4 lappar LSD i somras, filosofi/tafatthet

Det här var ett halvår sen.. så det blir väldigt fragmentariskt.


Bakrund:

Hälsar på min kompis i Sthlm, vi har pratat om att trippa kanske något år, han hade gjort det några år tidigare en gång, och jag ingen alls (var det tänkt, men jag tog en 5e-dels lapp hemma 1½ dygn innan för att utmana mina rädslor för att få tvångstankar, och senare resterande lapp på bussresan till Sthlm, ca 8-10 timmar)..

Jo det var korkat att inte vänta, jag måste glömt det, hade aldrig provat och har inte gjort det efter denna upplevelse heller, men det är för att jag inte fått tag på mer eller letat så mycket..




Kan börja med små doserna:

Minidosen med syra var ganska behaglig... återknöt det mentala och själsliga till en "privat bubbla" som samtidigt inte var isolerande utan inspirerande, och privat... Fick inga tvångstankar som jag varit rädd för, hade lagt en sax i en tvättkorg.. var delvis så ivrig (min hyresvärd/fd kompis avslöjade att han hade en hel del i frysen -i min nya 2a hands etta) och hänsynslös gentemot min kompis, att jag testade.





It's tricky when
You feel someone
Has done something
On your behalf
It's slippery when
Your sense of justice
Murmurs underneath
And is asking you:

How am I going to make it right?

With a palm full of stars
I throw them like dice
Repeatedly
I shake them like dice
And throw them on the table
Repeatedly
Repeatedly
Until the desired constellation appears

And I ask myself:
How am I going to make it right?

And you hear
How am I going to make it right?

Detta inlägg hoppar ni gärna över om ni inte gillar personliga utläggningar, överdrivna substanslösa hårklyverier och filosofiskt sökande. Tycker själv att jag hade mycket mer "pubertala problem" fram tills i början av vintern, hade så mycket stolthet. Men i varje fall. Jag skrev detta (på ett forum) den natten/tidiga morgonen när jag tagit min första dos syra:




Jag har precis ätit en 5-dels X för att konfrontera min starka rädsla för bli okontrollerad och skada mig själv av ett tvång.

Jag är livrädd. Jag har alltid försökt skydda mig från mig själv.


Låt i sängen och stod inte ut med lidandet/SÖKANDET eller den starka "energin", tycker jag kommit till en gräns.


Jag har ett totalt trygghets och närhetsbehov men är precis lika aggressiv och värnade om mitt privata avstånd från hela mänskligheten och vill inte ha tvinga något till "former", därför kommer jag ingenstans.



15 minuter senare:


Är inte lika rädd nu, alltså inom kontexten.

Det här är hela mitt register, mina "rädslor", men det har jag aldrig kunnat överföra till andra, (är självdestruktiv och "låst" i det bara för att komma med exempel ser jag igenom nu.



Vill alltid "veta vad jag gör" och lever i ett minne av förväntan baserat på tidigare "resultat" eller brist på. Försöker ta ansvar för hela mänskligheten (detta är mitt kärnjag) -och detta är exakt samma helhet/rädsla.¨


Jag BEHÖVER samtidigt känslomässigt/instinktivt "det inlåsta sökandet"/tvånget, jag blir helt vilsen och olycklig när/om det löses upp -jag behöver istället komma till min helhet och föra in något, föra in vatten för att omdefinera definitionerna.





Jag känner mig förvirrad. Är rädd för att förlora något på riktigt vilket skulle blockera mig för att transcendera fram, är rädd för att mista det MASSIVA för det är grunden/förstadiet för min kvinnlighet.


04:01 Jag går tvångsmässigt hela tiden och söker en fel (upprepning) form för mig att "förlösa kontrollen" eftersom det är en krock med mig själv bara, jag har helt undertryckt omedvetet min kraftfullthet. Gillar inte att vara fast i mellanland utan möjligheter, känner så nu.. tankarna blir intelligentare men utan min upplevelse, det är utan behov/form, och därför renare, men jag måste ha det heliga FULLA mötet.

Börjar minnas när jag var i Täby C och köpte någon möbel med min familj för längesen. Stod vid kassan och väntade när de fyllde i papper osv jättelänge.






Erkännande: Jag är helt jävla besatt av mina formmässiga uttryck vilket gör att allt hela tiden klyvs eller alltid har varit klyvt, som om historien inte finns utan ANVÄNDS. Är i extremt tätt ägande-beroende med mig själv.


Jag blir INTE FÖRVIRRAD av att "gå igenom" mig själv -jag utvinner min logik/minnesintelligens och hela former där; och måste splittras för att nå ett kreativt selfexpression. Jag blir istället förvirrad av att vara "hel" i den konventionella formen -totalt, eftersom mitt liv hänger på det jag "själv" förstått utanför. När jag lever i deras stumma land, leker jag för att tillfredställa mig med atmosvären.



Jag är ultraobjektiv till karaktär till känslor och allt annat -för att jag måste transformera fram till framtiden av kvalitet, och därför har jag tvingast eller valt att gå utanför, frånkopplas för att inkopplas.


