2010-01-15, 12:52
#1
Kön: Man
Ålder: 20
Längd/vikt: 176cm/83kg med magrutor
Provade MDPV för första gången igår. Måste säga att jag är besviken. Det hade ett MYCKET subtilt och skumt rus, så subtilt att jag inbillar mig att det kanske var mitt eget psyke som framkallade denna lilla förändring i sinnesmod/varande-uppfattning. Jag började processen, som inleddes med att kolla pulsen under en 15-sekundersperiod och resulterade i 22 slag, att runt klockan elva på förmiddagen ögonmåtta, sittandes vid min arbetsbänk, en uppskattningsvis 15mg stor/liten lina. När jag höll på med detta fick jag litet spill på fingertopparna och på grund av detta smekte och masserade jag in pulvret mot tandköttet, samt sög på fingrarna. Uppskattningsvis fick jag i mig 5mg på detta vis. Linan på ca 15mg uppstod rätt fort, då jag arbetade mycket flitigt med mitt åtagande. Drog i mig den, varsamt och kontrollerat, i båda näsborrarna, med hjälp av ett avklippt sugrör.
I en lekfull impuls rörde jag runt i pulvret och demolerade det hierarkisystem av linor som jag nyss hade skapat. Satt kvar på stolen och drog litet på mig, kännandes efter, utan att känna något. Insåg att jag borde lägga 100mg i en kapsel för återfyllningssyfte. Innan jag började med detta tog jag ett kortare toalettbesök, kollade pupillerna som såg ut som vanligt, drack litet vatten, öppnade dörren och andades in några drag frisk luft, ständigt kännades efter efter nå'n form av effekt, vilket jag inte kunde påstå mig känna. Väl tillbaka till arbetsbänken, efter ungefärligen en 10 minuter lång paus, fortsatte jag med arbetet. Det var nu jag märkte de första förändringarna. Jag kände mig mycket hjärndöd. Satt och funderade i fem minuter, ömsom omrörandes i pulvret som ett utvecklingsstört barn lekandes i sandlådan, på hur den faktiska processen skulle gå till. Det faktum att jag nyss hade gottat, förtärt, myst i mig 20mg, samt det faktum att det var en del spill kvar i påsen resulterade i att en våldsamt läcker krigsmodul, nå’n form av apatiskt matematiskt kaos, hatiskt smekfullt provokativt började smula sönder min hjärna.
Efter fem minuter i detta stadie insåg jag att detta inte höll, och beslöt mig för att låta min mer rent fysiska rytm, precis som i djurriket, guida mig, kanske kunde en högre intelligens visa sig, och guida mig, faktum är ju, att det i nästan allt krävs en viss avslappning, en naturlig rytm, s.k. ”flow” för att uppnå nå’n form av framgång. Hatiskt, maniskt, hårt och bittert arbete tenderar med all sin negativa energi att vara fullständigt självförintande och kontraproduktivt. Så småningom låg fyra linor framför mig, jag uppskattade allt till 950 delat på 4, vilket blev tvåhundranågonting, och tänkte att ytterligare en uppdelning av en dessa fyra glädjeremsor fick duga. Överförde utan större problem denna portion pulver till en kapsel, och hällde tillbaka så mycket jag kunde komma åt av det resterande till påsen. Till hela denna paketering/administreringsprocedur använde jag mig av en gammal matlåda samt ett invitkort. En spegel hade känts alldeles för riskabelt då mina speglar inte alls har samma robusta urgröpta, djupa, dalliknande form. Det var pulver på kanterna, ingröpt och splittrat som efter att en vithaj eller reptil hade devourat ett stim av önskvärda, drypande, späckfyllda, blodiga species, kreatur. Skakade på matlådan, maniskt men rytmiskt, samlade pulvret upp sig från alla håll och vinklar, och en lina på uppskattningsvis 10mg uppenbarade sig. Utan att tvivla penetrerade pulvret min näsa.
