ljuset från sol och stjärna

Det hade slagit mig en lång tid en undran varför solen ser ut som en stjärna från pluto. Och ifall man betänker solens storlek på himmelen från jorden - 8 minuter med en sol som ligger ljusår bort så inser man att det stämmer inte - vi kan inte se stjärnorna egentligen. Så äntligen en dag hittade jag en astronomibok som tog upp detta ämen - en stjärna är 500 gånger för liten för att ses av ögat,
det hela var ett brytningsfenomen i linsen. Ingen verkar intresserad av det här. Någon kommentar?

hälsningar ferån Stuva

Inte så bråttom, du har rätt!

Hur kan det komma sig egentligen, stjärnorna ÄR för små, hur kan vi se dem?

Sedan så kan du ändra ditt inlägg, upp till en timme...

Dom får plats i ögat.
Ja, seendet spelar oss spratt. Föremål minskar inte på avståndet och andra sidan är den minsta
ljusbärande partikleln "fotonen" på sitt sätt osynlig då den inte kan avge ljus -( förrän den
krackelerar). Bilden t,ex av solen från pluto blir den samma även om du flyttar dig en meter eller en 1km. Det är väl ljuset som ekrarna från ett nav?

Vi ser de stjärnor vars ljus når våra ögon i tillräckligt stor styrka.

Till att börja med måste vi konstatera att ljuset från stjärnorna måste ta vägen någonstans - även om stjärnornas utsträckning på himlavalvet är väldigt liten så kommer ljuset från dem att nå våra ögon. Och kommer ljuset fram ser vi en ljus prick.

Men stjärnorna ser mycket större ut än vad de "borde göra" om man bara räknar på hur stort ett föremål med en viss storlek på ett visst avstånd skulle se ut - en stjärna borde egentligen bara vara en enda lysande prick. Särskilt när man använder teleskop konstaterar man att så inte är fallet - stjärnorna ser stora ut.

Detta beror på jordens atmosfär - på grund av att luften rör sig lite hit och dit så kommer ljuset från stjärnan att spridas ut över ett större område - stjärnan får en utsträckning, trots att den borde vara punktformig. Ju mer störningar i atmosfären, desto större blir stjärnorna - det är också detta fenomen som gör att det ser ut som att stjärnorna blinkar.

Så, stjärnorna skulle vara skit små vi ser dom från månen ? eller utanför atmosfären ????

[quote=jolindbe]Till att börja med måste vi konstatera att ljuset från stjärnorna måste ta vägen

Stuva skriver:
Måste vi inte göra en skillnad mellan solen och dess ljus? Ljuset innehåller aldrig bilden. När vi blickar mot fullmånen, inte är det solen vi ser! Solens storlek må vara relativ till ögat. Nog ser vi väl
solen och månen - men är det därför de är reflexer av ljus?

Detta beror på jordens atmosfär - på grund av att luften rör sig lite hit och dit så kommer ljuset från stjärnan att spridas ut över ett större område - stjärnan får en utsträckning, trots att den borde vara punktformig. Ju mer störningar i atmosfären, desto större blir stjärnorna - det är också detta fenomen som gör att det ser ut som att stjärnorna blinkar.[/quote]

917130 skrev: Så, stjärnorna skulle vara skit små vi ser dom från månen ? eller utanför atmosfären .


Tänker detsamma blir dom mindre på månen ? Om vi såg en stjärna ibland förstod jag ideen, men nu ser vi massor med avlägsna stjärnor och då köper jag inte förklaringen med störningar i atmosfären.

Ursäkta att svaret dröjde. Det mänskliga ögat har en upplösningsförmåga omkring en bågsekund, dvs 1/3600 grad. Det är detta som din bok menar med "ett brytningsfel i linsen". Ögon är inte perfekta. De kan bara urskilja två föremål om de ligger åtminstone 1 bågsekund från varandra.

Atmosfären ger oftast en "seeing" (maximal upplösning som atmosfären tillåter) i ungefär samma storleksordning (kanske 0.2 bågsekunder som allra bäst uppe på bergstoppar vid klart väder, upp till kanske 5-10 bågsekunder vid mycket förändringar i atmostfären - när stjärnorna "blinkar" som mest). Vid vad vi skulle uppfatta som normala förhållanden kanske seeing ligger runt 1-5 bågsekunder.

Eftersom ditt öga och atmosfären ger ungefär samma begränsningar kommer du inte att se stjärnorna särskilt mycket skarpare från rymden (fast de kommer garanterat inte att blinka), men det skulle gå att bygga en kamera som kan fota skarpare bilder än vad du kan se. Hubble Space Telescope är ett sådant exempel, tror dess upplösning ligger på runt 0.05 bågsekunder. Då skulle de allra flesta stjärnor fylla en enda pixel (bildpunkt).

Låt kameran på Hubbleteleskopet fota en viss del av himlen, som vi kan dela in i ett fint rutnät där rutorna är 0.05*0.05 bågsekunder, dvs en ruta för varje pixel i kameran. Om en avlägsen stjärna (som kanske är 0.0001 bågsekund stor) finns i fältet som fotograferas, så kommer ljuset från den att träffa en av pixlarna i kameran (ljuset kan ju inte bara försvinna). På fotot kommer det då att se ut som att stjärnan är en kvadrat 0.05*0.05 bågsekunder stor - en punkt, helt enkelt.

Säg till om något är oklart.

He He, stort tack för svaret, det kommer ta tid att fundera, mvh stuva

korrekt. således bör vi kunna utradera TS hypotes om att de är "för små". med en bågsekund i ryggsäcken så bör vi alltså utan problem kunna notera de flesta stjärnor i vår närhet - eller?
med ovanstående i reservation med att de synbara stjärnorna runt oss faktiskt bara befinner sig i vintergatan.

Jag vet inte om du begrep vad jag skrev. Den storlek som stjärnan "borde" ha på himlen med sitt avstånd är betydelselöst för om vi borde se den eller inte. Skickas det ut tillräckligt med fotoner från den kommer vi att se den (med öga, teleskop, etc). En gammablixt 10 miljarder ljusår bort borde ta upp en vinkel på miljondels bågsekunder, likväl kan vi se den. Fotonerna kommer fram - de kan inte gärna bara försvinna. Sedan gör instabilitet i atmosfären och/eller brister i mätinstrumentet (ögat eller teleskopets kamera) att stjärnan ser större ut än vad den borde vara med tanke på dess avstånd och storlek. Det har inget att göra med om de är närbelägna eller ej - solen borträknad så är alla stjärnor i Vintergatan (och utanför) mindre än en bågsekund.

Även om ögats upplösning varit en bågminut, eller en grad, så hade våra ögon registrerat ljuset från stjärnorna. Problemet då hade istället varit att vi inte kunnat särskilja närliggande stjärnor från varandra, men vi hade fortfarande sett allt ljuset från dem. Av denna anledning kan man inte särskilja mycket närliggande dubbelstjärnor - det är detta som är ett av de stora problemen med dålig upplösning eller dålig seeing (atmosfärstörningar): Att man inte kan särskilja närliggande objekt. Inga objekt blir "osynliga" på grund av dålig upplösning, de verkar bara vara större än vad de är.