En dunbeklädd midvinternatt (MDMA)

Detta är del 1 av 2. Håller på att skriva del 2 just nu. Tänkte att ni kunde få läsa denna först.
Skrev bara ur mig lite, så försök att se förbi alla grammatiska stavfel och dylikt. Det är känslan som räknas. Cheers.
Btw del 2 innehåller lite mera spänning i form av ett panikartat möte med arg granne. Stay tuned =)

Vaknade tidigt idag, dålig sömmn. Jag minns hur min vän väckte mig vid 6-tiden, skakade om mig ett flertal gånger samtidigt som han förväntasfullt viskade i mitt vänstra öra:

- Idag är det dags, är du redo? Fyfan vad jag väntat på detta!

- Visst.. Redo.. Klart fan man är.. redo.. redo fan.. Du.. Väck mig om några timmar..

Jag mumlade, pratade i nattmössan. Hur fan kunde jag säga att jag var redo? Jag hade ingen aning om vad som skulle hända mig, skulle jag ens överleva den kommande kvällen? Kommer mitt liv någonsin att bli detsamma igen? Alla dessa frågeställning for genom mitt sinne likt en vild bergsfors, likt en ostoppbar hord av sinnesrubbade bufflar. Att återvända till sömnens-rike var nu omöjligt. Allt för mycket skit att tänka på. Jag spenderade de resterande vargtimmarna med att stirra in i den kalla väggen framför mig. Det där med sömn är en konstig grej.. När du väl vill vara vaken så kommer den smygandes, likt en alltför bekant vän, omsluten av en mörk midnattsdimma. Men när du verkligen vill möta honom så försvinner han, upplöst i tidens dimmor, lämnar dig otåligt väntandes samtidigt som solens första strålar sakta bryter igenom nattens oändliga slöjor...




- Kom igen! Ta den nu då! Vad fan väntar du på!?

Jag minns hur jag blickade upp mot trädtopparna, en perfekt kväll. Nyårskvällen, klockan måste ha varit runt 23, en timme kvar till tolvslaget, endast en timme kvar av detta olycksförföljda år. Rimfrosten hade lagt sig över landskapet likt en mjuk sidenduk, den annars mörka skogen hade idag tack vare den kritvita frosten omvandlats till något som hade kunnat varit hämtat ur en julsaga. Världen kändes otroligt förlåtande och inbjudande.

- Hallå!? Det är din tur nu! Ta ditt jävla piller.. Vi måste peaka samtidigt..

Där stod vi, fyra kompisar ensama på en liten skogsstig, långt ifrån civilisationen. I min hand höll jag kapseln. 250 mg rent MDMA. Drogen som formade en hel generation. Jag la kapseln på tungan och klunkade ner den med vattnet vi hade tagit med oss. En tidsinställd bomb. Nu hade vi endast 30 minuter på oss att ta oss till vårt mål. En gigantisk pudersnös beklädd strand.

Stranden där alla vi fyra tillbringat så stor del av våran barndom. Varma sommardagar. Picknick i sanden. Sandslott och varma klarblå vågor. Settingen kunde inte ha varit bättre. Så varför hade jag då en mystisk klump i halsen? En odefinierbar obehagskänsla som sakta kröp upp längstmed min ryggrad. Likt en pansarbeklädd uråldrig orm på jakt efter sitt oanande offer.

Jag minns hur jag började tveka, var detta verkligen smart? Min ångestladdade hjärna försökte febrilt att leta reda på saker som skulle kunna gå fel; tänk om någon är allergisk? Tänk om någon får för sig att gå ut på isen? Vad händer om någon går ner i en mörk midnattsvak, skickligt dold under den finfördelade pudersnön? Inte fan kommer jag att kunna fortsätta med mitt liv då. Om någon av oss dör alltså...

Doktorn skrek till:

- Hallå vad fan håller du på me?

Mina tankar hade fått mig att hamna långt bakom resten av gänget.

