Sveriges militär under mellankrigstiden

Hej!

Jag har ett skolarbete om "Sverige under mellankrigstiden". Det är ett grupparbete och själv blev jag tilldelad kategorin Militären.
Jag har sökt en del men inte hittat något intressant än så länge, är det någon som är inne på det här med hur Sverige gjorde med militären efter första världskriget? Rustades den ner, upp? Vad hände när WW2 nalkades? Kan inte få för mycket info!

Tack på förhand!
/Mrwl

edit: hittade http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925, så don't bother med det, men gärna om det finns något annat

Här kommer din uppsats om ett Sverige innan och under första världskriget, betraktat utifrån såväl militärt som politiskt perspektiv. Uppsatsen behandlar givetvis inte andra världskriget. ”Punkt 7” i innehållsförteckningen är en delmängd i en serie inlägg om ett Sverige under orostider som jag Skribenten ställt samman. Inlägget behandlar inte ryska revolutionen, ej heller Finlands krig för att nå lösgörelse från Ryssland.
= = =

Ingress – Sverige innan och under första världskriget
Vid mitten av 1800-talet hade det svenska försvaret sin lägsta nivå på generationer, såväl kvalitativt som kvantitativt, - skriver Lars Ericsson, i Pennan & Svädret. [Ref 7-1] Hotet upplevdes ökande från det allt mäktigare och militärt starkare Preussen i söder och Ryssland i öster som genomförde ett omfattande militärt reformprogram efter Krimkrigets förluster. Sverige fick nu en militär reformator genom Hugo Raab f 1831, vars intensiva arbete och idérikedom lade grunden för reformering och uppbyggnad som den svenska armén och marinen kom att genomgå under senare delen av Oscar II:s regeringstid. Hugo Raab var officer och adelsman och representativ för den svenska officerskåren vid mitten av 1800-talet. Raab kom 1847 till Krigsakademien (sedermera Krigsskolan på Karlberg) och utexaminerades 1850 varefter han under fem år verkade vid hembygdens regemente i Kalmar.

Från okt 1855 till juni 1858 studerade Raab vid Allgemeine Kriegsschule i Berlin och var militär rådgivare till norsk-svensk ministern i Berlin. När Raab efter dansk-tyska kriget återkom till Sverige var han en av få svenska officerare som upplevt slagfältets verklighet. År 1865 utnämndes han till kapten och började undervisa i taktik, krigslagar och krigshistoria vid Karlberg. Hugo Raab hade tagit intryck av den preussiska generalstaben och när en ny och modern generalstab inrättades 1873 blev Raab överste och dess första chef. Under kommande år var Raab verksam med utveckling av generalstaben som den högsta instansen i armén, men också som utbildningsinstitution för yngre officerare. Under 1870 och 1880-talen finner man Hugo Raab bakom de flesta reformer som genomfördes inom det militära området. Han var i särklass den mest inflytelserike personen vid försvarets nydaning och under Oscar II regeringstid. Raab var drivande till att högre officersutbildning år 1878 inrättades vid Krigshögskolan och likaså drivande för tillkomsten av värnplikten i Sverige. [Ref 7-1]

Samhällsomvandlingen kom att kräva ett nytt försvar ´- Ännu på 1870-talet var Sveriges industri svagt utvecklad. Jordbruk med binäringar (fiske & jakt) gav försörjning åt tre av landets fyra miljoner invånare medan industri och hantverk svarade för knappt 1/7-del. Under följande två decennier försköts proportionerna så att år 1890 svarade jordbruk med binäringar för 65 % av folkmängdens 4,8 miljoner. Industri och hantverk hade ökat sin andel till 22 %. Ej enbart industrier som sågverk, järnbruk m fl som byggdes upp. Den viktigaste komponenten och förutsättningar för framstegen var utbyggnad av kommunikationerna, främst järnvägarna. År 1870 hade landet kring 1.700 km järnväg. Sträckan hade år 1890 ökat till 8.000 km. Järnvägarna gav förutsättningar för lokalisering av industrier till orter som inte hade möjlighet till sjötransporter. I takt med att industriorter byggdes upp flyttade folk från en överbefolkad landsbygd till de nya samhällena. Under senare decennium av 1800-talet kom tre industrigrenar fram, nämligen (1) malm, (2) skog och (3) verkstadsindustrin som gav Sverige framgång som nation vilket ledde fram till välfärdssamhället.

Centralförsvaret - Militärhistorikern Arvid Cronenberg skriver i uppsatsen ”Säkerhetspolitik och Krigsplanering” [Ref 7-2] om centralförsvaret, den militära doktrin, som byggde på landuppgivelse, som mot den industriella utvecklingen tedde sig alltmer orimlig. Varje del av landet hade sin särskilda betydelse för rikets försörjning. Malmfyndigheterna och trävaruindustrin i norr ökade särskilt Norrlands ekonomiska betydelse.

Mot slutet av 1800-talet bekymrades Sverige särskilt av Rysslands pågående krigsförberedelser. Till dem hörde flottans uppbyggnad, ökning av arméförband, nya kasernanläggningar i Finland och utbyggnad av järnvägs- och landsvägsnätet från Ryssland mot finska kusten och gränsen mot Sverige (Torneå). Allt detta betraktas som förberedelser för anfall mot Sverige. Frågan om försvaret av Övre Norrland kom allt mer i förgrunden.

Dåvarande generalstabschefen Axel Rappe gav år 1887 ett särskilt yttrande om försvaret av Övre Norrland, i vilket han menade att det strategiska läget höll på att i grunden förändras. Rappe pekade på att stambanan mot norrland endast nått Sollefteå och det var av stor betydelse att banan förlängdes till Boden, där han föreslog att ett större befästningsverk skulle anläggas som stöd för en nordlig svensk armé. På samma gång de ryska järnvägsbyggena i Finland pågick, gav uppbyggnad av det svenska järnvägsnätet förutsättningar för snabbare mobilisering och uppmarsch ävensom ökade möjligheter för strategiska omgrupperingar.

Åsikten framfördes allt mer i försvarskretsar att det var nödvändigt att ersätta det sedan 1600-talet fungerande indelningsverket med ett tidsenligare system som skulle bygga på fast anställda officerare och med utsträckt värnplikt. Finansiering av indelningsverket vilade huvudsakligen på den landägande (agrara) befolkningen som nu reste krav på en rättvisare finansiering. Politiskt hade försvarsfrågan hamnat i ”Indelningsvänner” och ”Värnpliktsvänner”. Det var först sedan statsmakterna funnit nya finansieringsformer som successiva försvarsreformer 1885, 1892 och 1901 kunde växla ut indelningsverket med ett modernt värnpliktssystem.

= = =Slut del 1 av 9= = =

7.1. Värnplikten utväxlar indelningsverket
Militärhistorikern Göran von Knorring skriver i boken ”Regementets medelklass”, hur den moderna värnplikten kommen från franska revolutionen ersatte indelningsverket [ref 7-4]. När grannstaterna tog till vapen fick Frankrike en lag om allmän värnplikt för alla vapenföra mellan 25 och 40 år. Främst i Preussen utvecklades värnplikten under 1800-talet i den form vi känner den. De tidigare värvade härarna var förhållandevis små, värnplikten däremot medförde masshärar på flera hundratusen man. År 1812 mobiliserade Napoleon mer än 600.000 man med allierade i fält mot Ryssland. Kulmen nåddes under första och andra världskrigens miljonarméer. Under senare delen av 1900-talet har allt fler stater slopat den allmänna värnplikten och gått till olika former av frivilligt rekryterad manskap, dvs. en värvad krigsmakt.

Frågan om värnplikten blev segsliten. Efter många års diskussioner i försvarsfrågan beslöts av riksdagen i juni 1901 att en ny härordning skulle införas år 1902. Orsakerna var främst oron över det ryska hotet i Finland och Norges hållning i unionsfrågan Därtill kom att många insåg att det krävdes en förbättring av försvaret. Beslutet innebar att indelningsverket avvecklades och ersättas av en allmän värnplikt med fast anställt befäl. Värnpliktiga kom att ersätta den värvade och stamanställda styrkan som successivt skulle avvecklas. Utbildningstiden för värnpliktiga fastställdes till 240 dagar varav rekrytutbildning på 150 dagar följda av tre repetitionsutbildningar om 30 dagar vardera. Behov av fast anställda underbefäl skulle tillgodoses genom att volontärer rekryterades på kontrakt.