Jag satt kvar i stolen, sträckte på mig, gäspade flera gånger och började känna mig mycket trött. Kollade på klockan och såg att en timme hade gått, och jämrade mig över att det enda detta pulver verkade ha att bjuda på var detta sinnessjuka, hjärndöda pundande. Beslöt mig för att fylla på lite, och hällde ut runt 10mg från kapseln, in i näsan, satt kvar på stolen. Kände mig fortsatt trött, gäspade, och kände subtilt att mitt tillstånd var ytterligare förändrat, utöver det nyss uppenbara pundandet, så kände jag nu nå’n form av apatiskt välmående, som egentligen inte var varken trevligt eller otrevligt. Även ett form av schvooosande ljud hördes i mina öron under några minuter. Ibland kändes det även som att bakre, nedre delen av hjärnan/skallen pulserade och dansade både horisontellt och vertikalt. Jag började tänka att kanske det var en cool, potent substans trots allt. Dessa effekter försvann dock snabbt, och jag blev naturligtvis besviken. Jag satt kvar i detta tillstånd i ca 20 minuter, insåg att detta höll inte, och gick och satte mig vid datorn.
Där fastnande jag slösurfandes utan fokus eller intresse i tre timmar, med ett tillstånd som kändes likadant i princip hela tiden, tills det började ebba ut och övergå till en ännu kraftigare trötthet och apati. Jag fylle på med en bomb på ca 15 mg, väntade 40 min och kände ungefär ingenting av den, tog en lina på 15mg, och hamnade återigen på stadiet som hade varit innan den mer påtagliga tröttheten hade äntrat scenen. Den dominerande grundanledningen till att jag hade köpt och provat MDPV var kortfattat beskrivet följande; jag ville ha en drog utöver Amfetamin som var så lik Amfetamin som möjligt, vilket jag inser är att hoppas på för mycket, men en drog med fokus på effekter som kraftig mental skärpa, klarhet, en förmåga att maniskt snöa in på grejer på ett frenetiskt, energiskt vis tillsammans med skruvade hetsiga tankegångar, gärna med en viss ökad social lust, skulle vara mycket trevligt även om det inte når upp till Amfetaminets nivå, och MDPV verkade kunna fylla dessa kriterier.
Vad jag kände nu var långt ifrån vad jag hade önskat mig. Jag hade under den senaste veckan fyllt mina dagar med ganska många åtaganden, projekt och aktiviteter och denna vecka var faktiskt den första perioden på evigheter som jag åtminstone hade känt en relativt stabil flamma av intresse, trots att den till 95 procent hade varit nykter. Under gårdagen hade jag planerat ett ganska stort antal åtaganden, projekt och aktiviteter, som jag tänkte skulle gynnas alldeles fantastiskt av MDPVt, och samtidigt fungera som en fantastisk jaktmark och lekpark, en magnifik grogrund för en ny kemikalisk romans (har knappt hört bandet, verkar vedervärdiga). Alla dessa åtaganden kände jag bara apati för, det ska dock betonas, att det inte var helt traditionell apati, utan en mer pervers sådan, då jag samtidigt på ett subtilt plan nästan uppskattade apatin, och tänkte, att i detta tillstånd kan jag sitta och mysa ett bra tag, samtidigt som min själ och livslust förintas.
Jag började smått uppskatta drogen för vad den var och bortse från mina förväntningar. Faktum är, att i ren ENERGIKICK och KLARHET, får jag ut mer av några koppar kaffe eller en måltid, eller en promenad eller annan fysisk aktivitet. Det slöa, apatiska och hjärndöda pundandet är MDPVts sanna essens. Jag hade under hela dagen kollat min puls, och den var i princip oförändrad, växlade mellan 19-23 under 15 sekunder, vilket fick mig att tvivla på att jag ens hade fått riktigt MDPV. Mina pupiller var även dom oförändrade. Jag åt litet, och hade faktiskt inga större problem med det heller. Jag blev allt mer övertygad om att jag hade blivit blåst. I detta läge kände jag, att jag skulle omfamna de omtalade hemska psykotiska episoderna bara för att KÄNNA LITE MER, och bli litet mer övertygad om att jag fått en verksam substans överhuvudtaget. Jag beslöt mig för att fylla på med en lina på 15 mg och mitt tillstånd var likadant i fyra timmar till.