Eftersom jag är så sant envis och låst i min egen undersökning av min historia, i en autistisk vilja, och inte vill ha något på mig som jag inte vill integrera intimt i har kärleken aldrig kommit in i det här, jag är beroende av speglingen därför.

Min barnslighet är att jag blir helt aggressivt kortsluten om människor skulle "känna mig" fel på ett omvårdande sätt, eftersom de då blockerar mig med ett missförstånd om min vision inåt. Detta har i min egen upplevelse av mig själv gjort min kärlek till ett desillusoriskt kaos, och detta är min "uppväxt". De tror att det är något jag "inte har" -men som verkligen är mig själv, och därför bär jag något jag "aldrig verkar kunna identifiera" fast det redan är min identitet -det är inget som kan skapas eftersom det redan är mig, jag behöver bara "bevisa kärnan" i kärlek.

Ungefär som att en kort kille hämtar en stol och tar ner syltburken till en kille som är 2.10 lång, för att den korta tycker om sylt och drar slutsatsen att det är det den långe vill ha i välkomstpresent.


Det här är mer mitt naturliga/tidigare rena "minnestillstånd" men mina trauman har den senaste tiden traumatiserat mitt intellekt, bara för att det behövs en mer känslomässig primitiv utvägsprojektion. Jag känner mindre kärlek nu, skulle kunna välja att aldrig nå något, det finns liksom inget att kliva över, utan en svaghet i att förstå framför. Mig själv tjänande ett konkret luftslott ungefär.


Jag inser att mitt (frekventa) lyssnande på musik SAKNAR SUBSTANS, det är bara för att skapa en frekvens i ältandet av mina rotemotioner. Själen finns inte där, utan i min relation till, som ligger i IDÉEN.


Inget är ändrat eller KÄNNS ANNURLUNDA utom det som jag sa. Men jag flyter nu med mitt vetande -jag saknar nätet över min sociala delaktighet, jag skapar konst för att tillfredställa en uppblåst självbild av resurser annars, vilket är och leder till sökandet, att vilja bevara och komma bort från sig själv. Jag läser alltid annars igenom mina texter jag skriver i ett konstant behov av möte och reaktion, som en slags aktiverad sexuell distans, som jag slits från utan minne, och därför hela tiden försöker upprepa. Jag försöker äga mig själv (just den meningen kändes som något någon annan reagerade med just nu i tankar om mig -sådär håller jag ofta på och det är kanske negativt men en reflektion på något -och det ÄR jag annars en produkt av). Jag behöver min formtröghets känslobegär och seperation för att kunna vara distanserad och objektiv till bilden _OCH_ SAMTIDIGT i ETT med ursprunget till bilden -och behöver en RENING av KOLLEKTIVT SJÄLSOMFÅNG i mig själv; oss/kärlek. Det är är det "klassiska" KONSTNÄRLIGA PROBLEMET, som idealistiska människor med torgskräck nästan söker för att mejsla fram åsikter och förstå sina erfarenheter.


Jag vill bli av med alla "personliga upplevelser" som speglar er genom att bjuda in er till dem och förstå vad som ligger bakom dem, för det är en paranoia.


Mitt behov av musik handlar om att jag försöker hantera det SANNA behovet av SINNESISOLERING. Jag behöver verkligen vara döv från världen, alltså inte jämt -men det är ett behov i sanningsmanifestationens skapande, jag måste ta reda på vem jag är och ge ljus åt mina komplexa sammanlagda vinklar.


Jag känner dock fortfarande på "kyligt avstånd" min sanna natur av produktens offentliga värde, att ha koll på -en dödad relation. Skulle jag vara i det här jämt skulle jag aldrig kunna "nå" behovet eller älska, utan i min högt självständiga relation till mig själv och tankarnas verklighet, göra en dramatisk scen för att upplysa er om teatern i er själva, och dö i detta. Jag har gjort mig själv varmare för att vara sann och "se vad det handlar om" i en attack man inte kan fly ifrån.



Jag har en frukstansvärd, strikt disciplinerad och undanhållen STOLTHET: jag söker ande-själs-homogentik av VILJAN, och har därför tvingast finjustera relationsformen genom KRIS för att integrera mänskligt.




Jag är en målande objekform av er. Jag vill tillfredställa utan att vara billig.


Sexualiteten med "ego" är fult, det är bara hur vi kan ge förståelse till sexualiteten, och denna "verklighet" gör väldigt ont i mig och jag har velat skydda mig från dess statiska själlösa tänkande (att minnas en intentionsspegel i sig själv inom dedikerandet, som blir ofullkomligt) -detta är att inte hitta ut/hem.


Klockan har hunnit bli 04:51 -är väldigt kontrollerad.

Detta är subjektivitet och ego -varför för jag över denna bild på er när jag undanhåller mig för er, varför tror jag att jag älskar när jag inte gör det -det är bara VI som kan vara älskande, aldrig utanför varandra.