- Skynda på lite nu! Vi har bråttom! Vi måste komma ned till stranden!

Innan vi ens hade kommit halvvägs så började något att hända. Det hela började med att synen hamnade lite efter, som en lätt alkoholförgiftning. Sedan gick det snabbt som fan. Inom några sekunder så befann jag mig i total tyngdlöshet. Jag minns hur jag tänkte för mig själv:

- Fan.. Antar att det är såhär astrounaterna känner sig...

Mina tankar avbröts snabbt av att en ny känsla uppenbarade sig.. Uppenbarade sig är egentligen fel ord. Den körde snarare över mig rikt ett rusande ånglok. Denna känslan går nog bäst att beskriva som om ett stort, stort, stort grötigt duntäckte omfamnar dig.. Kyla existerade inte längre.. Känslan överväldigade mig och fick mina ben att vika sig.. Det fanns ingen anledning att försöka stoppa mitt fall. "Smärta existerar inte i denna världen."

Jag föll ihop i ett dike och minns hur snön omfamnade min redan uppvärmda själ och formade sig runtom mig likt en desperat älskarinna. Jag blundade.. Hela min kropp blev likt en antenn.. Jag kände oändligheten brusa genom alla mina celler, brummandes likt en rostig gammal motorbåt. Jag var inte längre en människa. Jag var något mera. Jag var universum.. Alla mina sinnen hade ställts om för att kanalisera all universums energi genom min lilla oskyldiga kropp.. Hur fan kunde jag tvivla?

Det är såhär det känns att vara gud!

Jag hörde ett skratt långt borta, jag fick för mig att skrattet kom ifrån ett av universums mest avlägsna hörn. Ett bekant skratt. "Ajuste det måste vara min vän; doktorn. Fyfan vilken bra vän han är, bättre vänner får man leta efter."

- Haha kolla på honom, verkar som att han har fått effekt redan!

Jag brydde mig inte om vad dem sa. Det fanns inget att bry sig om, hela världen hade äntligen visat mig sitt sanna jag.

- Du Robert! Kom igen nu, du har legat där i tio minuter... Vi måste ner till stranden, klockan är snart tolv..

"Ajuste.. Tolvslaget, ett nytt år.. En nystart på allt.. Fyfan vad underbart!"

Jag öppnade ögonen och reste på mig.. Eller att resa på sig är en underdrift. Jag flög snarare upp. Jordens gravitation påverkade inte mig längre. Jag visste att om jag bara tog sats så skulle jag kunna flyga rakt ut i universum.. Jag slänger mig rakt i Doktorns famn. Kraften från mitt anfall får honom att tappa balansen och vi båda tumlar ner i snön.

- Haha vafan ta det lungt, ska du ta livet av mig?

Hans jacka luktade inbjudande, likt den lukten som ens mamma hade när man var liten och precis kommit hem från en jobbig dag i 1:a klass och äntligen fick krama henne. Om jag fick välja så skulle ja aldrig släppt taget om honom..

- Kom igen nu, sa Doktorn otåligt..

- Okej.. Oooooookeeej... Ge mig bara några minuuuteeeer tiiiillll..

Jag kramade nu honom extra hårt, men han lyckades snirkla sig ur mitt kärleksbeklädda grepp.. Han kollade mig djupt i ögonen samtidigt som han lungt sa:

- Okej kom igen nu, håll mig i handen så går vi ner till stranden. Dem andra två är nog redan där nere nu.. Vi har hamnat iefterkälken..

Han pratade till mig som om jag var dum i huvudet.. Inte fan brydde jag mig.. Jag var inte längre Robert. Jag var en kärleksgud.. Doktorn höll mig i handen och drog mig snabbt fram genom stigen.. Jag var fortfarande tyngdlös.. Mina ben kändes otroligt långa, kändes som att jag stod på en hög klippa varje gång jag blickade ner mot den snöbeklädda stigen.. Känslan att guidas genom skogen av en av mina bästa barndomsvänner var otrolig. Han var där för mig. Det kommer han alltid att vara..