Under en övergångstid mellan åren 1902 och 1907 utgjorde utbildningstiden sammanlagt 172 dagar fördelade på 112 dagars rekrytutbildning och två repetitionsutbildningar om 30 dagar. Från 1908 förlängdes tjänstgöringen till de beslutade 240 dagarna. Under våren 1902 infann sig de första värnpliktiga till sin första 112 dagars utbildning och den 7:e maj marscherade Dalregementets 600 värnpliktiga in på Rommehed.

Omställningen av armén beräknades ta 12 år i anspråk och under den tiden skulle fast anställda minskas från 33.000 till 13.000 år 1913. År 1914 vid fösta världskrigets utbrott var den indelta armén nästan helt avvecklad men många indelta soldater tjänade långt in på 1900-talet. En av orsakerna till den långa övergångstiden berodde på svårigheter att bereda husrum för befäl och de värnpliktiga i de gamla förläggningarna under vintern. Övningsplatserna som i många fall användes innan de nya kasernerna var klara var mycket illa utrustade. Soldaterna fick bo i tält eller i bästa fall i baracker med bristande hygieniska förhållanden. Möjligheten för matlagning och utspisning var undermåliga. Men så länge tjänstgöring bedrevs sommartid fungerade det trots allt bra.

Arméns nya härordning som skapade den moderna garnisonsstaden krävde ett kasernbyggnadsprogram vilket kom att bli försvarets mest omfattande byggnationer någonsin. Vid ett 30-tal gamla mötesplatser gjordes tillbyggnader, bostäder för befälen, mässar, och stabsbyggnader. Befintliga kaserner utökades och nästan ett 50-tal nya kasernkomplex kom att byggas i en rad garnisonsstäder. Detta enorma byggnadsprojekt, förändrade stadsbilderna från Boden i norr till Ystad i söder, var i stort sett klara under 1920-talet. Lars Tingsten (1857-1937) var arméofficer och gjorde en betydande insats vid övergång från indelningsverk till värnpliktsarmén.

En gemensam flotta - genombrott för moderna örlogsfartyg
År 1824 sammanslogs örlogsflottan och arméns flotta till Kungl Maj:t flotta. Men statsledningen saknade kraft och intresse att för att underhålla materielen och för nybyggnationer. Fram till år 1850 bestod flottan av äldre fartyg men ny teknik började göra framsteg.

Genombrottet för de moderna örlogsfartygen kom med John Ericssons Monitor 1862, under det amerikanska inbördeskriget. Under åren 1865-1871 byggdes fyra monitorer; John Ericsson, Tordön, Tirfing och Loke. Dessa var de första svenska örlogsfartyg som var byggda av järn och hade vridbara kanontorn. Kring 1880 tillkom ett nytt fartygsslag, pansarskeppet som var den lilla nationens slagskepp och det första som sjösattes var Svea, år 1885. Torpedbåtar hade börjat byggas och med torpeden hade man fått ett vapen som gjorde det möjligt för ett litet fartyg att sänka ett stort. Nybyggda pansarskepp och en torpedbåtsflotta gjorde att den svenska marinen åter kunde uppträda till sjöss. Som skydd för inlopp och hamnar hade från 1870-talet ett minförsvar byggts upp som övervakades från minstationer på land. Efter indelningsverkets avskaffning blev genom det nya värnpliktssystemet för flottan grundutbildningen 300 dagar. [Ref 7-5]

Vid sekelskiftet 1899-1900 var den svenska flottan stadd i snabb uppbyggnad och utveckling. På några årtionden byggdes marinen ut för att omfatta pansarskepp, kryssare, jagare, torpedbåtar, båtar, kustartilleri och marinflyg. År 1902 blev kustartilleriet en särskild försvarsgren som bildades av Vaxholms artillerikår från armén, det fasta minförsvaret och Karlskrona artillerikår. Riksdagen beslöt att den första ubåten skulle byggas och den fick namnet Hajen och blev klar 1905.

Med tanke på att det kostat mer än 25 års bittra strider innan riksdagen 1892 kunde ta beslut måste den resoluta upprustningen 1899-1901 betraktas som ytterst anmärkningsvärd. Så säger professorn i statskunskap, Elis Håstad, i boken Sveriges historia under 1900-talet. [Ref 7-6] Om hotet från öster skriver Håstad:

Kring sekelskiftet började farhågor för en rysk expansion västerut starkt oroa Sverige. Kort innan sekelskiftet hade tsar Nikolaus, med generalguvernören Bobrikov som verktyg, satt igång en våldsam förryskning av Finland vilket kom att kallas den ”ofärdsåren”. Händelserna i Finland engagerade nästan hela svenska pressen oberoende av partifärg. Det är mot bakgrunden av händelserna i Finland orsaken fanns till den snabba upprustningen. Bodens fästning började byggas år 1900, genomdrivet i riksdagen av statsminister Bodström och krigsminister Jesper Crusebjörn.

Efter det ryska nederlaget mot Japan år 1904-05, den inre jäsningen i Ryssland och tsarens tillfälliga reträtt vid förryskning av Finland, dämpades den svenska opinionen några år i Sverige och upprustningen gick i stå.

I Parisfreden 1856 hade Ryssland tvingats utfästa sig för att ej befästa Ålandsöarna. Ryssland hade sedan länge sett utfästelsen som en begränsning och förnedrande intrång i sin suveränitet. Med Tyskland ingick Ryssland år 1907 en hemlig traktat som inte skulle lägga hinder i vägen för ryska befästningsarbeten på ögruppen. Sverige kände inte till denna hemliga traktat utan förhandlade med tsar Nikolaus och utrikesminister Izvolskij om att Ryssland frivilligt skulle ge Sverige den utfästelse som västmakterna tvingat fram efter Krimkriget. Men ryssarna hade godkänt en inte offentlig svensk tolkning, enligt vilken Ålandsservitutet fortfarande skulle respekteras. Men första världskriget skulle snart visa det ryska löftets ihålighet.

Men Ryssland återvann snabbt sin militära styrka efter förlusterna mot Japan. Motsättningarna mellan trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern, och Italien) och ententen (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) medförde att de internationella spänningarna ökade allt våldsammare. Det var vid denna tid som Sven Hedin utgav sin skrift ”Ett varningsord”.

= = =Slut del 2 av 9= = =

7.3 Försvarsstriden 1905-1914
Avsnitten som följer utgör en syntes av Arvid Cronenberg ”Säkerhetspolitik” [Ref 7-2] och Elis Håstad ”Svenska Historien” [Ref 7-6] och som behandlar den svensk-norska unionsupplösningen 1905 fram till första världskriget 1914. Försvarsfrågan misshandlades i stort sett under ett decennium av ett antal ministärer. Vid krigsutbrottet 1 aug 1914 var försvarsfrågan ännu olöst och splittringen inom partierna var omfattande. Det leder för långt att redovisa alla turer i det man kallade försvarsstriden och dragkampen som i huvudsak stod kring följande frågor:

1. Värnpliktstidens längd och antal repetitionsdagar.
2. Sammanhängande sommar- och vinterutbildning.
3. Kostnaderna för upprustning.
4. Satsning på arméns upprustning kontra marin upprustning.

Armén ansågs ”billigare” och snabbare att rusta upp jämförd gentemot en marin upprustning vilken var materielintensiv och därmed långt kostsammare. Avsaknad av en kraftfull marin var riskabel eftersom fienden först efter landstigning kunde bekämpas. Uppmärksammade händelser var en nationell insamling av medel för byggnation av ett pansarfartyg med arbetsnamnet ”F-båten” samt kung Gustav V intervention i försvarsfrågan genom ”Borggårdstalet” som ledde ministären Karl Staaff II avgång i feb 1914.

7.3.1 Ministärer, persongalleri och försvarsfrågan
Ministär Christian Lundeberg – verksam från juli 1905 till okt 1905. Ministären tillkom i stort sett enbart för att verkställa riksdagens beslut om upplösning av den norsk-svenska unionen.

