Hjälp med en översättning (EN - SV)

So test therefore, who join forever // If heart to heart be found together! // Delusion is short, remorse is long.
Någon som kan få detta bra översatt till svenska?
Tack på förhand.

http://translate.google.com/#

När det gäller Schiller tror jag att någon på detta forum kan skaka fram en officiell svensk översättning, men då från tyska.

Det är alltid vanskligt att översätta poesi i två led. Följande är en tolkning snarare än en översättning:

Så pröven därför, Ni som i brudstol gå,
om hjärta funnit hjärta på beständig grund,
ty yran kan bli kort, men ångern kan bli lång.

Tyska:

Denn wo das Strenge mit dem Zarten,
Wo Starkes sich und Mildes paarten,
Da gibt es einen guten Klang.
Drum prüfe, wer sich ewig bindet,
Ob sich das Herz zum Herzen findet!
Der Wahn ist kurz, die Reu ist lang.

Ref: http://de.wikipedia.org/wiki/Das_Lied_von_der_Glocke

Hm. Här fäster jag mig främst vid den grammatiska formen. SAOB anger att det råder en "brokig växling" mellan olika former av verbet för (n)I, och visst får man ta sig vilka poetiska friheter som helst, men visst borde man hellre följa ett konsekvent mönster så långt det går?

Alltså antingen


eller


Fast med 2pers-formerna skulle jag nästan vilja ha I hellre än Ni.

Mmm, morgonkaffe .

Sök därför ni, som evigt enas
om hjärtans samklang samman funnos
villfarelse är flyktig, ångran lång

Vad är egentlilgen skillnaden mellan regret och remorse? Jag vill inte översätta remorse som ånger av någon anledning, skriver ångran istället.

Regret: Du ångrar något och känner saknad över att du inte gjorde på ett annat sätt för att kunna behålla det eller åstadkommit en bättre lösning.

Remorse: Du ångrar och förebrår dig själv över att du gjorde något som ledde till något som du skulle vilja ha ogjort.

Med tillgång till tyska texten så kunde man välja (ty) die Reu => ... ruelsen [är] lång.

Lexikon: (ty) reuen (v) = (en) regret, feel sorrow, feel remorseful, repent, mourn, grieve

Betydelserna går om lott:
http://dictionary.reference.com/browse/regret
http://dictionary.reference.com/browse/remorse

Av ändingstiden kan man ana att jag experimenterade en del med verbformerna. Mitt val blev imperativen i äldre dräkt och slät presens modernare. Min moder, in memoriam, tenderade att använda plural i imperativ. Efter söndagsmiddagen var det dags för promenad, men mor ville ha disken överstökad. Det är en bra princip att vara konservativ i tilltal.

— Gån I, så kommer jag efter.

InnocentWar1; tror du kan ha rätt där om remorse, tycker det är en viss skillnad i engelskan.

Egon3; ruelse är inget ord jag skulle våga mig på i första taget. Trodde det betydde typ ängslan.


Noterar även att mitt undermedvetna sände mig ett meddelande sådär innan kaffet hunnit verka, hahah.

Ruelse är ånger i olika skepnader, medan ångest är närmast ängslan. SvO:

ruelse subst. ... ) ånger och samvetskval <ngt åld.>: de plågades av ruelse över begångna brott
fornsv. rugelse

SAOB (numera 1959):

RUELSE ... (numera i sht i vitter stil) ånger; numera i sht om en djup o. häftig ånger som utmärkes av förtvivlan l. förkrosselse l. dyster sinnesstämning l. grubbel o. d.

Numera 2010 kopplas väl ruelse mest till bakfyllans kranka blekhet.

Var lite otydlig där. Men som du även skrev en tolkning var det jag var ute efter. Så det där passar jättebra I salut you

Rydberg håller inte med dig.

För att återanvända ett citat som jag postade så sent som igår här i annat syfte:

Vi ana furstar, där barn vi blicke
Men vuxna kungar, vi finna icke.

Det är klart som fan att det måste vara blicke, för annars skiter sig ju rimmet. Men detta har alltså icke föranlett gamle Viktor att kongruensböja radens andra finita verbform till ane, ej heller den på nästa rad till finne.

Därvidlag håller jag dock med dig. Det räcker med en -en-form, för att det ska kännas naturligt med I.

Nej, jag vet, och jag reflekterade över det när jag såg citatet i den diskussionen. Det förvånade mig, eftersom Rydberg annars brukar hålla ganska hårt på den grammatiska konsekvensen, framför allt tregenussystemet, även till priset av viss förvirring ("han" som viskar i dikten ifråga är alltså böljan, inte pojken, och svalan i "Tomten" kan benämnas "hon" trots att det rimligtvis är en svala av hankön som nog till våren kommer tillbaka, "följd av sin näpna maka").

Det var just med citatet från "Vattenplask" i åtanke som jag skrev att man får ta sig poetiska friheter, men att man bör vara konsekvent så långt det går. Om Rydberg hade hållit fast vid e-former för 1:a pers. hade det inneburit ett väldigt ålderdomligt språk, men utan "blicke" hade han som sagt inte fått in rimmet. I Egon3:s tolkning fanns det inget rim att tänka på, så då kan man ställa större krav på konsekvens. Så tänkte jag i alla fall.