HUR kan man missa att det INTE ska särskrivas?

Det finns säkerligen tiotals trådar om särskrivningsproblematiken.
Jag gör en ny med utgångspunkt i språkkänsla och språkligt "gehör".

Jag undrar så fruktansvärt mycket: HUR kan man, efter att bara tänka ett ord som låter
"hopskrivet", sedan särskriva det? Det borde vara nästan det enklaste man kan ta sig för
för att skriva rätt. Som varande ett indoeuropeiskt språk har svenskan enorma möjligheter att
skapa nya ord genom att sätta ihop fler befintliga. Mycket praktiskt, låt oss då göra det. Sätta ihop dem alltså!

Jag menar, kolla FB. Trådrubriker som "Dildo problem", "Hårddisk problem" mm.
Säg ordet! "dildoproblem" låter det som, eller hur? Säg sedan "dildo problem".
Makes no sense, eller hur? Eller uttalar ni, på allvar, "dildoproblem" exakt likadant som "dildo problem"!??
Jag gör det inte. "Dildoproblem" uttalar jag med en huvudbetoning, på stavelsen "di". "Dildo problem" däremot har två nästan jämbördiga betoningar, på "di" och "em". Eller hur?

Hur GÖR ni som inte kan skriva ihop? Hur går det till? Var någonstans tappade ni ert språkliga gehör?

Jag är också en person som stör mig fruktansvärt mycket på särskrivningar. Jag har aldrig förstått hur det kan vara så svårt att veta när man ska skriva ihop eller inte. Visst, det händer ibland att man blir osäker, men då ser jag hellre att man skriver ihop det då det oftast blir rätt. Det finns hur många som helst som skriver "jätte mycket", "jätte liten" och alla andra ord med "jätte"...

Förresten så lägger man väl betoningen både på i och e i ordet "dildoproblem" ?

TS du strider i uppförsbacke.
De som särskriver och har problem med De/Dem osv har varesig intresse eller ork att sätta sig in i reglerna. De är inte intresserade av att vårda språket över huvud taget, och anser med största sannolikhet att det "viktigaste är väl att man gör sig förstådd?", och sen är det bra med det. Detta är ett resultat av internet som ledde till att skriftspråket blev allmängods och inte längre någonting som endast bildat folk ägnar sig åt. Angående ditt exempel så är det säkerligen samma sak som med De/Dem som ligger bakom särskrivningarna. Man säger säkerligen "Dildoproblem" och Dom till vardags men då det skall skrivas så får man för sig att språkets regler kräver särskrivning eftersom det ihopskrivna ordet ser för långt och komplicerat ut, och Dem dyker upp av samma anledning. Det låter formellare och den som inte har språkkänslan i ryggmärgen eller är bildad får för sig att det heter Dem i skrift, i alla sammanhang.

Jag tror också att en del av förklaringen är påverkan från engelskan, som ju särskriver (nästan) allt. Resten av förklaringen är nog den som föregående inlägg tar upp; folk skiter i det och/eller tycker de att orden ser långa och "jobbiga" ut. Och så blir det "en brun hårig sjuk sköterska" av det.

Nja, den teorin hade kanske fungerat om det var så att de som ofta särskriver även är värdelösa på engelska. För en emigrant från USA eller England hade jag kunnat se detta som en förklaring, men när det gäller vanliga svenskar så rör det sig helt enkelt bara om dumhet (dyslektiker är väl ett undantag. Har man ett sådant problem så ska man inte klandras för det). Jag har extremt svårt för särskrivare och håller med TS; hur jävla svårt kan det vara? Om det uttalas som ett ord så skrivs det som ett ord!

Dildo är ett eget ord. Problem likaså. Således skriver man "dildo problem". Så tänker de.
Det är ett M i "dom". Men det är garanterat ett E istället för O. Således skriver man "dem". Så tänker de.

I dildo och problem är det två jämbördiga huvudbetoningar på i och e. I dildoproblem är det en huvudbetoning på i och en bibetoning på e. I sammansättningar får det första ingående ledets betonade stavelse huvudbetoning, och det sista ledets betonade stavelse får bibetoning.

...

Halleluja!