Ministär Karl Staaff I - verkade från okt 1905 till maj 1906. Efter vänsterregeringens seger vid 1905 års AK-val bildades den första liberala regeringen. Lars Tingsten var officer och minister för lantförsvar, Ludvig Sidner var minister för sjöförsvar. Eric Trolle var utrikesminister. År 1906 gav Karl Staaff cheferna för generalstaben och flottans stab i uppdrag att utveckla en ny försvarsplan med särskild hänsyn tagen till krav på samarbete mellan de båda försvarsgrenarna. År 1906 års riksdag beviljade också enligt regeringens förslag anslag för kasernbyggen och örlogsfartyg.

För Arvid Lindman var försvaret en hjärtesak och stora anslag genomdrevs under hans ledning (örlogsfartyg). Men problemen växte inom regeringen Staaf. Lantförsvarsminister Lars Tingsten motsatte sig att fler pansarbåtar skulle byggas och att den försvarsplan som framlagts av militärer skulle prövas av enbart civila ledamöter. Kort därpå lämnade Lars Tingsten regeringen efter en bagatellartad konflikt med Arvid Lindman. Karl Staaff ville i samband härmed även bli av med Eric Trolle som blev kvar efter kung Gustav V begäran.

Ministär Arvid Lindman I – verkade från maj 1906 – okt 1911 - När Karl Staaffs liberala regering föll på rösträttsfrågan blev Arvid Lindman statsminister i en moderatkonservativ regering. Genom stor politisk finurlighet kunde Lindman lösa rösträttsfrågan genom beslut om allmän rösträtt för män, enligt "dubbelproportionalismens" princip, vilket innebar proportionella val till båda kamrarna.

Under de sex regeringsåren genomfördes bland annat reformer på näringslivets samt skol- och socialpolitikens områden. En försvarskommitté tillsattes, beslut fattades om marin upprustning (inklusive F-båten). Regeringen Lindman stödde sig hela tiden på första kammaren och majoriteten vid gemensam votering. Regeringen avgick efter motgången i 1911 års val.

Begreppet F-båten uppstod genom att 1909 års sakkunniga studerade ett antal alternativ: A, B, C och slutligen F. De sakkunniga var tillsatta för att lämna underlag till den försvarskommitté som tillsatts 1907 under Lindman ministär. Kommittén gav sitt betänkande i december 1910. Härvid uttalades i pansarbåtsfrågan att det lämpligaste alternativet var F och att fyra sådana skepp behövdes för att ersätta de åldrande 1.klass pansarbåtarna. Av ekonomiska skäl borde man intill 1919 nöja sig med tre. F-båten beräknades få ett deplacement på 6.800 ton och göra 22,5 knops fart samt som huvudartilleri få fyra 28 cm kanoner. Pansarbåten blev känd som F-båten, var betydligt kraftfullare och snabbare än de som byggts omkring sekelskiftet. Riksdagen beslöt 1911, med knapp majoritet, att bevilja medel till påbörjande av en F-båt, men genomförandet fördröjdes genom regeringen Staaf som tillträdde samma höst

Ministär Karl Staaff II – verkade från feb 1911 – feb 1914 - Karl Staaff hade gått till val på ett försvarsprogram som förutsatte en planmässig begränsning av kostnaderna. Staaff ville först bestämma kostnaderna och sedan jämka de militära kraven efter dem. För den skull tillsatte han fyra försvarsberedningar: (1) en för finansieringsfrågan, (2) en för avvägning mellan armé och flotta, (3) en för besparingsåtgärder och slutligen (4) en för övningstiden. Som motivering anförde Staaff att också socialpolitiken krävde avsevärda statsbidrag. Inga militärer deltog i beredningarna som i övrigt helt dominerades av liberalerna.

Den fortsatta beredningen av försvarsfrågorna blev nu ordentligt tillrörda och kom att leda till ministären Staaff avgång. Nya utredningar, ledda av civila, tillsattes och det föreföll ovisst om riksdagsbeslutet skulle bli verklighet. Kort därpå beslöt regeringen att avbryta det tidigare av regeringen Lindman beställda fartygsbygget kallat F-båten. Beställningen av kanoner, som lagts ut till Bofors, avbeställdes. F-båten blev en katalysator som gav höga vågor i debatten. Från lantmilitärt håll hade man förståelse för flottans behov av fartyg men man var inte beredd att detta skulle ske på bekostnad av armén.

Pansarbåtsinsamlingarna som kom igång blev mycket uppmärksammade - varav den första startades av kyrkomannen Manfred Björkquist och den andra på förslag av kommunalmän i Stockholm. Tanken med den senare insamlingen som blev totalt dominerande, var att F-båten skulle byggas med hjälp av privata medel. Pengar kom in snabbare än förväntat och efter tre månader hade mer än 17 miljoner kronor insamlats. Omräknat till penningvärdet år 2000 blir detta drygt en halv miljard kronor, en aktningsvärd prestation. Nästan tio år av utredningar och politiska stridigheter hade äntligen pansarskeppet, som av kungen gavs namnet Sverige, sjösatts år 1915.

Vallöftena från 1911 innebar att undersökning om övningstiden kunde förkortas men det var enligt Staaf helt klart att en förkortning var utesluten om vinterutbildning skulle kunna förmedlas de värnpliktiga. Fråga om infanteriets utbildningstid ansåg regeringen borde sparas efter valet 1914. Det fanns två alternativ (1) delad linje varvid utbildningen huvudsakligen förlades under sommaren och vinterutbildningen under en särskild kortare inkallelse. (2) eller en sammanhängande linje som förutsatte att utbildning av rekryter inleddes på senhösten. Båda förslagen hade sina för- och nackdelar. Generalstabschefen Knut Bildt och övriga generaler förordade den sammanhängande ”vinterlinjen”. Staaff och det liberala partiet tog ställning för den delade linjen, i två perioder, som bedömdes kunna ske under kortare tid.

Av betydelse för händelseutvecklingen i försvarsfrågan var de ansträngda relationerna mellan Gustav V och regeringen och främst då statsministern Staaff. Spänningen mellan Gustav V och hans ministär hade lett så långt att kungen hösten 1913 hade planer med utgångspunkt från försvarsfrågan bereda ett slut på Staaffs regim. Karl Staaf höll ett tal i Karlskrona den 21 dec 1913 i vilket han ville redovisa preliminära resultat från försvarsutredningarna. För sitt tal kritiserades Staaff skarpt i riksdagen för att han innan talet skulle ha lämnat Gustav V ovetande om talets innehåll. Karlskrona talet mötte också stark kritik från officershåll. Man pekade särskilt på att det allmänna spända läget i Europa inte medgav ytterligare uppskov i frågan om värnplikten. Omfattande rustningar pågick i Tyskland, Ryssland och Frankrike.

Försvarsfrågan växte lavinartat med ökat inslag av militära talare och Sven Hedin kom med sin skrift ”Andra Varningen” också den i miljonupplaga. Landet runt förbereddes en stor manifestation. Tanken var ett ”bondetåg” med uppvaktning hos konungen. Över 30.000 lantmän anmälde sig som deltagare och över 70.000 icke-jordbrukare gav sympatiförklaringar. Den 6 feb 1914 tågade deltagarna in på borggården på Stockholms slott där kung Gustav V tog emot. Deltagarna i tåget förklarade sig villiga att innevarande år medverka på ett sätt som ledde till en snar lösning av försvarsfrågan. Konung Gustav V sammanfattade sina synpunkter enligt följande:

”De saknas visserligen ej inom vårt land som hysa den meningen att frågan om övningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har jag samma åsikt som I för nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som av sakkunskapen inom min armé uppställas som oeftergivliga, frångår jag icke. I veten alla att detta betyder en utsträckt tjänstgöringstid för de värnpliktiga jämväl med hänsyn till behovet av vinterutbildning . För lösandet av sina stora uppgifter måste vidare min flotta icke allenast vidmakthållas utan i betydande mån förstärkas”.

