Vad gör ett språk vackert?

Skönheten ligger ju alltid i betraktarens öga, fast då det gäller hur vackra språk är borde vi kanske tala om öra istället för öga.

Men det jag undrar är om det faktiskt är så. Då jag har bläddrat lite i gamla trådar här ser jag att det har funnits diskussioner både om vackra språk och om fula språk. Bland de vackraste språken ser jag att italienska nämnts påfallande ofta, medan finska ofta kommer upp bland de fulaste. Jag skulle vilja sticka ut hakan (eller tungan ) och säga att de flesta svenskar inte ens kan höra skillnad på dessa språk.

Jag talar själv båda språken fullständigt flytande. Jag har bott både i Finland och i Italien och vet att finnar inte kan höra på mig att jag inte är finne och italienare hör inte att jag inte är italienare. Mig händer det nästan dagligen att jag på håll hör en diskussion på t.ex. italienska och för ett ögonblick tror det är finska. Naturligtvis inte om jag lyssnar på orden, men om jag hör den lite på håll. Detta gäller speciellt dialekten i Rom, som låter påfallande lik finska. Jag vet också att finnar som talar italienska har ett nästan perfekt uttal och vice versa med italienare i Finland.

Så rent objektivt är det helt klart att dessa språk låter påfallande lika. Flera av mina finska vänner som varit i Spanien har märkt att spanjorerna tror de talar italienska då de talar finska. Om inte spanjorer kan höra skillnad på den närbesläktade italienskan och finskan tvivlar jag på att många andra kan det. Ändå tycks det vara en sanning att italienskan är vacker och finskan ful. Är det alltså så att vår uppfattning om hur vackert ett språk är inte har att göra med hur språket låter utan mer med vad vi förknippar med språket. För åtminstone jag äter nog hellre italiensk mat och klär mig i italienskt mode än jag äter finsk mat och bär finska kläder.

Jag har haft mycket kontakt med finskan och begränsad kontakt med italienskan (steg ett på gymnasiet och italienska vänner nu på senare år), men jag har aldrig någonsin varit ens i närheten av att tycka att finska och italienska låter likt.

Däremot har jag fler gånger hajat till när jag hört japanska på håll för att jag trott att det varit svenska. Lustigt är det, för jag tycker nämligen inte alls att språken är lika när jag lyssnar "aktivt"...

När det gäller vackra språk så tycker jag nog att det har väldigt mycket att göra med vem det är som pratar. En tonårig tjej från Essex får ju engelska att låta som en svetslåga i ögat medan talböcker på brittisk engelska ofta är mycket behagliga att lyssna på.

Medhåll, jag tycker det till stor del beror på person och dialekt. Och inte heller jag tycker att finskan och italienskan låter lika varandra över huvudtaget. Har aldrig träffat en svensk som inte kunnat skilja de två åt.

Men, som TS föreslog, många tycker antagligen att franska och italienska är "vackra" för att de vet att de ska tycka så. Själv har jag alltid tyckt att de två samt grekiska, ungerska och hebreiska låter som skit, men det är jag det. Finskan framstår som hundra gånger vackrare i mina öron.

Kanske OT men jag är trött och vill bara flika in något jag märkt:
I Litauen frodas missuppfattningen att litauiska låter som italienska. Det är uppenbart att någon någongång i ett massmedialt sammanhang har sagt att litauiskan har ett klart och tydligt uttal, "ungefär som italienskan." Man kan säga detsamma om finska och italienska, vill jag påstå. Detta har i alla fall sedan missuppfattats fullständigt av stora mängder mindre skarpslipade bönder, och eftersom italienskan är "fint" så måste litauiskan låta lika "fint".

När man svarar ärligt på frågan (som de tror sig redan veta svaret på), att för den som varken kan ryska eller litauiska så tror man att de talar ryska, så blir en del jättestötta och menar att man inte vet vad man talar om. Att det sedan är ganska stor skillnad dem emellan har ju inte med saken att göra, det låter i alla fall så om man inte tränat sitt öra och för första gången råkar befinna sig i Kaunas eller nått. På samma sätt låter mångas svenska idag, särskilt den som talas av flickor under 35, som gnällig och nasal franska, för många som har ett slaviskt eller baltiskt modersmål. Det tog en stund innan jag insåg att de hade rätt, för det är inte så lätt att försöka lyssna lite mer objektivt på hur sitt eget modersmål misshandlas av dagens språkfördärvade ungar. Man har ju tyvärr till stora delar vant sig vid hur det låter och tolkar innehållet istället.

Visst har åldern betydelse. Jag hade länge bilden av italienska som ett väldigt vackert språk. Denna bild förstärktes när jag såg filmen "Livet är underbart" (bra film för övrigt). Men så hände det sig en dag när jag var 15 och var på språkresa i Frankrike. Jag sitter på bussen mitt i natten och ombord stiger en grupp italienska studenter. De svinen för ett jävla liv och språket lät allt annat än vackert. Hela min bild av detta vackra, passionerade språk krackilerade sakta men säkert genom den nästan helt sömnlösa natten.

Jag kan erkänna att jag initialt inte förstod att det var italienska de talade. Jag och mina kompisar bollade flera idéer fram och tillbaka innan vi fick veta att så var fallet.

Så det ligger mycket i vad man har för bild av språket. Om man tror att alla fransmän talar som berättarrösten i filmen om Amélie Poulain lär man bli rejält besviken när man kommer till Frankrike.

Personligen tycker jag iofs att franska är ett väldigt vackert språk, men det är nog starkt påverkat av att jag haft ett förhållande med en fransyska.

Franska kan vara ett vackert språk, men det finns någon jävla dialekt här i krokarna som jag hört massvis av nu på sistone... De liksom talar långt ner i halsen, lite som danska typ. Fy fan, jag måste stänga av öronen när jag hamnar bakom en sån i kön eller i hissen...

Nu tar du allt i så livstycket spricker. Finnar har ju notoriskt svårt för att uttala inledande konsonantkluster, sje-ljud, f och tonande klusiler när de talar svenska, så varför skulle det gå bättre med dessa ljud på italienska? Borde inte random finne implodera totalt när han forutsätts frambringa ett ord som sbrigare? Och omvänt har italienare påtagliga problem med [ø] och [y] när de pratar franska, så varför skulle det gå bättre med motsvarande ljud på finska? Och fixar verkligen en italienare, som bara har halvlånga stavelser, de tre olika stavelselängderna i finskan bättre än en svensk, som ju åtminstone är van vid två olika stavelselängder?

Finska och italienska är lika i så måtto att de båda har många rena vokaler och en fonetisk grundplan av typen CVCVCV, som det sedan finns en hel del undantag ifrån - dock inte alls samma undantag. I övrigt är de inte särskilt lika alls.

Sedan har du naturligtvis rätt i att vår perception av italienska är kontaminerad av associationer till Den Eviga Staden och renässansens konstskatter, medan vår perception av finska i stället är kontaminerad av associationer till Pekka med Kniven, och att detta smittar av sig på hurpass vackert vi tycker att de respektive språken låter. Men inte är de så jäkla lika, heller.