slags begåvning som kräver uppoffringar men också frestar till en känsla av utvaldhet, särskildhet och överlägsenhet i förhållande till medelmåttan. Detta skapar gärna skuldkänslor och konstnären försöker därför avsäga sig sitt adelskap och på olika sätt "solidarisera" sig med gruppen - inte sällan till den grad att denna form av elit blir mer kollektivistisk och socialistisk i ord och gärning än vad gruppen själv är.

Vad jag märkt är klädkoderna ganska obefintliga på de flesta kneg jag haft. Jag känner många "vanliga" människor som drar ut i världen utan några som helst problem. Det är inte omöjligt att skramla ihop lite pengar för en knegare och sen ge sig iväg ut i världen några månader, inte mindre än det är för gemene konstnär i vart fall.

Så Hirst och Koons konst går främst ut på att tjäna pengar?

Gemenskap går och ska också finna i att vi är olika. En sådan gemenskap är vad de flesta socialister vill ha. Kan inte en biolog vara socialist heller då, då de flesta inte kan lika mycket som han/hon om biologi?

En konstnär kan, förhoppningsvis, mycket om sitt område och ägnar sin gärning all vaken tid, ska han/hon avsäga sig detta faktum och sluta bilda sig inom det han/hon håller på med för att bli socialist?

Med ditt resonemang går socialism ut på att alla ska kunna och göra lika mycket och samma saker. Bar för att man är vänster behöver man inte vara rädd för en elit.

Nja, jag syftade inte till att moralisera i någon riktning utan spekulerade bara kring vad jag tror kan vara ett faktiskt skäl till kulturarbetares vänsterorientering, alltså det vanskliga och laddade i elitismen. Den som är ovanligt begåvad eller hängiven en sak kommer väl i de flesta samhällen att snart nog stöta på normalitetspolisens patruller, åtminstone från skolgården och framåt, och måste på något vis förhålla sig till dessa. T.ex. skickliga idrottsmän kan då accepteras mycket lättare eftersom deras verksamhet i sig är kollektivistisk, den förutsätter massan-mänskligheten som en nödvändig bakgrund till den individuella prestationen/rekordet, och ställs inte sällan i lagets/nationens tjänst. Begåvade affärsmän och entreprenörer legitimerar sig själva genom framgångsrik verksamhet, eller hankar sig i alla fall ofta fram genom kotterier bland likar. Men den som är skyldig till begåvning som på olika sätt förutsätter massmedier, från journalister till konstnärer och olika slags kulturarbetare, kan rätt sällan unna sig en explicit elitistisk personlighet utan måste solidarisera sig med gruppen i ord för att legitimera sin privata karriär, ibland kan man kanske helt enkelt se det som ett slags marknadsanpassning.