Jag bär på en enorm ånger och skuld, en verklig -det har vi alla i oss, för annars skulle inte verkligheten ha någon godhet, eller vårt inflytande.




forts.

Ni kallar egot för "transcendens" (som EGENTLIGEN är världssjälen som inte är samma sak som "själen") bara för att ni inte vet/ser/erkänner att ALLA ÄR DET HÄR -detta är exakt vad upplysning handlar om; att se igenom det -det är själen och ger upphov till världsjälens rymd, att bli ett där ingen förstår och för att förstå att den förståelsen är sanning.

Jag går in i mig själv (blir distanserad) för att min relationsformenhet FÖRSTÄRKS, för det djupare är mitt behov, men inte i en konstruktion som ska likna andligheten utan bata är en djupt kontrollerad intutiv beroendeform till som man prostituerar för att "stärka värdet", och tvingas till total kapitulering. Det finns inget vackert i det som nu är, ni måste förstå det, för då förstår ni världens lidande.

Är alltid arg på mig själv och jag känner att det kommer tillbaka nu och därför ser jag det. Detta gör att världen "krymps" för jag är frustrerad över att inte flyta och därför inte VETA om min skuld utan bara känna ett mystiskt beteendeproblem, att jag bara är inom egot -för det symboliserar alla mina uttryck, och det gör mig patetisk i mitt sökande efter gud som den yttersta motpolen i denna bubbla.


Jag bär på så total instabila intensiva känslor av det andliga kontrollproblemet bakom min mask. Eftersom det är andligt "identiferar" jag mig inte riktigt med "substansen" av det här, och det är mitt mysterium jag jagar -men jag behöver verkligen uttrycka verklig kärlek för er, som är det högaflytande erkännandet eftersom ondskan transformeras till skönhet men vill bevaras som den innersta relationen i sig, och kan bara i en enorm utmaning och säker kraftkanalisering förfina sin natur men behöver först det passionerade mötet med kunskapen om den mänskliga naturen emotionellt.

Jag FRAGMENTERAS annars mer i min kris, vilket ger upphov till mitt neurotiska ägandeberoende till mig själv, min RITUAL, jag försöker kontrollera splittringen.


Jag kan prata i vi nu för detta står vi alla i: Denna svär är DÅLIG SJÄLVKÄNSLA -det är att vara en bluff, och därför kontrollera sig själv och söka ett rum man kan dominera.


Jag är har verkligen en så förvillad självbild att jag inte ens accepterar att jag kommit närmare min natur nu i denna upplevelse -jag "säger till mig själv" att jag ungefär testar på en arketyp jag har insikt om. Det är sant. Det handlar om "tro" så tillslut kommer detta inte längre hålla, men det är fast i mina urdefinitioner av min känslovärld -som jag förstås försvarar, eftersom den besitter meningen med mitt liv.

Jag känner ingenting eftersom det ligger på en djupare nivå. Jag förstår att mina fysiska experiment aldrig kommer göra min närmare mina känslor eftersom det bara är valda synteser som aldrig är djupare än vad de i själva verket är. Men min distanserade aliention är att ha "den själsliga maskuliniteten" i mig men inte kunna hantera det pga relationen till mig själv där min kreativitet försvarars -som är otillfredställd i sig själv och behöver intensiteten för att skapa ljuset. Jag är alltså inte van vid att underordna mig, eftersom jag har en sådan stor människokärlek som jag är rädd för att andra inte ska se och förstå, därför exponerar jag mig genom att skapa kristillstånd som måste ut, för att ett ansvar ska genrera form/reslutat. Jag har aldrig riktigt följt mina behov utan lever som ett offer.

I vanliga fall och det som kommer tillbaka nu är en mental fragmenterad subjektivitet som uttrycker sig genom intelligens i frånvaro av själ (substans) och därför blir obegripligt. Nu har jag lämnat (ja vad ska jag kalla det -en förlorad sexualitet) och MINNS istället.

Jag är splittrad i min sensuella kärlek och och min sexualitet eftersom de inte kommunicerar genom varandra (Pluto opposition Mars, i T-kvadratur till Venus, som måste kanalisera och balansera oppostionsnaturen, genom en "konflikt").... Det rör utanförskapet (Vattumannen) som hanteras genom ett fullkomligt avägande av fysisk rotsexualitet, mental distansering och förvirringsproblem för att i ett patos som "ofrivlligt unik" locka till sig initiering.

Det här tillståndet (som är helt normalt jag svär, mitt förflutna är bara som sagt desorienterat) intensifierar minne och gör mig maximalt primitivt asexuell men allt detta ÄR sexualiteten och därför behöver jag allt det mitt liv är för att förstå att jag tillhör det som ligger bortom. Jag har alltid försökt känna inom det jag inte står för i min alienationskris, eftersom det känns så okänt och alienerat privat.. och något som mänskligheten i sin oförståelse trixar med och kallar "heligt område" istället för att dela ut kärlek.


Min identitet är så total att den inte har något namn och samtidigt är personlig -detta ÄR KRISEN själv, den är jag själv, den är också kärleken så därför pratar vi även om er här.


