Citat:
Ursprungligen postat av pezit
Min fråga till er kristna är hur fann ni gud ?
Jag inser att dom allra flesta växte upp med sin tro, men vissa blir ju troende senare. Om jag har förstått rätt så kommer man inte till himmlen om man inte är troende(ursäkta om jag har fel), men hur ska då vi göra som inte har fått någon chans ? gud har aldrig pratat med mig.. ska jag bara tro på det här utan att få en anledning ?
Här är min historia (i förkortad upplaga)
Jag är uppväxt i en sekulariserad familj. Trots detta har jag så länge jag kan minnas trott att det finns något bortom allt mänskligt förstånd. Nu när jag kan se tillbaka på den tiden ställer jag mig undrande till ”hur kom det sig att jag trodde på en gud eller högre makt”. Ingen i min släkt eller bekantskap är troende. Jag tror idag att det var YHWH som drog mig till sig. Han har haft en plan för mitt liv sedan tidernas begynnelse vilket skulle bli mer uppenbart inom kort.
När jag gick i 9an fick min skola besök av Gideoniterna. De var där för att sprida glädje budskapet. När turen kom till min klass fick jag en stark känsla av att jag skulle behålla Nya Testamentet i kontrast till mina övriga klasskamrater som började riva sönder den, leka med den för att sedan slänga den. Det var första gången jag läste Bibeln.
Nu försökte jag även att gå till närmaste kyrka, trots ihärdiga försök kunde jag inte känna mig hemma där. Allt var så formellt, det kändes nästan som predikan utfördes maskinellt. När jag sedan började gymnasiet hade jag relativt goda kunskaper (vilket i och för sig är ett väldigt subjektivt påstående) i kristendom samt al-islaam (många av mina kompisar är muslimer, dock de flesta av dem är det av tradition). Mina kompisar diskuterad flitigt hur ”sjutton jag kunde tro på en mystisk gubbe som sitter i rymden någonstans”. De ställde alla tänkbara frågor och fällde de mest egenartade påståenden vad det gäller Bibeln för att gäcka min tro. Detta fick mig bara att studera den med allt större frenesi. Dock stötte jag på många saker i Bibeln som jag då inte förstod.
Liknande frågor hopade sig för mig och ledde mig längre och längre bort från min frälsare. Al-Qur'an som jag studerat utförligt tedde sig mer och mer plausibel för mig och ju mer den appellerade till mitt tredje öga ökade min misstro mot Bibeln. Al-Qur'an lär ju att Y’shua inte dog på korset och det passade mig då väldigt väl eftersom jag brottades med svårigheter som Y’shuas Jonah-profetia. Jag diskuterade med mina muslimska kompisar om en eventuell reverting till al-islaam. Det hela gick så långt att jag talade med en imaan om att revertera (det kallas inte att konvertera utan att revertera till al-islaam eftersom al-Qur'an lär att alla är ursprungligen muslimer). Vi kom överens om ett passande namn som skulle vittna om min nyvunna religiösa övertygelse, al-Malik Abdur-Rahim. Vi planerade att jag nästa fredag i Uppsala moské skulle utföra al-Shahadah inför tre muslimska vittnen, d.v.s. att tre gånger upprepa att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Hans budbärare på arabiska. Fast det var något som fick mig att studera Bibeln ”en sista gång”. Plötsligt gick jag från klarhet till klarhet. Det som jag tidigare hade sett som motsägelser var nu kristallklart. Jag uppfylldes av Helig Ande, det var en enorm känsla, Gud var så nära och påttaglig. Jag övergav nu alla tankar på att revertera till al-islaam för gott, detta till mångas förtret.
Jag har Honom att tacka för hela min existens och det går inte en dag utan att jag känner Hans kärlek lysa över mig. Jag önskar djupt att alla hade Honom som sin bäste vän!!!
