slåss till sista finnen

Finland och Sverige hörde ju ihop i sisådär 600 år. Och beträffande de krig vi var inblandade i under denna samvaro, sägar man i Finland ofta att "vi var beredda att slåss till sista finnen".

Finns det någon grund för denna klagan? Användes finska trupper oftare i farliga positioner/med sämre utrustning, osv? Hade de högre dödlighet?

Jag skulle gissa på att man syftade på finnarnas extrema mod och vilja att dö för sin sak.

Handlar det nte snarare om slaget vid Rantan, eller vad det hette, och Rysslands "erövring" av den finländska delen av Sverige.
Bara en tanke...

Jag kan absolut tänka mig att de svenska generalerna föredrog att skicka ut finska kompanier för att utföra de mer riskabla uppdragen. Helt enkelt därför att det inte påverkade hemmaopinionen lika mycket som om svenska gossar skulle få sätta livet till.

Vet inte under vilket system de finska krigarna levde under. Svenska soldater kunde luta sig mot indelningsverket och hade det således ganska bra under fredstid. För finnarna fanns det kanske inte fullt så mycket att gå tillbaka till.

Jag har alltid trott att det uttrycket hade att göra med ryssarnas invasion 1939-40.

Uttrycket låter verkligen som om det kommer från andra världskriget, liksom jänkarna sades slåss mot Tyskland "till sista britten" m.a.a. att de de första åren skickade materiel, men spillde lite blod.

Men även under stormaktstiden så lär det funnits missnöjde från finnarnas sida. Inte minst under Karl XII, vars kampanjer i Polen och Ukraina, med senare äventyr i Turkiet, uppskattades föga av den finska allmogen när ryssen stegvis ockuperade hela Finland. Dock saknades det förutsättningar att vare sig försvara eller anfalla från Finland. Det mindre fälttåg som någon gång 1710-1713? genomfördes från Viborg runt finska viken till Estland, slutade också i en logistisk katastrof.

Finland ska förbanna sin granne i öster, inte den i väster, för dess geostrategiska läge.

Jo, man kunde tänka sig det. Men tvärtom så föredrog de svenska generalerna och kungarna att skicka ut sig själva i spetsen för de trupper som hade de mest riskabla uppdragen! Just därför så lyckades väl också just sådana avgörande uppdrag så ofta. Det finska kavalleriet hade mycket högt anseende inom krigsmakten. Jag kan inte föreställa mig att de på något sätt diskrimierades.

Ratan heter det (lyssnar du aldrig på sjörapporten )

För övrigt så räknades väl de finska soldaterna som de tappraste och pålitligaste i den svenska armén, tillsammans med dalmasarna

Myt eller inte.. någon 'sanning' finns nog inte att fastslå. Att Finland under så lång tid lydde under Sverige tyder ju på att det mest hårdföra virket fanns hos 'de svenske'.

Evolution och utveckling förändrar ju tillstånd, såväl i mikro- som makroperspektiv. Kan dock icke förlika mig med effekterna av diverse usla kungars förmåga, i s m att Stormakts-Sverige kollapsade. Att vi vek ner oss till den milda grad, att t ex Åland och Bornholm förspilldes, rimligen självklara territorier för svensk överhöghet, geografin talar sitt tydliga språk, är beklagligt.

Å andra sidan, i Danmark lär fortfarande vissa historiker få migrän, när freden i Roskilde 1658*) förs på tal...

*) ref. http://www.smb.nu/svenskakrig/freder/1658a.asp
(Sverige erhåller Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län, 1/3 av Danmarks territorium vid tillfället. Svensk regent Karl X Gustav - enligt mitt förmenande Sveriges främste statschef genom tiderna).

anm. Bornholm och Trondheims län förlorades gm senare ynkryggars slapphet och oförmåga.

Detta är det traditionella förklaringen, och uttrycket brukar härledas till stormaktstiden (dess slutskede, Karl Xll:s fälttåg).

Ännu en variant på uttrycket var att britterna var redo att slåss till sista fransmannen 1940.

Står det inte så i Fänrik Ståhls sägner?