Den här starka kanaliseringen av det UNIKA handlar om att jag behvöver uttrycka min kreativitet, för att nå självrealiserandet och kärleken/mänskligheten.

Min sexuella attack/lust är det maximala genererandet av mental distans/intim frånvaro, för att förstå mig själv, men eftersom jag har en förbisedd sensuell godhet så ter jag mig irrelevant eftersom jag "tänker på mig själv" osynligt genom min verklighetsbild, och relaterar ytterst sentimentalt -men allting måste utgå från födelsebilden.

Jag känner att jag är värd mer, alltså exakt det jag känner och då menar jag TÄNKER eller blir medveten om mina intentioner -jag "förstår" att jag kan använda denna MYT; dvs mitt liv, till ett nytt liv -det är väldigt svårt att våga släppa taget i sin egen verklighetsbild.


Jag brukar använda musik som mina kompisar för att få uttryck för mina känslor, jag kan inte försätta på denna nivån, det är min skugga.

Jag får ont av musik, för min förståelse är djupare, det blir som en imitation av mig själv och Barbara ger mig ingen uppmärksamhet. Det är ett tragiskt liv. Det är som om hela mitt liv har gått ut på att söka fysisk tystnad -det inser jag nu. Jag har alltid reagerat "känslolöst" på fysisk konst, kultur och värld, aldrig intresserat mig för "saker" -och det kändes hela tiden som om min omgivning hatade mig för detta eller skulle gjort och därför har jag konstruerat en så konstig bild av mig själv och alltid trott att min långsamt döende känslomässiga jord har varit ett "sant problem".


Jag påminner väldigt mycket till känslolivet/identiteten om min pappa och vice versa. Jag har alltid haft honom starkt i mitt hjärta, i traumat och kunde aldrig nå mig själv genom honom som barn eftersom han inte var upplyst förstås.

Det är därför jag kommer ihåg att jag vill GE alla människor SIG SJÄLVA och låta dem vara fria att gå efter sin egen inre röst och unika kreativtet. Att fånga människan uttrycker inte den sanna kärlek som vi är och som helar oss från vår egen naturs småsinthet.

Jag tror mycket få människor vet vad det sanna oberoendet fritt från svartsjuka, begär och religiositet är.

Men under detta fristående distanserade kärleksfilter då jag slutar känna min RÖRELSE, så är mitt liv meningslöst -jag har hela tiden försökt hitta sanningen och utvägen här, men det är snarare det ni behöver för att vara välkomna av mig -och det jag ännu inte förstår är att jag maximalt uttrycker en objektiv spegling, och det är er natur.


Jag är förlorad, förlorad i inuti en dröm i intelligensen, utan själ -för själ är UTVECKLING/död och återskapande.

Jag lever distinkt i galenskapen och är en illusion. Tycker synd om mig själv utan att veta om det, eftersom allt blev förvridet från början.


Min smärta är att jag bär en OFÖRENAD polaritet mellan manlig identitet och kvinnlig. Ser denna klyvning (Venus i tredje huset) i mitt utseende, ansikte -alltså det har jag gjort länge. Har ett asymetriskt drag där ena sidan är söt och kvinnlig, och den andra maskulin och avvisande. Jag ska egentligen vara lätt underviktig för att jag ska se bra ut och inte småmullig som jag är nu för att försöka balansera min jord men blir otillfredställd i lögnen, som söt OCH ful i en total formlöshet, eftersom jag mår dåligt över att försöka dölja brist på skönhet. Fattar aldrig varför jag aldrig har kunnat ta tag i det här, mina "köttets lustar" är skrivande, mental acceleration och filosofi, och gör därför att jag glömmer naturens harmoni, och är obalanserad (naiv).

Det gör alltså ONT och är ofärdigt, ett kreativt exempel som jag är fäst vid mitt hem/inre i -det är en total potential/förändring. All denna upplevelse är den kärlek jag försöker bevara såhär, men det är ansvarslöst.


Skrider från och med nu in i behandling, med mitt stora feta ego.


Åker till Stockholm om två timmar, lång bussresa.


Ska nu gå till posten och hämta kolliodalt silver, Pau d'Arco-te m.m...

Jag tänkte skriva att jag har väldigt svårt att älska människans svaghet.. att jag skulle varit helt oförmögen och trögt romantisk om jag inte hade denna förändring osv, det skulle blotta min självbild och ironi men totala förakt.. man säger inte riktigt så.. Jag älskar att jag är självisk, men ändå. "Jag är inte färdig än".


Jag har VARIT en man, alltså "dött" omedvetet, och försöker fortfarande ha kvar min manlighet eftersom jag fastnat i mina känslor. Jag vill formlöst s.a.s "vinna". Samtidigt "är" detta reflektionen på jag varit en KVINNA i HELA MITT LIV, och därför tvingas trycka ner det i dessa förflutna former, och integrera förändrande mentaliserande friare genom anpassning och känslor.

Jag undanhåller hela min personliga potential av upplevelser.