För ministären Staaff kom kungens tal som en bomb och en regeringskris blev oundviklig. Följden blev att ministären Staaf tvangs avgå den 10 feb 1914.

= = =Slut del 3 av 9= = =

Ministären Hjalmar Hammarskjöld tillträdde den 17 feb 1914 fram till 1917 - Hammarskjöld ledde en partipolitiskt obunden men tydligt konservativ regering med uppgift att omedelbart lösa försvarsfrågan. Vid krigsutbrottet 1:a augusti 1914 var försvarsfrågan ännu olöst. Neutralitet skulle råda, därom var alla överens. Liberalerna krävde ännu en delad utbildningstid för infanteriet medan högern förordade en sammanhållande utbildning. Karl Staaf som var ordförande i särskilda utskottet gav upp motståndet mot regeringen och frågan kunde lösas. Resultatet efter den långa försvarsstriden innebar upprustningen huvudsakligen:

Fältarmén 1914 - skulle utökas med sex reservenheter och kunna mobilisera tolv arméfördelningar. I praktiken skulle det gå till så att varje arméfördelning i fredsorganisationen vid mobilisering därutöver skulle skapa en reservfördelning. Krigsorganisationen bestod av:

(1) Linjefördelningarna I. – VI. Som gavs mer krävande offensiva uppgifter uppgick år 1916 till c:a 19.000 man
(2) Reservfördelningarna. XI. – XVI. Som gavs uppgifter som hade att göra med kust- och gränsförsvar (territoriellt försvar) och uppgick år 1916 till c:a 11.000 man.

I. arméfördelningen - 1.infanteribrigaden (I11 + I16), 2. infanteribrigaden (I24 + I25), K5, K6, K7, A3, T4.

II. arméfördelningen - 3.infanteribrigaden (I4 + I5), 4. infanteribrigaden (I12 + I21), K4, A6, T6.

III. arméfördelningen - 5.infanteribrigaden (I9 + I15), 6. infanteribrigaden (I6 + I17), K3, A2, A10, Ing2, T2.

IV. arméfördelningen - 7.infanteribrigaden (I1 + I2), 8. infanteribrigaden (I3 + I10), K1, A1, A9, Ing1, Ing3 T1.

V. arméfördelningen - 9.infanteribrigaden (I8 + I18), 10. infanteribrigaden (I13 + I22),

VI. arméfördelningen - 11.infanteribrigaden (I14 + I23), 12. infanteribrigaden (I20 + I28), K8, A4, T3.

Bodens trupper – I19, A8, Ing4

Gotlands trupper – I27, A7

Tabell: 1914-års härordning.

Värnpliktstiden - utsträcktes till att omfatta 23 år på så sätt att den inträdde ett år tidigare (vid 20 år) och slutade vid 42 års ålder.

Övningstiden - skulle omfatta 340-365 dagar för ”vanliga” värnpliktiga och 485 dagar för dem som utbildades till reservbefäl.

Härordningen - i fält skulle år 1925 tolv arméfördelningar kunna mobiliseras. Härordningen skulle sålunda genomföras under 10 år, 1915-1925, och när de åren förlupit var det dags att minska krigsmakten.

Flottplanen – innebar att förnyelse av materiel (fartyg) skulle ske i fyra st femårsetapper fram till år 1934. Medelanslaget gällde enbart åren 1915-1919 som då avsåg 2 F-båtar, 4 jagare och u-båtar. Fullt utbyggd skulle flottan omfatta 8 pansarskepp av ny typ, 16 jagare och ett inte fastställt antal u-båtar. Utöver de 12 ”Oscarianska” pansarbåtarna och kryssarna Fylgia och Clas Flemming, förfogade kustflottan huvudsakligen över 8 jagare samt ett antal 1. klass torpedbåtar. U-båtar med flertalet övriga fartyg var i organisationen anknuten till kustbundna lokala styrkor. Övningstiden för flottan värnpliktiga skulle enligt försvarsbeslutet vara 360 dagar.

7.4 Första världskriget

7.4.1 Hotbilder
Konservativa inriktningar i Sverige upplevde det största hotet från Ryssland medan vänstern bekymrade sig för tyska krav på en ”kraftfull anslutning” till centralmakterna. Opinionen svängde efter krigsutbrottet så att konservativa under hela kriget intog en protysk hållning. Vänsterns sympatier kom övervägande att ligga på Storbritannien och ententen. Båda sympatiinriktningarna hade upphov hos partiernas ideologiska program. Efter krigsutbrottet förklarade svenska regeringen omedelbart att landet skulle förhålla sig som neutralt. Såväl centralmakter som ententen var klara över Sveriges starka kulturella och kommersiella kopplingar till Tyskland.

7.4.2 Krigsplanläggning och krigsutbrottet 1914
Ryssland antogs vara den mest farligaste av Sveriges tilltänkta motståndare. Tyskland ansågs sakna intresse av erövringar norr om Östersjön. Däremot ansågs möjligheter finnas att vid händelse av stormaktsangrepp mot Sverige skulle Norge kunna gå samman med angriparen. Sveriges bekymmer betraktat från strategisk perspektiv, var i första hand en fråga om möjligheter att med en liten befolkning försvara ett land med stor yta och långa gränser och därmed tillräckligt snabbt samla erforderliga stridskrafter mot den av angriparen valda anfallsriktningen. I den krigsplanering som genomfördes jan-feb 1916 framträdde ett nytt scenario.

Fall Tyskland (T) - sköts åt sidan under resten av kriget. Möjligheten med krig med Tyskland ansågs utesluten.

Fall Norge (N) – utgjorde ett föremål för omtänkande men ett isolerat angrepp från Norge betraktades också som uteslutet.

Fall Ryssland (R) - var i förgrunden som tidigare analyserades ett antal i kombination med tänkta anfall från ententen. Förutom Ryssland fanns nu fall Ryssland/Norge (RN), fall Storbritannien-Norge (EN) och slutligen Ryssland-England-Norge (REN). Generalstaben hade räknat med att vid en Brittisk intervenering mot Sverige automatiskt skulle ha dragit in Sverige i kriget på Tyskland sida genom begäran om tysk hjälp.

Det antagna krigsområdet i norra Sverige ansågs som minst problematisk. Här menade man att Rysslands möjligheter att överföra sina överlägsna trupper starkt skulle begränsas av det väglösa området med fåtaliga järnvägsförbindelser. En rysk uppmarsch skulle ta lång tid och möjligheterna att landvägen försörja en större armé saknades.

= = =Slut del 4 av 9= = =

7.4.3 Sverige under första världskriget
Den ryska flottan hade stark ställning i Östersjön men några sjöslag mellan tyska och ryska flottorna kom inte att ske. Ryssland hade ett väl försvarat område i Finska viken, baser i Baltikum och på Åland. Brittiska flottan visade inga tecken på att intervenera i Östersjön. Men det skulle visa sig att östersjömakterna med sina marina enheter strävade att skydda sina egna kuster och egen sjöfart dock förekom intensiva minutläggningsoperationer.

Striderna på västfronten hade övergått till förödande ställningskrig. Efter de svåra ryska motgångarna på östfronten under 1915, sökte ententen efter sjövägar för att bryta dödläget och komma i direkt kontakt med Ryssland. Att forcera ena vägen via Dardanellerna och Bosporen blev en katastrof för ententen. Den andra vägen gick via Östersjön.

I Sverige ansåg man sig hösten 1916 ha uppgifter att ententen förberedde operationer i omfattande skala mot Nordnorge på samma gång som Ryssland förberedde anfall över Sverige mot Narvik. Målet var att åter få direktkontakt med ententmarkerna och på samma gång ta kontrollen över de svenska malmfälten i norr. Farhågor för dessa kombinerade brittiska och ryska anfall, möjligen med norsk medverkan, innebar en revidering av svensk krigsplanläggning och öka beredskapen för att möta detta eventuella hot.

