Combat stress reaction/PTSD till följd av krig - en nyhet i historien?

Hej! Vill börja med att säga att jag sökt efter liknande trådar på forumet utan att hitta några. Kan vara så att jag är en kratta på att använda sökfunktionen, men det får vara i sådant fall.

Nu till själva diskussionsämnet. Har under de senaste dagarna funderat och läst kring hur krigsveteraner påverkas psykiskt av sina krigserfarenheter. Återkommande teman verkar vara bl.a. flashbacks, mardrömmar, förändrat sinnelag/personlighet och svårigheter att återanpassa sig till det civila livet. Detta verkar främst gälla soldater som deltagit i moderna krig.

*Är det någon som har hört om fenomenet visat sig tidigare i historien, t.ex. under romar- eller vikingatiden?

*Om det är så att psykiska krigsskador är ett nytt fenomen, varför tror ni att det är så? Vad är det som gör att dagens soldater drabbas, medan forna tiders krigare inte gjorde det?

EDIT: Lt. Col. Dave Grossman nämner också i sin bok On Killing att de flesta soldater aldrig avfyrar sina vapen i strid, då de besitter ett inre motstånd mot att döda. Rimmar inte detta väldigt illa med synen på människan som ett rovdjur?

Det har sagts att just fenomenet "flashbacks" kom ungefär när det började beskrivas i populärkultur och tidigare var "symtomen" andra, under en period blev soldaterna utmattade och under andra så drabbades de av hjärtkramper (alltså generellt sett, individuella variationerna får antas varit stora).
I övrigt se Wiki (PTSD) och Herodotus "One of the first descriptions of PTSD was made by the Greek historian Herodotus. In 490 BCE he described, during the Battle of Marathon, an Athenian soldier who suffered no injury from war but became permanently blind after witnessing the death of a fellow soldier."

Intressant. Om "flashbacks" började rapporteras av soldater mer generellt först när fenomenet dök upp inom populärkulturen så innebär det i princip att media skulle ha "skapat" en ny psykologisk åkomma? Kan man då tänka sig att antalet PTSD-drabbade krigsveteraner beror på samtidens/kulturens syn på krig? Det låter faktiskt ganska så logiskt, tycker jag.

Angående Herodotus vittnesmål så får man väl anta att det är något sånär överdrivet. Kanske ska det ses symboliskt?

Njae, vet jag nog inte om jag skulle våga säga, vad jag däremot nog lite vagt vågar gissa mig till är att symptomen varierar med tiden och hur man återberättar dom. Det senare kan exemplifieras lite halvt om halvt med följande:
Klart tanken vandrar iväg till det obehagliga och att man blir svårkontaktbar när man minns något som varit traumatiserande men den där sköna hollywood flashbacken var tämligen ovanlig innan den blev just hollywood, men skillnaden mellan att "driva iväg" - typ minnas något obehagligt medan man gör något monotont som att köra bil - för att sedan abrupt vakna till - typ för att en mötande bil tutar - är ju begreppsmässigt ganska stor men man minns nog inte "flashbacken" eller "iväg glidande" som så olika och då ligger ju den beskrivningen som är poppis nära till hands.
Och det tidigare med: Synen på vilka symptom som man kan visa upp skiljer sig ju ganska kraftigt i tiden och beroende på vilken kultur man kommer ifrån. Under amerikanska inbördeskriget så man hjärtklappning eller kramp eller något sådant för att förklara symptomen medan det är mer "okej" att idag säga att skakningarna mm beror på PTSD.
Kanske kan säga att kulturer skapar symptom. Sen beror ju risken för att traumatiseras på vad man utsatts för innan mm som ju är ytters kulturellt och socialt betingat.

Det kallades väl krigspsykos förr i tiden.

Sen så tror jag att den psykiska påfrestningen är större idag(säg 1900 och framåt) än tidigare, högre stressfaktor med minor, bakhåll, flyganfall och artilleri som skjuter så långt att man inte ser pjäsen eller hör den avlossas än ett stort fältslag.

Sen så lär ju det franska återtåget från Ryssland inte ha varit så jävla nice att vara med i.

Frågeställningen är intressant, och jag är personligt övertygad om att synen på krig som något hemskt och avskyvärt är en i mångt och mycket modern företeelse som växt fram i samband med erfarenheten från första världskriget då horder av vanliga civila män utan någon som helst fallenhet för strid mer eller mindre lurades (eller tvingades) ut för att slaktas. Forna tiders människor (liksom oerhört många som lever idag, framförallt i tredje världen) levde under helt andra förutsättningar längre tillbaka; ett långt, lyckligt och smärtfritt liv var knappast något man kunde förvänta sig, så döden på slagfältet framstod inte som lika dramatiskt som det kan göra för dagens "bortklemade" människor i den utvecklade världen. Jag tror t.ex. inte heller att dagens talibaner eller afrikanska gerillakrigare går hem och grinar för alla de människor de skjutit på eller skurit halsen av, inte heller tror jag att de är särskilt rädda om sitt eget liv.