Jag fumlade i mina fickor och fick tillslut fram min kära Mp3 och lyckades på något mirakulöst sätta på; the Doors, the end. Jag förstod nu äntligen låten. Jim Morrison var sänd av den andra sidan för att försöka lära oss något. Han offrade hela sitt liv åt att försöka öppna våra sinnen mot det okända. Jag insåg nu att han var en gud.. Jag mumlade tyst för mig själv:

- Vilken jävla kille..

Doktorn var snabb med att svara:

- Haha va? Vad snackar du om?

Jag sa inget utan log bara för mig själv och riktade min blick mot den oändliga natthimlen. Jag visste att Morrison satt någonstans där uppe och log åt mig, jag visste att han förstod exakt hur jag kände.. Jag bara visste det!

Mitt synfält var nu alldeles suddigt och grötigt. Jag slet mig från Doktorns lösa grepp och sprang sista biten ned mot stranden. Allt gick i slowmotion. Marken flög förbi under mig och kände hur jag nästan lättade från marken.

Nice, jag gillar det jag läst även om jag inte helt känner igen mig i ruset, dock är vissa saker på pricken.

Hurfan går det... var e nästa del.

Tycker om ditt sätt att skriva.

Del 2 kommer nu om några timmar. Lite senare ikväll =)

uppdatera nu vettja

Här är del 2. Hoppas ni gillar den =)



- Duuuuuu, ROooboeerrt, ROoobbeerrtTTt föör Faaan.. Teesstaa att stå mot vindddeen.. Ååå fyyyfaaan.

Vinden flöt förbi mitt ansikte likt en varm ökenbris. Jag visste inte längre vart jag befann mig. Att försöka lokalisera mig var vid detta laget omöjligt. Min syn vibrerade nu så kraftigt att en degenererad grävling hade vunnit över mig i ett syntest.

- Duuuuu. Doooktooooorn vaaaarrtt faaan är viii någonstans? Är viiii frammme vid straaandeen ännuuuu?


Doktorn svarade i ett oroväckande högt tonläge:

- Viii äääärr fraaammme.. På topppeeeenn av vääärlden, känner du?!

Vi var verkligen på världens topp.. Jag stod med armarna utsvängda som en fågel. Riktad mot den friska havsvinden.. Blundandes.. Jag hörde hur dem vilda otämdja vågorna bröts mot strandkanten framför mig.. Jag minns hur jag tänkte för mig själv: "Om bara havet kunde tala, fyfan vad jag älskar havet.. Det skummande, rullande, rytande havet.. Om bara havet kunde förstå mina tankar.. Fyfan vad jag älskar havet!"

Vinden blåste nu ännu hårdare. Vi stod nu alla fyra i mitten av en gigantisk storm. Jag slängde mig ned mot marken med huvudet före, den mjuka förlåtande snön tog emot mig med öppna armar.. Vi förstod varandra.. Klockan måste nu har varit någonstans runt 01-02.. Månen sken ned över alla oss med ett guldigt sken, mörker existerade inte..



Effekten hade nu börjat dra sig tillbaka.. Kärleken, förlåtelsen och lyckan hade sedan länge splittrats, kravlat sig undan, gömt sig i skuggan av en ny stark känsla som började uppenbara sig; en alltför välbekant paranoia.. Vi gick alla längst den stilla grusvägen.. Världen hade nu bytt riktning.. Månen hade sedan länge försvunnits och ersatts av ett tungt mörker.. Den omänskliga värmen som tidigare omfamnat oss alla lyste med sin frånvaro.. Mina fingrar var stela och slutna i ett krampaktigt grepp, förstörda av kylan.. Vi gick alla där, tysta, klockan 4 på morgonen.. Det fanns ingenting att säga.. Vi var bara skuggor av våra forna jag, fyra ensama skuggor fastkedjade en alltför hård och kall värld..