Sedan Tyskland inlett det oinskränkta u-båtskriget i feb 1917 på samma gång som den ryska revolutionen brutit ut och USA i april 1917 inträtt i kriget, rådde i Sverige stor osäkerhet i vilken riktning det fortsatta kriget skulle ta. Svenska fartyg och importvaror kvarhölls i stor omfattning i amerikanska och brittiska hamnar och försörjningssituationen i Sverige blev kritisk. Sjöminister Erik Palmstierna yttrade sig med orden: ”Här sitter vi i mörker utan lyse och hungern smyger inpå oss. Sjöfarten är slut och ententen lägger beslag på våra båtar.” Det var sålunda intet av ”Nobel Art” som ententen uppvisade mot Sverige.

Den brittiska handelblockaden och det tyska u-båtskriget drabbade svensk sjöfart och folkförsörjning hårt. Under vintern 1916-1917 utsatte Storbritannien Sverige för hårda politiska och ekonomiska påtryckningar för att få svensk medverkan i handelblockaden mot Tyskland. Under den svåra vintern 1915-16 opererade ryska och Brittiska u-båtar från Åland mot svensk malmtrafik som gick till Tyskland.

Efter den ryska kapitulationen och upplösning av dess flotta hösten 1917 lade den tyska flottan om sin krigföring på Östersjön och ryska områden erövrades på baltiska kusten och Dagö och Ösel. Tyska flottan hade därefter herravälde på Östersjön. Efter andra revolutionsvågen i nov 1917 kunde Finland bryta sig loss från sin brutale granne genom rysk-tyska stilleståndsavtalet i Brest-Litowsk med Finlands självständighetsförklaring i dec 1917.

Sverige erkände Finlands självständighet i jan 1918 då frihetskriget, också med tyska trupper pågick i maj 1918. Svenska ingripanden omfattade bl a den mycket uppmärksammade militära expeditionen till Åland, huvudsakligen av humanitärt slag. Frågan om Ålands öarna ledde till politiska strider i både Finland och Sverige, löstes genom NF försorg år 1921.

= = =Slut 5 av 9= = =

7.5 Mellankrigsåren och försvarsstriden 1918-1939
Efterkrigstiden kan från svenskt perspektiv betraktas i två delperioder (1) åren 1918-1921 med krigen på kontinenten och freden 1918. Här kan nämnas det polsk-ryska kriget 1919-1921. Även Ålandsfrågan låg i fokus för den svensk säkerhetspolitik med rasering av det tidigare ryska befästningarna. Under delperiod (2) åren 1922-1939 kom försvarsfrågan att dominera – ja att dominera fram till nästa krig.

Första världskrigets slut med Rysslands och Tysklands nederlag, Versaillesfreden och NF (Nationernas Förbund), gav ett helt nytt säkerhetspolitiskt scenario för länderna kring Östersjön. Finlands och baltstaternas frigörelse innebar betydligt lägre hot- och risker för Sverige som inte längre hade någon gemensam gräns med Ryssland. Ålandsöarna hade genom NF:s beslut överförts till Finland. I söder var Tyskland militärt försvagat genom fredsbestämmelserna.

Ministär Nils Edén tillträdde från okt 1917 till mars 1920 - Det var den liberala/socialdemokratiska ministären Nils Edén som 1919 tillsatte en revision av försvaret med målsättning att reducera militära organisationen så att den bättre skulle passa statsbudgeten och den ”frediga kulturen”. När rapporten äntligen blev klar i form av ett betänkande år 1923, var man överens om att slopa hela reservordningen i 1914 års härordning. I fokus låg en fredsorganisationen och ett antal arméfördelningar. I övrigt var rapporten starkt splittrad. Liberalerna stod för huvudförslaget som innebar en nedskärning av antal arméfördelningar från sex till fyra. Socialdemokraterna vill skära ner till tre brigader. Högern ville behålla samtliga sex brigader. Enligt högerns betraktelsesätt kvarstod hotet från Ryssland oförminskat i det längre perspektivet. Högern hade redan från början motsatt sig Sveriges inträde i Nationernas förbund (NF) och man ansåg att NF i alltför hög grad dominerades av segrarmakterna och att Sverige genom sitt inträde sanktionerade de hårda fredsvillkoren.

Ministär Hjalmar Branting I från våren 1920 till hösten 1920 - innebar att Sverige fick sin första rent socialdemokratiska ministär följd av ett antal minoritetsregeringar med kort varaktighet. Resultaten blev att försvarsfrågan ånyo kom på undantag och misshandlades under en följd av ministärer. Regeringen Branting I avgick på grund av partiets motgångar i AK-valen 1920.

Ministären Louis De Geer (d.y.) tillträdde hösten 1920 till mars 1921 – högern hade den största framgången vid valet men ansågs inte komma i fråga som regeringsparti med tanke på partiets negativa inställning NF (Nationernas Förbund) Därtill kom förestående avgörande av Ålandsfrågan som också påverkade högern negativt. Alternativet samlingsregering med ny vänstersamverkan kunde ej heller förverkligas vilket ledde till att en expeditionsregering bildades som skulle verka fram tills en parlamentarisk regering kunde bildas efter överenskommet nyval hösten 1921. Sedan regeringens förslag om kaffetullar fallit i riksdagen avgick stats- och finansministrarna. Oscar von Sydow övertog statministerposten fram till våren 1921.

Ministär Hjalmar Branting II från mars 1921 till april 1923 – efter att socialdemokraterna vid valet 1921 återerövrat vad de tidigare förlorat bildades den andra socialdemokratiska ministären. Statsminister Branting hade även posten som utrikesminister (kallades dubbelexcellensen). Regeringen Branting föll på arbetslöshetsfrågan och utformning av konfliktdirektiven.

Ernst Trygger bildade en högerministär som tillträdde i april 1923 - till hösten 1924 - De politiska ställningarna var låsta och vid 1924 års riksdag gjorde den konservativa regeringen Trygger försök att lösa försvarsfrågan. Enligt högerns betraktelse kvarstod det ryska hotet oförminskat i det längre perspektivet, svagheten hade varit av övergående natur. Högern hade redan från början motsatt sig till Sveriges anslutning till NF som man ansåg dominerades av segrarmakterna.

I det frisinnade lägret fanns en annan mer optimistisk syn och man hänvisade till Rysslands och Tysklands försvagning, bildandet av NF samt den allmänna krigsleda som ansågs prägla generationen som genomlidit världskriget. Man menade också att Sverige kunde gå ner till en avsevärt lägre försvarsförmåga än tidigare.

Socialdemokraterna hade samma utrikespolitiska bedömningar som de frisinnade men hade helt annan uppfattning om vilka uppgifter som krigsmakten skulle utföra. Såväl högern som socialdemokraterna underkände de frisinnades lösning och resonemang. Socialdemokraterna ville ha en ”elasticitet” för krigsmakten som utgick från nutiden och som endast indirekt tog hänsyn till framtiden. (Vi läser samma språk i ”nutiden” när Försvarsmakten skall anpassas eller vanligare uttryckt kunna ”upprustas” allteftersom hotbilder kan förmärkas).

Ministär Hjalmar Branting III, tillträdde hösten 1924 – till januari 1925 - Branting insjuknade och avled i jan 1925. Rickard Sandler övertog efter Brantings död statsministerposten.

Ministär Sandler tillträdde statsministerposten i jan 1925 fram till juni 1926 - Ernst Wigforss (s) tillträdde som finansminister. Sverige levererade ett eget bidrag i nedrustningsfrågan genom 1925 års försvarsordning som antogs påverka övriga nationer i NF att följa det svenska exemplet vilket dock fick ringa efterföljd. I kompromissen mellan socialdemokrater & frisinnade blev det aldrig klargjort vad det som kallades ”existens-” eller ett ”neutralitetsförsvar” egentligen innebar. År 1925 års härordning innebar att i fredsorganisationen indrogs två arméfördelningar och fördelade dem på återstående fördelningar.

= = =Slut del 6 av 9= = =

1925 års försvarsbeslut
Främst drabbades armén och kustartilleriet genom 1925-års försvarsbeslut. Tidigare 12 mobiliserbara fördelningar, varav hälften utgjorde reservfördelningar, reducerades främst till fyra linjefördelningar. Kategoriklyvningen som infördes innebar att en stor del av de värnpliktiga ej utbildades i fred.