Har väldigt svårt att uttrycka känslorna (det handlar bara om intellektuell provokation hittils), kanalisera ursprungsfälten eftersom jag står fri i mig själv -saken är att jag är del av sanningen, jag är bara en rörelse. Jag är inte imponerad av något, och folk skulle gärna få styra över mina val, eftersom man inte borde tillåta det här att vila eftersom det är att stå tillbaka inför att föra in medvetenhet i samhället.


Funderade förut på att skaffa barn för att manifestera min galenskap och verkligen förstå att samhället är onaturligt och upplysa om det. T ex så skulle den mänskliga gemenskapen vara perfekt om vänner istället hade barn med varandra och kärlekspar var för sig själva, det är på något sätt egoistisk att i kärleksförhållanden försöka leva upp till mänsklighetens behov eftersom förälskelseestetiken som är osynlig för andra, vaggar in medvetanden i SKIT. Skulle jag ha barn skulle jag inte vilja äga det utan låta det växa upp självständigt "utan föräldrar".. alla skulle vara mycket mer lyckliga om det såg ut såhär, eftersom de inte fick överdrivna ideal invävda i huvudet och därför extrema beteendestörningar och inget att luta sig på i en trög ointelligent värld. Dessutom leder familjer till grava sexuella hämningar, eller för en del incest -som måste alltså den perversaste närhetsintentionen/bekräftelseimplosionen som finns.


Alltså jag kan inte uttrycka min kärlek naturligt, och larvar mig därför. Har bestämt mig för att endast låta umgänge med mina intierade vänner att vara växande, genom drogsessioner, eftersom det annars är meningslöst. Funderar lite på att prostituera mig säkert också, för att tjäna pengar och även för att förstå den här grundläggande tillitsarkeypen. Jag hatar att leva skenbart kärlekslöst. Men jag har kommit över den värsta pubertala idéverksamheten nu, eftersom jag nu nyligen faktiskt FÖRSTÅR att det sanna syftet med denna formen inte kan klä sig i död utan är menad att regenereras totalt i ett nytt sammahang, det här är gud som jag kontrollerar med min fria vilja.

Jag har känt mig våldtagen i hela mitt liv, och "tror" på det genom projiceringarna som världen -jag kanaliserar ett slags MIRAKULÖST UPPBROTT.







En dag senare:


Hela på bussen hem...

Jag måste återfödas.



Jag identifierar mitt lidande i käkarna. Kolla mitt tredje hus -karmafältet. Andlig alienation, tillbaka i bojjorna. Det känns väldigt värdefullt.



Jag vill lämna alla mina estetiska anspråk på systemen, jag vill överlämna mig till hemmet.

Jag har varit inne i en seg födelseprocess länge... jag söker njutning/upplevelse, jag vill bli av med den här skiten och experimentera med medvetslöshet.. planerar heroin...







Slut del på 1.

Några timmar senare, en lapp, lång bussresa:


Tänkte att va fan, orkade inte sitta på bussen och stirra så länge.. hade nästan en hel lapp kvar, + 8 till i plånboken.. Började med någon tredjedel, och tog efter typ en timma resten av lappen..


Jag tänker oftast aldelles för mycket, speciellt när jag inte använder Ritalin mot min ADHD.. på ett plan har jag hela tiden velat sluta med det, och jag kände här hur två delar av mig, mitt intellekt och min sinnesupplevelse, dominerade varandra, och mina känslor tog över som vanligt i jakten på att veta så mycket som möjligt...

Tog någon halvtimma innan jag kände effekt, det började med att jag identifierade mig personligen med livstörsten, en stegring.. och jag skickade det första smset till min kompis (som jag trippade med drygt ett dygn senare), kändes lite tryggare och roligare, jag skrev att jag tog en lapp syra, och typ: "-jag är mycket mer kontrollerad än vanligt, jag är livstörsten, kollapsar"... fortsatte att kommentera hela resan med ca ytterligare 20 sms... det kändes i min fåfänga "livsviktigt" att överföra mitt inflytande på någon.


Tänker fortfarande ivrigt, och gör en analys om att livet är en förnedring i och med de "evolutionssystem" jag tänker att vi "tvingas in i" av en outgrundlig estetisk mall/sexuell stolthet i "den stora omröraren", och försöker samtidigt röna ut vilken "gren" av gudsträdet jag "tillhör" i denna cykel, och tänker på buddhismen som jag alltid känner mig lite hotad av.. allt känns väldigt snävt..


Börjar tappa min stolthet och blir mer feminin... sitter med blicken fäst på alla karga skogsområden jag ser genom fönstret, och vill "nå" det, jag är fortfarande så jävla uppkopplad mentalt... Formulerar lite rastlös sanningar för mig själv, men mer poetiskt, och jag mjukar sakta upp... Naturen jag ser är otroligt "sensuell", fysiskt och andligt ihop... Inser nya höjder i relationer till människor jag känner... tror att jag förstår deras jag, och det dem har att ge mig...

Tänker som ofta på födelsen med min passiva och perfektionistiska lust att återfödas och förenas.. Minns inte riktigt vad det är jag förstår, men skönheten är väldigt stor... tiden stör mig inte längre.. flytande..

