Herman Lindqvist som historiker-bra eller dålig?

På tal om historiaundervisning så ska allt innan andra världskriget få mindre betydelse i svenska skolor:
http://sydsvenskan.se/opinion/signer...-historia.html

Harrison är inte glad:
http://www.expressen.se/debatt/1.188...r-rena-snurren

Visst är Lindqvist en fjäskande rojalist men han populäriserar historia på ett bra sätt. Lindqvist har aldrig kallat sig historiker, i stället refererar han ofta till dem. Han kallar sig berättare och han är en bra berättare.

Lindqvist är fantastiskt bra, Christopher O'Reagan är en annan skön, ung(!) historiker!

Som historiker- INTE bra.

Som berättare- Mycket bra.

Han lyckas skapa intresse vilket gör hans missar mindre allvarliga i mina ögon.

Herman är en berättare som låtsas att han är historiker. Han har ungefär samma trovärdighet som Jan Guiloiuloiu eller vad han nu heter.

Såg en bit av Herman svenska historier på TV. Herman travade runt i ett slott i sin fina blazer och förkunnade listigt att "När Kungen satt i den här fåtöljen tänkte han blah blah". Hur fan kan han veta var kungen satt och vad han då tänkte? Och hur är man egentligen funtad när man tror att Herman är en seriös historiker?
Herman är en skojare, en skojig sådan vill jag dock påpeka

Hermans insatser på 90-talet väckte svensken för sin historia, den insatsen kan knappast undermineras. Jag kom själv ihåg hur man satt som liten och kollade på "Hermans Historia" något som utan tvekan väckte mitt intresse, vill man veta mer får man gå vidare och läsa annat, men gnistan för många var nog just Herman, nej inte kan man kasta skit på honom? Det gäller bara att ta honom för vad han är, en berättare.

Lindqvist är rojalisten som inte gör annat än skriver fismysiga krönikor om vem kungen x hade sex med. Vad den utländske drottningen egentligen tyckte om Sverige. Vem som åt vad, drack vad, låg med vem/vad. Etc.

Det är alltså en slags skvallerkärring kan man säga.

Är hans böcker om Sveriges historia bra att ha, om man vill få någorlunda koll på svensk historia?
Jag har nämligen hört av en bibliotekarie att hans böcker till största del består av berättelser.

"Han är mer som en berättare, inte någon bra historiker." - sådant var hennes ord.

Det är "okej" skulle jag säga, är du rojalist är de såklart ett måste.


Hans sätt att förmedla historien är berättande (likt Mats G Larsson), lite överdrifter och annat...men såklart alla gillar inte torr akademisk jargong. Jag försöker själv vara mer alldaglig när jag pratar om det med folk som inte är bildade inom arkeologi, medan med andra arkeologiskt bildade har jag mer akademiskt prat. Lundqvists böcker är för de som vill ha en berättande historia, vilket har sina fördelar.

Jag minns att jag lyssnade på utdrag ur en ljudbok om svensk historia av Lindqvist för ett tag sedan. Då visste jag inte mycket om vad som egentligen hände, men jag blev intresserad!

Populärhistoria är ganska intressant tycker jag. Intresset för historia väcks ju genom att försöka nå ut till någon på deras eget språk! Akademiska avhandlingar och seriösa artiklar i tidningar utan bilder är... som jag skrev, akademiskt.
Efter ett år på historiestudent har jag blivit alltmer kritisk mot utbildningen. Det var egentligen bara översiktskurserna som jag trivdes med. Temakurserna var fruktansvärda!
Jag är antagligen mer populärvetenskaplig än korrekt akademisk. Det är ingenting jag skäms för. Det var trots allt historiker som Hans Villius och Herman Lindqvist som fick mig intresserad från början!

Personligen tycker jag att det är trist att man inte får skriva som man vill på högre utbildningsnivåer. Jag minns att min uppsats innehöll väldigt mycket talspråk och fick minus därav. Efter min ventilation var det många som kom fram till mig efteråt att de tyckte om min uppsats just av den anledningen! Den var lätt att förstår och man behövde ingen ordbok bredvid sig som för att översätta de akademiskt korrekta uppsatserna.

Det är förstås beklagligt när det smyger sig in sakfel i en text... det är ju inte rätt. Men utöver det tycker jag det är skönt med personer som försöker popularisera historievetenskapen!

På tal om det... är det någon mer än jag som verkligen älskar filmmediet i utbildande syfte?

Hermann är utsatt för det typiska svenska förföljandet. Lars Blomqvist sedemera Lars Bägerfeldt
är ochså en sån där stjärna som skulle tas bort. Tor Heyerdahl fick lämna Norge. Åke Ohlmarks
flyttade väl till italien. Listan kan göras lång i vetenskaparnas vidrigheter.

Så du tycker det är okej med personer som försöker framställa personliga åsikter och förhoppningar som fakta, trots att de inte har några vettiga bevis för att det faktiskt stämmer?