 I.arméfördelningen + 21. brigaden
 III.arméfördelningen + 23. brigaden
 IV. arméfördelningen + 24 brigaden
 VI. arméfördelningen + 26. brigaden
 Bodens fästning + delar av 26. brigaden
 Gotlands trupper

Tabell: Krigsorganisation enligt 1925 års härordning.

Marinen - var tänkt att behålla befintlig styrka genom en plan för ersättningar beslutad först 1927 som omfattade två femårsetapper. Endast den första etappen hann förverkligas innan krigsutbrottet 1939. Kustflottan skulle bestå av:

 Fyra pansarskepp (det 4:e skeppet, ersättare för ”Oscar II” kom aldrig att byggas).
 En hangarkryssare (senare blev det flygplanskryssaren ”Gotland”)
 Åtta jagare, åtta vedettbåtar och nio U-båtar.

Ett självständigt flygvapen tillkom 1927 organiserat på fyra kårer och en flygskola.

1927 års försvarsplan - innebar fyra tänkta lägen kallade A1, A2, B1 och B2. Utgångspunkten var att Ryssland hade anfallit Finland men att anfall mot Sverige inte väntades förrän erövringen av Finland var genomförd. Samtliga lägen var avhängiga tre situationsvariabler nämligen: lägen i Finland, läget på Åland och slutligen sannolikheten för ryska landstigningsförsök på Sveriges östra kust.

Ministär Carl Gustav Ekman I tillträdde juni 1926 fram till hösten 1928 - Ekman var arbetslöshetsdirektivens främste författare och det lilla frisinnade partiet, med några liberaler, förde nu en vågmästarpolitik. Regeringen Ekman I stöddes ömsom av högern ömsom av socialdemokraterna. Orsaken till regeringen avgång 1928 var underlig, Eliel Löfgren (utrikesminister) föll vid andrakammarvalet i Stockholm då en annan liberal valdes. Då Löfgren inte ansåg sig äga partiets förtroende lämnade hela regeringen in avskedsansökan.

Ministär Arvid Lindman II tillträdde hösten 1928 fram till maj 1930- efter högerns valframgång kom högern att bilda ny ministär utan att Ekman gavs tillfälle att rekonstruera sin regering. Kort efter regeringsbildning tillsatte Lindman en ny försvarsutredning med generalen Jochum Åkerman som ordförande för att klara ut om det fanns några förändringar att ta hänsyn till förknippat med förutsättningarna för 1925 års försvarsordning. Utredningen skulle också påvisa krav som kunde ställas på krigsmakten i händelse av olika krigsfall. Socialdemokratin och borgerliga vänstern betraktade utredningen som förberedelse till en ny upprustning och våren 1930 och drev igenom att Åkermans utredning avbröts och att en annan, ny parlamentarisk utredning skulle ske.

Ministär Carl Gustav Ekman II tillträdde i maj 1930 fram till aug 1932- Den andra Ekmans frisinnade regering hade ännu smalare parlamentarisk bas än ”första” Ekman. Men som mittparti var den framgångsrik i den alltmer dominerande jordbruksfrågan. Hösten 1930 tillsattes den nya försvarsutredningen med benämningen 1930-års försvarskommission vars uppgift innebar att anpassa krigsorganisationen till den tidigare fastställda kostnadsramen. Men statsminister Ekman tvangs mycket hastigt att avgå från sin post efter att ha överträtt sina befogenheter i anslutning med statsekonomiska aktiviteter för finansmannen Ivar Kruger räkning. Det ansågs olämpligt med nyval varför ministären med Felix Hamrin kvarstod fram till september 1932.

Ministär Per-Albin Hansson I från hösten 1932 till juni 1936 – socialdemokraterna hämtade sig och återkom efter valet 1928 dock utan att få egen majoritet. Ett försök att få en borgerlig samlingsregering med Henning Elmquist som statsminister föll. Den nya regeringen blev helt socialdemokratisk. Partiet hade vid 1932 års riksdag lagt ram ett omfattande krisprogram för att vid 1933 års riksdag fokusera en lösning på arbetslöshetsfrågan. Här träffades den omtalade överenskommelsen, kallad ”kohandeln”, mellan socialdemokraterna och bondeförbundet genom Pehrsson-Bramstorp som innebar utfästelser om ökat stöd till jordbruket. Vid 1936 års riksdag upphörde bondeförbundets stöd till socialdemokraterna och regeringen fick en serie motgångar. I försvarsfrågan drev de borgerliga det som kallades ”148-miljonersförsvaret”. Den socialdemokratiska regeringen var villig att medverka till ett beslut om riksdagen på samma gång bidrog till ”det inre försvaret” genom att dyrortsgradera folkpensionerna som riksdagen tidigare enats om. Men då de borgerliga ville skjuta frågan om dyrortsgrupperingen på framtiden så avgick regeringen Hansson I.

Ministär Axel Pehrsson-Bramstorp juni 1936 till sept 1936 - kallades ”semesterregeringen” under vilken Pehrsson-Bramstorp sökte möjlighet att bilda en borgerlig samlingsregering. Försöken uppgavs och Pehrsson-Bramstorp bildade en regering övervägande från bondeförbundet dock med några folkpartister. Den mest betydelsefulla frågan regeringen löste var slutlig anvisning för psalmboksfrågan.

Ministär Per-Albin Hansson II från hösten 1936 till dec 1939 – efter att valet gav socialdemokraterna med de radikala arbetarpartiernas stöd fått majoritet i andra kammaren avgick ministären Pehrsson-Bramstorp. Regeringsbildningen blev en koalition socialdemokrater och bondeförbundet (fyra platser i regeringen). Koalitionen hade majoritet i båda kamrarna. (Efter krigsutbrottet i sept 1939 togs förhandlingar upp med partierna om en samlingsregering).

Försvarskommissionen som tillsatts år 1930 hade uppgiften att föreslå ytterligare nedskärningar. Men när kommissionen presenterade sitt betänkande år 1935 hade det säkerhetspolitiska läget försämrats betydligt genom Hitler och Tysklands återupprustning vilken skedde i raketfart. Kommissionen föreslog i stället upprustning vars rapport ledde till:

1936 års försvarsbeslut - som räknade med att den nya krigsorganisationen skulle kunna träda i kraft 1 januari 1940. En enhetlig ledning föreslogs också med en överbefälhavare som skulle leda krigsmakten i såväl krig som fred. Till sin hjälp skulle överbefälhavaren få en nyinrättad försvarsstab med representanter för de tre försvarsgrenarna. En striktare organisation skulle ske med en centralisering av beslutsprocessen skulle ske på nivån under Kung. Maj:t varvid de många bredvidliggande myndigheterna, särskilt hos armén och marinen, skulle underordnas försvarsgrenschefen.

Men hösten 1936 rådde okunskap såväl kring omfattningen av den nya organisationen som om starttidpunkten. Ett av flera skäl var elektrifieringen av järnvägsnätet som fått en sådan omfattning att den innebar en betydande förändring av det särskilda militära tidtabellverk som skulle gälla vid mobilisering av fälthären.

Successivt fastslogs detaljerna i den nya organisation som skulle komma i januari 1937 och därför fick betäckningen 1937-års krigsorganisation. Personal- och materielläge byggde dock på 1925-års härordning, dock med en viss kvalitativ upprustning. Som en följd av brister på utbildade officerare och modern materiel stannade man vid en organisation med endast fem arméfördelningar samt den i huvudsakligen beridna kavalleribrigaden. Utökning från fyra till fem arméfördelningar underlättades genom att samtidigt övergå till ”treregementesfördelningar” och slopande de självständiga brigaderna. Kavalleribrigadens tillkomst hade klarats genom att fördelningens stora beridna ryttarregementen ersattes med kavalleribataljoner med; ryttar-, cykel- och pansarbiltrupp. Vi är nu framme vid det som kom att kallas 1937-års provisorieorganisation som föregrep övergång till 1940-års krigsorganisation. [Ref 7-2]

 I. arméfördelningen: Norra Skånska (I 6), Kronobergs (I 11) Hallands regemente (I 16).
 III. arméfördelningen: Skaraborgs (I 9), Älvsborgs (I 15) Bohusläns regementen (I 17).
 IV. arméfördelningen: Livregementets Grenadjärer (I3), Upplands (I8 ), Södermanlands regementen (I 10).
 V. arméfördelningen: Livgrenadjärer (I 4), Jönköping-Kalmar (I 12), Västerbottens regementen I 20)
 VI. arméfördelningen: Jämtlands fältjägare (I 5) Dalaregementet (I 13), Västernorrlands regementen (I 21).