Känner hela tiden en samhörighet med "vargflocken"... och blir lite peppad utav att jag förstår bilden av etik.. känner att det ger mig något... identifierar mig med saker jag förstått tidigare som har att göra med dedikationen och triumfen, men nu är upplevelsen nästan genuin, förutom att jag trippar...

Kritiserar bara ytligt min narcissism eftersom jag hela tiden trott (i alla fall fram tills ett tag) att jag alltid har rätt.. och flyter istället med i det som väntar.... och det börjar bli mänskligare, jag vet att detta är vi, men det känns väldigt tragiskt att jag är utanför själva upplevelsen, och övervärderar min identitet enormt för att kompensera förvirringen... jag ser mig själv och andra människor i mötet som "det privata gud" i och med att "påsen knyts ihop" i det kausala livsverket.... jag känner igen skuld över det, jag fantiserar på allvar en plan om utvägen i denna makt, men till 50% känner, tänker och vet jag hela tiden att det är mina problem, och går djupare och djupare in i förståelsen för kapituleringen, den enorma rädslan, och vår odödlighet.... Säger som ett mantra: "-vi är kärleken".. och flyr lite ifrån mina estetiska premisser och vill idealisera "massan" omkring mig i bussen...


(Alltså jag är ganska barnslig, men jag är fortfarande ganska ung).



Som reflektion på mina övertygelser och omogenhet... så "vet jag" att detta är en "ur-rots-initiering" som inte går att fly ifrån, i och med känslorna... Det sårar mig inte utan jag blir bara "glad" över att jag snabbare kommer närmare målet och sanningen.... Jag går med denna känsla i ett dygn, estetiskt upphöjd, passiv.. men det har andra värdefulla effekter som en känsla av "healande" av min hjärna... jag kan tänka som jag gjorde innan jag medicinerades i perioder de senaste 3 år sen..




Det är liksom inte på detta sätt man lär sig något, insikten handlar om det individuella kritiska tänkandet när man kan hantera "båda sidorna" av denna komplexitets reflektion; varför vill jag detta, varför tror jag detta, vad lutar sinnesupplevelsen på, vad menar jag med gud, vem är detta, osv...



Slut på del 2.

Och den senare trippen blev något annat.

Tycker att "sluttrippen" ser lite "snyggare" ut i jämförelse med..

Va?

Del 3/sista delen -jag och kompis 4 lappar var, en dag senare:



Får avsluta den här rapporten när jag väl börjat, måste tänka efter lite bara...

Det var som sagt i somras... vi åker till Xs uppväxtområde utanför stan och går upp för en stor kulle, det finns nästan inga folk... Vi tar först 2 var, X ville inta ta mer.. jag börjar ganska snabbt fnittra och känner mig lite knäpp.. X går med på att ta dem 2 sista, en kvart senare.. det sätter igång med upplösning, ridån framför mitt jags dolda teman dras bort, kring ett trauma för 3 år sen (det var då jag träffade min kompis, i våra liknande filosofiska kriser)... försöker "överföra allt" i min osjälvständighet... X lyssnar ett tag och börjar förstå, och jag ser hur han har en annan grad av experimenterande integritet i sitt filosofiska tänkande... mitt liv är begränsat till min jord, hans till själens opersonlighet i sin resa. Jag blir inte rädd utan inspirerad/intresserad.. Ligger ner och blundar, babblar på lite om rädslan för att fastna i psykisk sjukdom, och försöker försäkra mig om att någon att ta livet av mig om det blir så eftersom jag vill skona mig själv från lidande (X: "-jo det är därför jag ringer" ..han ringer en kompis och blir att bli hämtad)... jag tar allt på allvar, jag fattar aldrig att jag trippar, X inställning till hela livets upplevelser är resor och lekar, och jag fattar att det bara handlar om att dö, inte mer än så... samtidigt som jag ibland slår över till total hybris, t ex självmordsidéer. Men jag kommer in på verkligheten, jag inser att min sentimentala mentalt högtsträvande natur inte är mer än en slags "självpedofilism", ett luftslott i sin råhet i fusionen mellan "föräldern" och "barnet", i moders- och faders-arketypen.. ett mekanistisk snurrande förfört av sina egna sentiment, och jag greppar hur extremt jag försöker bevara detta, och känner min utplåning.. eller behov av, vill gå djupare in i det men samtidigt har X börjat engagera sig i sin egen kollaps, och pratar hela tiden om minnets fragmentering.. Det börjar regna lite grann och vi springer ren från kullen, jag är lite besviken på att han blir ängslig, jag vill verkligen inte ta in på psyket t ex... Min sexuella energi börjar manifesteras i kroppen, känner en sorg över att jag annars inte minns mig själv utan behöver enorma dramer för att leka med närvaron.. energin känns maskulin, men feminint tillbakadragen och envis i sin defensivitet, jag blir t ex irriterad över att andra människor tog över och flyttade in i radhuset jag bodde i fram tills jag var 13, vill "ändra på verkligheten" och "gå hem" till mitt barnrum, för att uttrycka känslor jag undantryckt i och med en enorm "interruption" i min identitet runt denna tid, i och med två tumöroperationer (som kom till ytan i fredags när jag använde LSA, insåg att jag inte ens för mig själv erkände att jag trodde att jag skulle dö, jag fick en djup depression och vidare kollaps som jag aldrig förstod eller renades ifrån, övergången stagnerade och jag tyckte det var pinsamt att luta mig tillbaka på det gamla igen)..