Ett träningspass vore på sin plats tänkte jag, för att se hur det påverkar ruset. Jag påbörjade ett riktigt storkok, och med flera kg djur och ris under beredning började jag träna. Jag tränar styrketräning, och passet gick över förväntan jag ökade i alla övningar. Traditionellt sett, när jag tränar, brukar jag få en viss, vad man kallar, endorfinrush, vilket resulterar i ett allmänt välmående och en viss ökad energi. Något sådant kände jag inte av, utan det var samma statiska tillstånd som hade belägrat min hjärna, mitt system. Detta var en positiv nyhet, att jag inte påverkades av yttre stimuli på samma vis som jag gör nyktert. En annan farsot gjorde mig dock illa till mods; jag såg fram emot att äta den våldsamt läckra måltid som hade mognat under mitt träningspass.
Efter duschen, som inte alls var lika skön som en dusch är under Tjacket, satte jag mig för att sluka all stärkande näring. Jag åt frenetiskt under ungefär en minut, men tappade sen allt intresse för att äta mer, jag satt och tvingade i mig under 30 minuter, och fick inte i mig särskilt mycket. Jag är en sådan som vanligtvis kan äta MYCKET under KORTA perioder, pratar om 4-5000 kcal under en timme, i form av rent DJUR och RIS och någon form av FETT utöver djurets fett och eventuellt lite mjölk och grönsaker. Detta var att glömma, och jag blev genast på ett litet bättre och tryggare humör, dessa nyanser, svängningar adderades till det tillstånd jag beskrivit så flitigt flera gånger tidigare, och jag red på denna våg av övertygelse i ungefär två timmar till, spenderades lika hjärndött framför datorn, och till slut började jag känna mig tillräckligt trött för att kunna somna.
Jag började fundera på, om jag egentligen inte borde ta och se vad denna substans VERKLIGEN har ett erbjuda, genom att se vad den har att bjuda på vid detta trötta tillfälle. Jag var lockad av tanken men gick ändå och la mig utan att definitivt besluta för mig själv huruvida jag faktiskt skulle racea eller sova natten igenom. Jag besökte på vägen till sängen badrummet så som många faktiskt gör innan de ska sova, och såg att mina pupiller faktiskt hade ökat markant i storlek. Det var helt enkelt ögon hos en människa med pupiller större än normalt. Detta faktum, ihop med den allt mer tilltagande tröttheten fick mig att somna in på ett himmelskt vis, lika tryggt som i djurriket, hos exempelvis en vargflock, där småvargarna skyddas av de större vargarna, ylandes under månens sken.
FORTSÄTTNING
Ålder: 20
Längd/vikt: 176cm/83kg med magrutor
Provade MDPV för första gången igår. Måste säga att jag är besviken. Det hade ett MYCKET subtilt och skumt rus, så subtilt att jag inbillar mig att det kanske var mitt eget psyke som framkallade denna lilla förändring i sinnesmod/varande-uppfattning. Jag började processen, som inleddes med att kolla pulsen under en 15-sekundersperiod och resulterade i 22 slag, att runt klockan elva på förmiddagen ögonmåtta, sittandes vid min arbetsbänk, en uppskattningsvis 15mg stor/liten lina. När jag höll på med detta fick jag litet spill på fingertopparna och på grund av detta smekte och masserade jag in pulvret mot tandköttet, samt sög på fingrarna. Uppskattningsvis fick jag i mig 5mg på detta vis. Linan på ca 15mg uppstod rätt fort, då jag arbetade mycket flitigt med mitt åtagande. Drog i mig den, varsamt och kontrollerat, i båda näsborrarna, med hjälp av ett avklippt sugrör.