Helt plötsligt ropar Doktorn till:

- Pooolis! Helvete vafan polis!

"Inte fan finns det några poliser här klockan fyra på morgonen, vi är ju fan mitt i skogen", tänkte jag tyst för mig själv. Jag lyfte på huvudet och såg till min förskräckelse två stora strålkastare närma sig oss.. Jag tänkte inte ens, det fanns ingen tid att tänka.. Ett stort språng.. Jag hade ingen kontroll över vad jag gjorde.. Reptilhjärnan hade tagit över min sönderfrusna, slitna kropp.. Jag sprang.. Snubblade fram i den djupa snön. "Måste bort från vägen, fan alltså, måste bort från vägen!".

Jag slängde mig ner bakom en närliggande lada.. Doktorn och de andra två hade följt efter mig.. Den iskalla fuktiga morgonluften brann likt en obarmhärtig eld i mina redan stelfrusna lungor.. Mitt hjärta rusade.. En bildörr öppnades.. Någon klev ut..

- Han kanske inte såg oss, viskade Doktorn ängsligt.

Det var tyst.. Inte ett ljud kunde höras..

- Fan är du säker på att det var en bil? Vi kanske bara inbillade oss, viskade jag samtidigt som jag febrilt försökte att tänka ut en möjlig flyktväg om nu allt gick åt helvete..

- Hörrni grabbar! Kom hit förfan! Jag vet att ni gömmer er där bakom! Vad fan tror ni att ni håller på med egentligen!?!?

Det var kört.. Vi hade många gånger varit nära på att åka dit, men nu var det allvar.. Vår tripp var nu över.. Trippen som hade börjat en tidig majmorgon då vi alla delade på vår första joint hade nu fått ett raskt slut.. Vi var inte längre odödliga..

Vi alla reste långsamt på oss och rörde oss ut mot vägen. Jag kände hur skräcken att åka fast slöt sig runt mig. Den hade omringat mig och var nu redo för en sista avancering. Jag höll blicken fäst på marken.. Hade ingen ork att lyfta på huvudet..
Det fanns ingen mening med det..

- Vad fan håller ni på med? Vill ni att jag ska ringa polisen?

Doktorn var snabb med att svara:

- Nej.. Vi allts...

- Varför sprang ni iväg från bilen? Vet ni att det nyligen varit inbrott här?

- Nej alltså vi visste in.. Asså kolla.. Det är nyår och vi har druckit lite.. Vi larvade oss bara..

Efter några sekunders tystnad så svarade mannen framför oss:

- Hmm okej.. Men fan om jag ser er här igen.. Nästa gång så ringer jag polisen..

"Vad fan hände där?" Jag hörde hur bildörren slogs igen.. "

Det var över.. Vi hade klarat oss.. Detta var inte alls slutet.. Våran tripp skulle få fortsätta.. Jag visste dock att vi levde på lånad tid.. En dag så kommer trippen att sluta.. Det är bara en fråga om tid.. Trippen som hade börjat en solskensbeklädd majmorgon då vi körde vår första joint.. En dag så kommer den att sluta.."

Vi alla vandrade längstmed den frostbeklädda grusvägen. Det första morgonljuset hade sakta kravlat sig upp över horisonten.

Det var nu dags att återgå till det normala livet.
Det normala livet..

Bra skrivet, verkligen gripande text! Läste båda delarna utan att ens fundera på att sluta för en sekund! Hoppas du skriver mer inom en snar framtid!

Tack så mycket. Har några andra rapporter som ja borde skriva om (LSD, Svamp, Kaktus), men det får bli en annan gång. Tack igen.

Lät som en inte allt för dum kväll

ne då MDMA är inblandat så brukar det sluta bra :P

skönt skrivet, bra rapport mannen

Jävligt välskrivet och formulerat, du kan troligen skriva en intressant bok (kan ju handla om något helt annat än just detta dock). 5/5.