Ner för kullen: Det kommer en grupp människor och X säger (på englska?!) "-We have taken drugs, please help us".. men vi går iväg längre ner på kullen... ansiktet börjar lösa upp.... känner mig nu väldigt oseriös, och deprimerad, eftersom jag liksom fastnat i en oförlöst övergång, igen.. "-Jag har aldrig mått så här dåligt" säger jag, men bara för att detta borde vara roligare... X blir lite "Schizofrent upplöst" och ringer stundtals i mobilen men fortsätter att prata med sig själv, jag säger det för att retas och han förnekar det, vi står utmed en väg där bilar åker förbi och han vinkar och ropar "-det är vi, hallå..?", "-det är vi"... "-känner ni igen oss, hallå... här" (det tar flera timmar innan hans kompis kommer).

Han vill uppsöka ett sjukhus/psyke, känner mig lite arg på att han inte litar på mig... Det börjar verkligen ösregna och vi sitter ner en bit uppe på kullen igen... Frågar X om han också känner att man känner sig "infångad" av samhället, och därför försöker provocera..

Jag säger att alla avstånd känns upphörda, t ex platser och städer känns inte separerade. Jag får för mig att regnet är en hallucination, jag tror att vi ser en föreställning av årstidsskiftningarna ..haha... X: "-det här är slutet".. "-EXTAS.. nu vet jag hur jag ska lyckas med mitt liv".. jag säger att jag är deprimerad, och vill få uppmärksamhet... Det börjar bli flummigare och X upprepar många gånger namnet på sin flickvän och sin bror... Känner mig just då väldigt bortprioriterad.. han börjar prata fragmentariskt och går omkring "-har du träffat henne, vilken jävla tjej"... Regnet börjar sakta upphöra och vi har gått in i våra emotioner var för sig där vi sitter.... Plötsligt tar en slags psykosexuell frälsning över inuti mig, jag känner mig väldigt idealistisk och känner en längtan efter en mänsklig tillvaro utan gränser men helt jordisk där vi genomgår "existenscykliciteten" bara för njutningens skull att hela tiden börja om med nya möten, ofta som varje dag... Nu minns jag inte riktigt var jag har mitt hem och börjar leka med mitt tvivel... Uppenbara för varandra, och med denna "hedniskt romantiska" formel att luta sig på, kan vi inte förenas och i alla fall jag blir rädd, för jag tror att han blir rädd... han springer upp för kullen och jag springer efter ganska snart... han har stannat och ser mig, och springer iväg igen.. det har funnits en del spänningar mellan oss och vi är båda väldigt "stolta personer", jag antar att han "vill bli av med mig", och tillslut accepterar jag det och gör en sanning själv om att det är det jag också hela tiden strävat efter och samtidigt manifesteras en tidigare förälskelse till person upp med en enorm spänning, känner en slags "utveckling" som tilltalar mig eftersom jag har förnekat och försökt att balansera min bisexualitet mentalt, och nu är det "naturen" (...) som förenar, hennes namn pulserar i mig och eftersom jag vet att hon trippat mycket så tror jag att hon har "sett mig" där någonstans, men snart bryr jag mig inte mer... Ringde min mamma (!) en ½ timma tidigare för att bli hämtad.. springer iväg på en väg teatralt i denna scen, och ser ordet "kuk" klottrat på en busshållplats, jag känner mig "genomskådad/förnedrad"... som om han "bara har velat ligga med mig".. förstärker min teori ännu mer eftersom jag vet att X använde LSD för några år sen, tror att man permanent får en bit av dessa transparenta möten jag upplever, och tänker att den X har velat ha av mig är min förnedring, på detta sätt.