Däremot står det helt klart att krigserfarenhter kunde ha en stor inverkan på psyket - oavsett om man har moraliska skrupler eller ej innebär strid på liv och död en enorm ansträngning med adrenalinschock osv. I samband med släktforskningen har jag stött på ett fall i Dalarna i slutet på 1700-talet där en hemvändande soldat (ej en av mina anfäder dock) löpte amok och gjorde sig skyldig till mord. Vid rättegången framgick det att han "inte varit riktig i huvudet" sedan han hade kommit hem från kriget i Ryssland.

Samma diagnos som under Vietnamkriget fick namnet PTSD "post-traumatic stress disorder", kallades under koreakriget för "operational exhaustion", under WWII för "battle fatigue" och under WWI för "shell-shock".

Iaf i amerikanska militären.

Att dessa människor i många fall säkerligen inte upplever krig som lika psykiskt påfrestande som t.ex. amerikanska soldater har gjort/gör, beror väl förmodligen på att de tidigare i livet inte haft samma trygga uppväxt som vi i väst ofta har. I talibanernas/mujaheddins fall kan nog religiös övertygelse spela en stor roll också. De tror ju att en belöning väntar på andra sidan graven. Andra, liknande exempel på detta finns det ju gott om i historien. Vikingarna och karolinerna är två stycken.

Vad tror ni, hur stor roll kan tro spela för hur en krigare/soldat upplever krig?

Intressant fråga.

Jag tror nog kultur och uppväxt spelar in en hel del. Jag menar om du som i Sparta redan från födseln tränats till att bli krigare så drabbas du förmodligen inte lika hårt när det varje dag drillats in och romantiserats om stora slagskämpar.

Sedan var de antika krigen som någon nämnde förmodligen annorlunda gentemot de nutida. Man är ett antal tusen som gör upp på en större leråker. Jämför med att sitta i någon skyttegrav och lyssna på när det låter som himlen ramlar ner dag ut och dag in i världskrigen, med flyganfall, artilleri osv.. Klart man blir ett nervvrak tillslut.

Det var naturligtvis fruktansvärt hårt tidigare men stressen tror jag spontant har ökat på senare tid med allt som tillkommit i krigsväg. Man kanske upplevde sig ha mer kontroll över sitt öde tidigare när det var lite mer basic "slagsmål", än när du riskerar att gå åt av en slump genom att trampa på en mina eller bli träffad olyckligt av granatsplitter.

Sen är det förmodligen så att det tidigare kanske inte var så smickrande att ha blivit "galen" i kriget, så när det inte fanns någon diagnos så bet man ihop. Och de högre upp var troligtvis inte heller så intresserade av enskilda soldaters psykiska angelägenheter.

Personligen tror jag att de få soldater som återvände hem från Ryssland i det Stora Nordiska Kriget ofta var allt annat än trevliga att ha att göra med. Tyvärr gjordes inga studier på den tiden, det hade vart oerhört intressant.

Ingen kan må bra av att ha sett större delen av sina kamrater duka under för kyla, sjukdomar och fiendes kulor/bajonetter. Fallet Dräng-Erik tar upp, där någon löpte amok, tror jag knappast var ovanligt.

Finns det några studier från andra världskriget om hur hemmaförhållanden hos veteraner brukade vara? Jag minns en bok av Michelle Magorian (hon är visserligen född efter kriget, vill jag minnas, även om hennes böcker ofta utspelar sig under det) där huvudpersonens far är helt förändrad efter kriget, men sakta men säkert återgår till sitt gamla jag. Huvudpersonens kompis har inte lika stor tur, där har fadern, efter hemkommandet börjat misshandla fru och barn. Jag fann det hela mycket trovärdigt.

Var det också inte en sjukt stor del av de överlevande från Vietnam som tog livet av sig?

Det får man inte alls anta. Jag såg en dokumentär med material inspelad under, eller strax efter, andra världskriget. Den skildrade ett gäng amerikanska soldater som hade drabbats av PTSD, en av dom hade blivit förlamad från midjan och neråt. Det var helt psykosomatiskt, fysiskt var han helt friskt.

langaocb: Åh fan, kanske var det dumt av mig att göra antaganden, då. Tänkte bara på det faktum att forntida historiker ofta har (eller i alla fall anses ha) haft en tendens att överdriva olika saker, t.ex. styrkeförhållandena i en strid.