"Ringde"

Ja, "ringde" låter lite konstigt. Säg gärna "rang" i stället. För vissa låter ju "vox" bättre än "växte" också.

"Ringa, ringde, ringt" (svag böjning) är väl de mest accepterade böjningsformerna av verbet "ringa" i rikssvenska.
Men "ringa, rang, rungit" (stark böjning) förekommer också, särskilt i talspråk.

I SAOB from 1958 står rang, rungit som alternativ "i vissa trakter". Hur är det idag har den starka formen blivit vanligare eller ovanligare?

En artikel i SVD från 2008 tar upp starka och svaga verb men inte just "ringa". http://www.svd.se/starka-verbformer-...folkets-karlek

Historiskt sett är det fråga om två olika verb. Det ena besktiver vad som händer med subjektet; det böjs starkt. Det andra beskiver vad subjektet orsakar; det böjs svagt. Alltså:

Klockan rang
Han ringde i klockan

Jackan hang på spiken
Han hängde ifrån sig jackan

Han skok av rädsla
Han skakade flaskan

Men så heter det ju inte längre. Utom kanske när verben är lite mer olika:

Trädet föll
Man fällde trädet

Boken låg på bordet
Någon la boken där

Fången slapp ur häktet
Polisen släppte honom

Han sov
Man sövde honom

osv

Ojojoj! Jag har länge letat efter en bra förklaring på detta grammatiska fenomen hellt sedan jag uppdagade att fornnordiskan hade både starka og svaga böjningar till nästan alla verb. Så dina iakttagelser uppskattas verkligen.

Men hur blir det om man lägger till "middle voice" I det hela?

Slogs. Slapps. Fölls. Rangs. Hangs.

Är det du fult språk, eller är det ett godtyckligt sätt att utrycka sig i talspråk?

Svårt att beskriva kortfattat …

1. De indoeuropeiska verben är alltid starka. De kan vara bildade på många olika sätt och ha många olika funktioner (aktiv, passiv, medium, osv.)
2. Den passiva börjningen försvann i urgermanskan.
3. Ett (av flera) sätt att bilda svaga verb i urgermanskan är att skapa en kausativ funktion till ett existerande starkt verb. Det svaga verbet kan bildas antingen på presensstammen (som i ringa) eller på perfektstammen (som i svänga).
4. Passiva former (med -s) skapas långt senare, i fornnordiska.
5. Passiv i förfluten tid (tex det fanns, det har funnits) är mycket sentida svensk uppfinning.

Många kausativer kan vara svåra att känna igen eftersom de har ändrat både betydelse och fonetik: rinna-ränna, springa-spränga, flyta-flytta, flya-fly, gå-gänga, bryta-brotta, njuta-nyttja, tjuta-tuta, binda-bända, dricka-dränka, skilja-skala, smita-smeta, vika-vecka …

Ett fåtal verb kanske vi fortfarande kan identifiera och känna att de bildar par: brinna-bränna, sitta-sätta, svida-sveda, sjunka-sänka, spricka-spräcka, ryka-röka, dö-döda, bita-beta …

Med tiden har många kausativer bakat ihop sig med ursprungsverbet: ringa, svälta, gråta, häva, väga, hänga, frysa, riva, braka, smälta, sticka, vrida… osv, i all oändlighet. Detta är en anledning (av flera) till fenomenet med både starka och svaga böjningar på samma verb.

Och jag som alltid har sagt rang

Hehe! -Jag har alltid tyckt samma. Ungefär som mås/gås. En gås, flera gäss; en mås, flera mäss.
"Måsar" låter så fel i mina öron, precis som "ringde".

Jag kom på att jag inte svarade på frågan. Medium borde uttryckas med motsvarande svagt verb + sig i urnordiska. (Det är ungefär ur detta sig som dagens passiv-s har utvecklats.)

Starkt: Han res till Rom. Han satt i sadeln.
Svagt: Han reste sig ur sängen. Han satte sig i sadeln.

Med ringning blir det i fornnordisk stil:
Klockan rang
Han ringde i klockan
Klockan ringde sig glödhet

Lärarinna, lärarann, lärarunnit.

Plinga böjs väl på samma sätt som ringa?

Jag rang låter ju helt oanständigt. Risken är nog överhängande att man blir stämplad som en anglofil.