I en lekfull impuls rörde jag runt i pulvret och demolerade det hierarkisystem av linor som jag nyss hade skapat. Satt kvar på stolen och drog litet på mig, kännandes efter, utan att känna något. Insåg att jag borde lägga 100mg i en kapsel för återfyllningssyfte. Innan jag började med detta tog jag ett kortare toalettbesök, kollade pupillerna som såg ut som vanligt, drack litet vatten, öppnade dörren och andades in några drag frisk luft, ständigt kännades efter efter nå'n form av effekt, vilket jag inte kunde påstå mig känna. Väl tillbaka till arbetsbänken, efter ungefärligen en 10 minuter lång paus, fortsatte jag med arbetet. Det var nu jag märkte de första förändringarna. Jag kände mig mycket hjärndöd. Satt och funderade i fem minuter, ömsom omrörandes i pulvret som ett utvecklingsstört barn lekandes i sandlådan, på hur den faktiska processen skulle gå till. Det faktum att jag nyss hade gottat, förtärt, myst i mig 20mg, samt det faktum att det var en del spill kvar i påsen resulterade i att en våldsamt läcker krigsmodul, nå’n form av apatiskt matematiskt kaos, hatiskt smekfullt provokativt började smula sönder min hjärna.
Efter fem minuter i detta stadie insåg jag att detta inte höll, och beslöt mig för att låta min mer rent fysiska rytm, precis som i djurriket, guida mig, kanske kunde en högre intelligens visa sig, och guida mig, faktum är ju, att det i nästan allt krävs en viss avslappning, en naturlig rytm, s.k. ”flow” för att uppnå nå’n form av framgång. Hatiskt, maniskt, hårt och bittert arbete tenderar med all sin negativa energi att vara fullständigt självförintande och kontraproduktivt. Så småningom låg fyra linor framför mig, jag uppskattade allt till 950 delat på 4, vilket blev tvåhundranågonting, och tänkte att ytterligare en uppdelning av en dessa fyra glädjeremsor fick duga. Överförde utan större problem denna portion pulver till en kapsel, och hällde tillbaka så mycket jag kunde komma åt av det resterande till påsen. Till hela denna paketering/administreringsprocedur använde jag mig av en gammal matlåda samt ett invitkort. En spegel hade känts alldeles för riskabelt då mina speglar inte alls har samma robusta urgröpta, djupa, dalliknande form. Det var pulver på kanterna, ingröpt och splittrat som efter att en vithaj eller reptil hade devourat ett stim av önskvärda, drypande, späckfyllda, blodiga species, kreatur. Skakade på matlådan, maniskt men rytmiskt, samlade pulvret upp sig från alla håll och vinklar, och en lina på uppskattningsvis 10mg uppenbarade sig. Utan att tvivla penetrerade pulvret min näsa.
Jag satt kvar i stolen, sträckte på mig, gäspade flera gånger och började känna mig mycket trött. Kollade på klockan och såg att en timme hade gått, och jämrade mig över att det enda detta pulver verkade ha att bjuda på var detta sinnessjuka, hjärndöda pundande. Beslöt mig för att fylla på lite, och hällde ut runt 10mg från kapseln, in i näsan, satt kvar på stolen. Kände mig fortsatt trött, gäspade, och kände subtilt att mitt tillstånd var ytterligare förändrat, utöver det nyss uppenbara pundandet, så kände jag nu nå’n form av apatiskt välmående, som egentligen inte var varken trevligt eller otrevligt. Även ett form av schvooosande ljud hördes i mina öron under några minuter. Ibland kändes det även som att bakre, nedre delen av hjärnan/skallen pulserade och dansade både horisontellt och vertikalt. Jag började tänka att kanske det var en cool, potent substans trots allt. Dessa effekter försvann dock snabbt, och jag blev naturligtvis besviken. Jag satt kvar i detta tillstånd i ca 20 minuter, insåg att detta höll inte, och gick och satte mig vid datorn.