 Kavalleribrigaden huvuddelen som beriden (K 1, K2)
 Bodens fästning (I 19)
 Gotlands trupper (I 18 )
 Kårinfanteribrigaden (I 1, I 7, I 14, I 22)

Tabell: 1937 års krigsorganisation som föregrep 1940-års krigsorganisation. III. fördelningen bytte nummer till II. fördelningen 1940-04-01.

= = =Slut del 7 av 9= = =

1937-års krigsplanläggning - räknade med tre tänkbara konflikter (hotbilder). I det första fallet antogs att Ryssland angripit Finland och att Sverige på förbundsrådets (NF) hemställan beslutat att sända en sanktionskontingent till Finlands hjälp. Sverige skulle sålunda gå i krig på finsk sida. De två följande fallen antogs att Ryssland respektive Tyskland angrep Sverige. I den operativa planeringen fördelades hotbilderna på fyra krigsfall, nämligen fall (I) – Svenskt sanktionsingripande i Finland med omkring fyra arméfördelningar. Fall (II) innebar att Ålandsdetachementet liksom i fall (I) skulle besätta Åland men i fall (II) skulle i första hand ryssarna hindras att använda ögruppen som basområde för sitt flyg. Fall (III) betraktades som det mest troliga att Ryssland skulle anfalla över Tornedalen men beträffande kustinvasioner fanns en rad tänkbara alternativa ryska angrepp. Fall (IV) – tyskt angrepp som en följd av ett aggressivt nazityskland.

Vid sidan om praktiska och operativa förhållanden, ägnas en stund åt de formella aspekterna kring tillkomsten av 1937-års planering. Bakom såväl 1927-års allmänna försvarsplan som 1937-års krigsplanering stod Carl-August Ehrensvärd som upphovsman. Den förstnämnda var fastställd av Kungl Maj:t, medan den sistnämnda enbart var ”gillad” i av generalstabschefen. Vid omorganisationen av den hösta ledningen i juli 1937 ”ärvdes” planen av den nybildade försvarsstaben. Oavsett sin formella giltighet var 1927-års försvarsplan överspelad genom läges- och organisationsutvecklingen. Generalstabschefen borde ha informerat regeringen vad som höll på att hända och tagit till åtgärder för att få 1927 års försvarsplan upphävd. Men han gjorde ingetdera – i praktiken hade han på egen hand satt planen ur spel. En tänkbar förklaring till generalstabens handläggning är att på samma gång som 1937-års krigsplanläggning utformades (dvs år 1935) hade försvarsfrågan gått in i ett slutskede och man ville undvika att dra in regeringen i tidsödande operativa resonemang. Inför övergången till 1940-års krigsorganisation (övergångsorganisationen) skulle man ändå tvingas revidera planeringen. Från 1 jan 1937 var 1937-års krigsplanläggning den enda i verkligheten användbara.

Ålandsöarna och Stockholmsplanen - Nu måste vi ta en historisk ”omväg” via Ålandsöarna som från början av 1800-talet hade en särskild betydelse i svensk militär strategisk planering. Om detta berättar Bertil Stjernfelt i ”Ålands hav och öar”. [Ref 7-3] För att hindra att Ryssland använde ögruppen för militära syften hade Sverige verkat för det som kallades ”Ålandsservitutet” som tillkom år 1856. När Finland blev självständigt 1921 fastställdes Ålandskonventionen. I bakgrunden fanns NF:s garantier från 1921 vilket visade sig allt mindre trovärdiga. Sovjetunionen förklarade tidigt att man ansåg konventionen saknade rättslig giltighet och såg sig obunden av des bestämmelser. Finlands möjligheter att bevara ögruppens integritet var starkt begränsade och den beslutsgång som antogs föregå signatärmakterna eventuella ingripande var omständlig och ineffektiv. I såväl Finland som Sverige ansågs det vara utomordentligt betydelsefullt att Åland inte kunde användas av någon stormakt för aggressiva militära ändamål. Under 1920-talet förekom många besök på hög nivå mellan Finland och Sverige för närmare militärt samarbete mellan de båda länderna. Planer för en militär aktion för skydd av Åland som framkom i 1927-års försvarsplan och 1937-års krigsplanläggning var helt förklarliga.

Under 1937-1939 förekom också politiska och militära förhandlingar mellan länderna om formerna för ett konkret samarbete för försvar av Åland. Resultatet blev den sk ”Stockholmsplanen” som i korthet innebar att man skulle underlätta för Finland och Sverige skulle ingripa till Ålandsöarnas försvar. Planen kompletterades våren 1939 med en militär plan som fastställde uppgiftsfördelningar mellan svenska och finska stridskrafter. Den politiska grunden för Stockholmsplanen var de starka motsättningarna mellan stormakterna Sovjet och Tyskland hade ökat hotet mot Åland och en kommande kapplöpning mellan dem om Åland.

I korthet innebar planen ett villkorligt försvarsförbund begränsat till Ålandsöarnas skydd som reviderade 1921 års Ålandskonvention. Förhandlingarna resulterade i i den politiska delen, ”Stockholmsplanen” och den militära delen ”koordinationsplanen”. En sammanfattning finns i Ålandspropositionen (Kungl Maj:t prop 282 5 maj 1939) lydande enligt följande.

1. Det demilitariserade och neutraliserade området enligt Ålandskonventionen av 1921 delas i en öst-västlig demarkationslinje genom Lemlands sydudde i en nord- och en syddel.

2. Syddelen som mest täcks av vatten men omfattar viktiga militära öarna: Långskär, Björkör, Kökar befrias för all framtid av demilitariseringsbestämmelserna.

3. För norddelen, främst omfattande fasta Åland och övriga öar, medges ett 10-årigt och begränsat avsteg från demilitariseringsbestämmelserna.

4. Neutraliseringen gäller oförändrat hela Ålandszonen.

5. I fredstid får som kuppberedskap 1.000 man finländsk svenskspråkig trupp förläggas till öarna främst för bemanning av rörlig kust- och luftvärnsartilleri samt mineringar. Materielen får förrådsställas på ön.

6. Vid överhängande krigsfara överförs både finländska och svensk (på Finlands begäran) markstridskrafter, sjölederna mineras och samverkande sjö- och luftstridskrafter deltar. Sveriges insats utgörs av 6.000 – 6.500 man trupper.

7. Värnplikt införs på Åland, kommandospråk svenska. Åländska värnpliktiga utbildas på ön och avlöser successivt soldater från fastlandet.

8. Svensk och finska sjöstridskrafter får rätt att temporärt öva på åländskt vatten.

Den 5 maj regeringen framförde i en proposition riksdagens beslut av Ålandsplanen. Men det ansågs nödvändigt att få godkännande från såväl konventionens signatärmakter som NF:s råd och i maj 1939 anmälde de svenska och finska regeringarna ärendet. När frågan togs upp den 27 maj meddelade Sovjetunionen att man tänkte rösta emot förslaget. Även om Sovjet inte hade formellt veto ansågs det som en förutsättning att stormakterna godkände Ålandsplanen eljest kunde man inte räkna med att planen skulle respekteras. Frågan föll och i Sverige drog regeringen tillbaka propositionen vilket i praktiken innebar att Ålandsplanen hade havererat.

Oavsett detta gjorde den finska regeringen hösten 1939 en hemställan att Ålandsplanen skulle fullföljas och fick stöd från svenska militärlinjen och den socialdemokratiske utrikesministern Rickard Sandler, Stockholmsplanens främste politiske företrädare. Den finska framställan avvisades av svenska regeringen vilket medförde att Sandler begärde sin avgång. (Sandler efterträddes i dec 1939 av Christan Günther).