Åker hem i bilen och blir mer mänsklig och jag tror hela tiden att jag och X är känslomässigt synkronicerade, nu när jagets ytliga engagemang har brunnit ned... Har varit någon annan stans, sen inser att jag trippar igen och tittar ut genom fönstret på kvällshimmelen, rent fysiskt en fullkomlig skönhet men ingen mystik förutom att det faktiskt finns dolt där.. Stirrar på den tills jag kommer hem... Nu inser jag att jag är odödlig, och det finns ingenting att säga imot... Sätter på datorn för att logga in på facebook... en "inre röst" av enheten med det evolutionära jaget talar med ett stort anspråk till mig... jag känner och förstår människans i sitt "djurstadie" och ser bilder som liknar dinosaurie-skelett i mitt huvud, förenad med ensam... och en puls med budskapet "-kämpa inte imot" upprepas flera gånger -samtidigt är jag inte förvirrad utöver förvirringen, det känns än mer personligt rotad, alla mina anspråk förstärks.. och jag får nu en förmåga att identifiera mig med ett tänkande jag levde genom 3 år tillbaka (ambition byggt på begränsningar/isolering) när jag "ville förstå strukturen i allting" för att "förnyas", eller för att det inte fanns något att göra. Hade ingen som helst språklig eller andlig relation till gud vid denna tiden, och därför kunde jag experimentera i väldigt starka former.... allt baserades på en "matematisk uträkning" som skulle ge mig "ett nytt liv", det här gav senare en kristet influerad återfödelse antagligen begränsad till "sinnena" och därför mkt smärtsamt förnedrad genom mediciner ("ur/födelse-trauma")... Men nu tog jag tillbaka det här igen (har alltså inte mognat så mycket som jag tror), och med uppbackningen utav: Personlig relatering ("köttet") till filosofi ("sanningen") i jordiska former baserat på försöken till att äga system som t ex astrologiska synkroniciteter... jag ville känna mig "ofläckad" av andlig anspråkslöshet, "bestämma själv".. för att känna spänning och harmoni.. tar till mig det här igen och får hybris...


Sitter och gråter på golvet kanske mest för att njuta, och jag känner hur jag spontant känner ett behov av att "trösta henne", samtidigt som jag inser vilken Schizad bedömning jag gör... det känns lite överväldigande när jag antar att jag alltid har en sådan här tidspillande relation med mig själv, ett spegeljag... förstår alltså att mina livsproblem bygger på ett "tvångsmässigt" etiskt felslut, jag "gör fel".

forts.

Får någon hastig idé... och åker in till stan, uppsvälld i ansiktet men jag tänker att jag måste lära mig att inte bry mig...

Försöker trassla upp alla system inför själva den "subjektiva sanningen bakom sanningen system", och försöker acceptera att mitt passionerade utlopp finns "bakom/bortom" mänsklighetens arketyper, att ingenting är mer än varandet.... men teorin är totalt patetisk. Jag vill i alla fall nå bortom sinnets kamp "nu"... jag är jättetjurig och skiter i det seriösa arbetet som människa, ganska snart hittar jag ett svar som tillfredställer mig; "jag är återfödelsen".. jag har tvingat mig att besitta en identitet som "livstörsten själv" bara för att modulera denna dolda svar, och nu när jag smakat på sanningen om "detta perfekta antiklimax" i filosofisk integrering, är det som det är, och jag är färdig för självmord. Försöker leta upp närmaste tunnelbana för att göra det här, och i min stora förljugenhet tänker jag för mig själv på "behovet av intensitet" eftersom jag vill förlåta hur min sinnlighet förmörkat målet med mitt sökande. Jag känner att det inte går att leva med människans mentalt strukturerade "gott och ont" eftersom jag "vill njuta".. och nu när jag är flytande känner jag makten att sammansmälta mig med den "komplexa estetiken" där det inte är dåligt att äta mat som är onyttig t ex, eftersom det handlar om inställningen bakom osv... går in på Mc Donalds, står i kön någon minut innan två poliser kommer och hämtar mig ("din mamma sa att du inte mådde bra")... blir skickad till St Görans beroendeklinik, och spelar upp en stor scen (borderline-utbrott av uttråkning)... pratar om och gråter över min andliga roll i samhället... om oförmåga att förstå varför min själ väljer detta... om att leva och ständigt kollapsa omkring "the cutting edge" i frustrationen över att inte kunna leva fullt ut pga av samhällets moral, ligger i en säng och minns (med manipulation) "Jesus på korset"; eller tvärtom, jag tror jag vet att han vet att jag minns honom, mitt känslomässiga behov av "den sanna mötet" när det bara kanske handlar om ikonen för föreningen av dig och mig.. men min stolthet vill ha mer...

Ber om en sömntablett eftersom jag vill intensifiera ännu mer genom "gränser"..... korkad tar jag imot Theralen, och känner mig väldigt seg dagen efter...


Min kompis "X"... blev hämtad efter ganska många timmar av kompisen han ringde... blev körd till sjukhus med bruten fot, han hade gått runt och hallucinerat ("drömt") och ramlat ner från en loftbalkong....


HAHA, jag är så omogen, även om det är mycket bättre nu.. idealiserar t ex inte självmord.


EDIT: Det är ganska mycket stavfel. Orkar inte rätta.

http://www.filosofiforum.com/phpBB2/...pic.php?t=6448

Ehh, va?

Redial, har du hört Stanislav Grofs seminarium "Psychospiritual death and rebirth, a visionary journey" från World Psychedelic Forum 2008? Tror det är typ 8 timmar långt, var ett tag sedan jag lyssnade igenom det.
Iaf var det mitt första möte med Grofs teorier om astrologi, ganska svårsmällt hehe...

Finns som mp3 här, otroligt bra podcast förövrigt. De avsnitt jag menar är Psychonautica074 till det sista Psychonautica082

http://dopecast.libsyn.com/index.php...=Psychonautica