Vad kallar man någon som ser på film?

Cinéaste har inte nödvändigtvis något med kärlek till något att göra (även om det inte utesluter det). Det grekiska suffixet -ast(e) betecknar helt enkelt en person som ägnar sig åt något, i det här fallet filmkonst (le cinéma). Jämför gymnaste, en person som ägnar sig åt gymnastik.

Så ”-fil” är som du antyder det lämpligaste suffixet, i analogi med frankofil, bibliofil, diskofil osv.

Med en druckens envishet återkommer jag till video 'jag ser'. Termen videofil känns helgjutet latinsk.

När vi nu i 50+ år har sett hur snabbt informationsbärare blir föråldrade, är det dags att välja generiska termer som anknyter till våra mera tidlösa sinnen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Videophile

Tja, det bästa vore väl kanske om ordet "seare" existerade som en neutral och generell term för "en som aktivt upplever något med synen". Då skulle man ju kunna prefigera med "film-" eller valfritt annat substantiv och få precis den flexibilitet som TS upplever finns hos ordet "läsare"?

– Som flitig tidningsläsare anser jag att ...
– Som flitig långfilmsseare anser jag att ...

Cinefil låter lagom vidrigt och korrekt.

Om vi ändå skall försvenska det, och inte följa Egon3s förslag på videofil, så föreslår jag filmofil. (tack Egon3, för ytterligare en levererad informationspärla)

Det är onekligen olyckligt att det mer allmänt spridda ordet Cineast är inlånat med sin felaktiga innebörd. Det är kanske nutidens svenska variant av "Ansjovis"?

Vilket jag skrev redan i inlägg #24.

Kanske:

– Som flitig långfilmsbetraktare anser jag att ...
– Som flitig långfilmskonsument anser jag att ...

Eftersom långfilmer är så varierande produkter blir dock det senare lika intetsägande som

– ... flitig fiberkonsument ... (fiberprodukter: knäckebröd, jeans, spånskivor mm)

Jo, "konsument" funkar väl hjälpligt eftersom det kan användas om i princip vad som helst, även om det låter lite "torrt" när det handlar om film? "Betraktare" tycker jag är mindre lyckat eftersom det låter som om man står och glor på det fysiska mediet (DVD:n/bandet/rullen) snarare än filmen själv.

En person som ser en fotbollsmatch är en åskådare. Kanske vi kunde benämna en som ser på film som en beskådare?

Man kan nog förenkla till bara -skådare. Fågelskådare, andeskådare, hörskådare, navelskådare, teckenskådare och brudskådare bildar redan mönster. I varje fall förr på landet var det ett folknöje att skåda brud – en öppen hyllning till brudparet.

Och inte bara intetsägande utan rent av provocerande, enär vi som bara ser auteurfilmer ogärna vill koppla denna aktivitet till konsumtion (som är passiv och njutningsorienterad). Kanske dags att införa ordet spektatör?

Överkonsumtion av prylar och skräpmat må förtjäna sina negativa konnotationer, men kulturkonsumtion är ett neutralt till positivt begrepp. Njutningen är i allmänhet given och självklar. Av praktiska skäl är jag relativt passiv på operan, men kulturkonsumtion förenas gärna med applåder, stående ovationer etc.

Konsumtion är etymologiskt sett neutral. De gröna växterna konsumerar vatten, mineraler, CO2 och energi och producerar näring som djuren konsumerar. Att vegetera betraktas som passivt när det gäller människor, men växterna är aktiva när de vegeterar.

I lanseringen av -skådare tidigare utelämnade jag objektdelen tills vidare. Nu är det vidare och dags. Jag är ofta konsertskådare via de allt bättre digitala medierna. Spektakelskådare må vara en pleonasm, men det är en rätt bra term för exempelvis Molière i sommarfager utomhusmiljö. En fiktionsskådare kan väl duga framför auteur-produktionen.

Hursomhelst är det dags att modernisera en gammal metafor:

— ... på dessa plattor som föreställa världen.