= = =Slut del 8 av 9= = =

7.5 Andra världskriget och Sverige
Utvecklingen i Europa tog en annan väg än svensk planläggning. Polen anfölls av Tyskland och Sovjetunionen i 1:a sept 1939 och Finland överfölls 30:e nov 1939 av Sovjetunionen. Förstärkningar av krigsmakten som man var överens om vid 1936 års beslut var endast delvis genomförda. Vid krigsutbrottet 1939 marscherade svenska armén infanteriregementen till fots, med 1896 års mausergevär på axlarna iförda 1939 års uniform, mot gränserna och trossförbanden var hästanspända. Antalet stridsvagnar uppgick till färre än 20 st. Under 1930-talet hade man i Sverige underskattat stridsvagnshotet. Det antogs osannolikt att en motståndare skulle föra fram stridsvagnar i stort antal till en operation i Sverige och här ansåg man att svensk terräng skulle missgynna framryckande stridsvagnar. Åren innan 1939 hade ett par pansarvärnskompanier organiserats med vardera sex hästanspända 37 mm kanoner per fördelning. I fråga om artilleri var svenska armén i underläge jämfört med stormakterna. Det artilleri som fanns var ett världskrig för gammalt med för kort räckvidd. Visserligen fick Sverige importera från Tyskland ett antal pjäser under åren 1940-1942, varav en del var tyskt krigsbyte. [efter militärhistorikern Stellan Bojerud].

Som ett resultat av den av år 1925 införda kategoriklyvningen fanns omkring 200.000 outbildade värnpliktiga. De som varit glada att slippa ligga i ”lumpen” år 1927 blev nu vid 32-33 års ålder inkallade som rekryter. Resultatet av de många turerna, obeslutsamheten, övertron på Nationerna Förbund, politiska låsningar i försvarsfrågan inom ett stort antal ministärer hade allt sedan år 1918 fram till nästa världskrig 1939 ånyo försatt Sverige i en situation utan användbart försvar mot hotfulla stormakter.

Referenser

Ref 7-1 - Lars Ericsson, Pennan & Svärdet #7A år 2003

Ref 7-2 ”Neutralitet och försvar”, redaktör Bo Hugemark, Militärhistoriska förlaget 1986, Arvid Cronenberg uppsats Säkerhetspolitik och krigsplanering, ISBN 91-85266-37-x

Ref 7-3 ”Ålands hav och öar”, Bertil Stjenfelt, Marinlitteraturföreningen nr 72 år 1991.

Ref 7-4 ”Regementets medelklass”, Göran von Knorring, Statens Försvarshistoriska Museer 2003, ISBN 91-971584-5-3

Ref 7-5 ”Örlogsboken 2003”, Försvarsmakten, Marintaktiska Kommandot, M7744-300002.

Ref 7-6 ”Sveriges historia under 1900-talet” Elis Håstad, Bonniers 1959.

= = =Slut del 9 av 9= = =

Det var kanske det grymmaste svaret jag har sett i mitt liv. Tackar dig tusenfalt!
Det är såna som du som gör Flashback så bra som det är!

/Mrwl

= ==

Väl bekomme!

Jag vill komplettera följande till din uppsats:

Bakgrund - epilog
Under första världskriget kom norden att hamna i problem likt dem under 1800-talets Napoleonkrig. Danmark, Norge och Sverige förklarade sig som neutrala men utsattes trots det av de krigförande ländernas krav samt påstridiga förslag om att delta i kriget. I kriget slutskede blev försörjningssituationen akut i Sverige som drabbades av hungerupplopp. Bristerna berodde på lantbrukets livsmedelsförsäljning till krigförande makter vilket gav högre avans än försäljning inom Sverige. Att norden klarade sig undan kriget berodde på lågt intresse att utvidga kriget till nordiskt territorium.

Ur svensk säkerhetspolitiskt perspektiv - var den viktigaste händelsen under förra seklet att Finland 1918-1920, i världskrisgets slutskede, kunde bryta sig loss från Ryssland, Sveriges gräns vid Torneå blev ej längre gemensam med Rysslands. Ögruppen Åland blev fritt och utgjorde ej längre en rysk fästning som direkt kunde hota Sverige och svensk seglation.

Ur svenska försvarets perspektiv – var den viktiga händelsen under förra seklet att indelningsverket ersattes av den allmänna värnplikten. (Kanske ett fåtal hart klart för sig att del allmänna värnplikten upphörde år 2009). Man talar även i dag om 1925-års försvarsbeslut som bl a skar ner merparten av dåvarande kavalleriförband. Lika väl var så – i det kommande kriget 1939 hade nya doktriner, strategi och taktik som ”rörlig manöverkrigföring” och ”samverkan mellan flyg och armé” fått övertag och ersatt hästens betydelse.

Med freden 1918 klev norden - in i en ny tid och demokratin fick genomslag i samtliga länder. I Sverige innebar det att parlamentarism infördes 1917 och allmän rösträtt kom året därpå. Det var nu socialdemokratin drev socialpolitiken i den form som Per-Albin Hansson benämnde ”folkhemmet” som han lanserat år 1928 och parallellt benämnde ”välfärdsstaten”. Den innebar i korthet att samhället alltmer skulle överta ansvaret för medborgarna som också innebar att enskildas rörelsefrihet kom att begränsas i vissa situationer.

Mer än sextio år senare kan vi se vad det tankesättet ledde till – att staten ”skulle skapa jobben”.

År 1934 tog riksdagen beslut att införa en frivillig arbetslöshetsförsäkring som länge hade varit ett av socialdemokratins önskemål. Vid 1935 års riksdag antog riksdagen beslut om lag om folkpensions eftersom pensioner enligt 1913 års lag var helt otillräckliga. År 1936 antogs lagen om lantarbetstid. Lag om åtta timmars arbetsdag inom jordbruket antogs. Avspänningen på arbetsmarknaden kom till stånd i 1938-års avtal kallat ”Saltsjöbadsavtalet”.

Vi skall inte glömma att konjunkturförbättringen med början 1933, som i stor utsträckning berodde på rustningsindustrin började gå på högvarv, medgav att produktionen ökade och riksbankens valutaställning blev bättre och i sin ledde till att antal arbetslösa sjönk.

Sverige – yttre påverkan och inre kriser efter kriget
Den kände ekonomen Klas Eklund, beskriver i boken ”Vår ekonomi”, ett dramatiskt skeende för Sverige och 1920- och 1930-talens ekonomiska kriser. [Ref 4-1]

Eklund skriver så här - ”Sverige hade stått utanför det första världskriget vilket kom svensk industri ävensom jordbruket till del. Till en början kunde Sverige tjäna på en omfattande export till Tyskland. Men Storbritannien ingrep och blockerade den svenska sjöfarten vilket tillsammans med en missväxt i slutet kriget (1917-1918) ledde till en svår livsmedelskris i Sverige. De politiska motsättningarna blev starka och Sverige syntes att tag stå på randen av revolution”.

”Efter kriget 1919 kom en ”överhettad” konjunktur igång. Efter krigsårens blockader öppnades hamnar igen. Ute i världen ville man fylla på lager av varor som hade förbrukats under krigsåren. Men den konjunkturen bröt snart samman. Rekordskördar förvandlade spannmålsbristen till överskott och priserna föll. Mängder av företag gick omkull, produktionen föll och arbetslösheten steg till bortemot 30 %. Den svenska krisen förvärrades av att regeringar och centralbanker i flera länder i Europa fastnat i en politik som förlitade sig på skadestånd från det besegrade Tyskland”.

Krisen 1921-1922 var den svåraste som ditintills hade drabbat svensk industri. Men den varade bara något år och snart var man framme i en ny högkonjunktur. På samma gång fungerade krisen som en dåtida ”strukturomvandlig”. Spekulationsföretag som hade profiterat på den tidigare ”överhettning” försvann. I många fall slogs flera mindre företag samman i en koncern för att utnyttja stordriftens fördelar, för att nämna en koncern i mängden, samgående i Fagerstakoncernen av en rad tidigare konkurrerande järnbruk. Den kända svenska verkstadsindustrin med SKF, ASEA och AGA i spetsen, blev under 1920-talet en enda lång framgång som blev så pass stor att man talade om en andra industriell svensk ”stormaktstid”.

= = =Slut del 1 av 2= = =