Där fastnande jag slösurfandes utan fokus eller intresse i tre timmar, med ett tillstånd som kändes likadant i princip hela tiden, tills det började ebba ut och övergå till en ännu kraftigare trötthet och apati. Jag fylle på med en bomb på ca 15 mg, väntade 40 min och kände ungefär ingenting av den, tog en lina på 15mg, och hamnade återigen på stadiet som hade varit innan den mer påtagliga tröttheten hade äntrat scenen. Den dominerande grundanledningen till att jag hade köpt och provat MDPV var kortfattat beskrivet följande; jag ville ha en drog utöver Amfetamin som var så lik Amfetamin som möjligt, vilket jag inser är att hoppas på för mycket, men en drog med fokus på effekter som kraftig mental skärpa, klarhet, en förmåga att maniskt snöa in på grejer på ett frenetiskt, energiskt vis tillsammans med skruvade hetsiga tankegångar, gärna med en viss ökad social lust, skulle vara mycket trevligt även om det inte når upp till Amfetaminets nivå, och MDPV verkade kunna fylla dessa kriterier.
Vad jag kände nu var långt ifrån vad jag hade önskat mig. Jag hade under den senaste veckan fyllt mina dagar med ganska många åtaganden, projekt och aktiviteter och denna vecka var faktiskt den första perioden på evigheter som jag åtminstone hade känt en relativt stabil flamma av intresse, trots att den till 95 procent hade varit nykter. Under gårdagen hade jag planerat ett ganska stort antal åtaganden, projekt och aktiviteter, som jag tänkte skulle gynnas alldeles fantastiskt av MDPVt, och samtidigt fungera som en fantastisk jaktmark och lekpark, en magnifik grogrund för en ny kemikalisk romans (har knappt hört bandet, verkar vedervärdiga). Alla dessa åtaganden kände jag bara apati för, det ska dock betonas, att det inte var helt traditionell apati, utan en mer pervers sådan, då jag samtidigt på ett subtilt plan nästan uppskattade apatin, och tänkte, att i detta tillstånd kan jag sitta och mysa ett bra tag, samtidigt som min själ och livslust förintas.
Jag började smått uppskatta drogen för vad den var och bortse från mina förväntningar. Faktum är, att i ren ENERGIKICK och KLARHET, får jag ut mer av några koppar kaffe eller en måltid, eller en promenad eller annan fysisk aktivitet. Det slöa, apatiska och hjärndöda pundandet är MDPVts sanna essens. Jag hade under hela dagen kollat min puls, och den var i princip oförändrad, växlade mellan 19-23 under 15 sekunder, vilket fick mig att tvivla på att jag ens hade fått riktigt MDPV. Mina pupiller var även dom oförändrade. Jag åt litet, och hade faktiskt inga större problem med det heller. Jag blev allt mer övertygad om att jag hade blivit blåst. I detta läge kände jag, att jag skulle omfamna de omtalade hemska psykotiska episoderna bara för att KÄNNA LITE MER, och bli litet mer övertygad om att jag fått en verksam substans överhuvudtaget. Jag beslöt mig för att fylla på med en lina på 15 mg och mitt tillstånd var likadant i fyra timmar till.
Ett träningspass vore på sin plats tänkte jag, för att se hur det påverkar ruset. Jag påbörjade ett riktigt storkok, och med flera kg djur och ris under beredning började jag träna. Jag tränar styrketräning, och passet gick över förväntan jag ökade i alla övningar. Traditionellt sett, när jag tränar, brukar jag få en viss, vad man kallar, endorfinrush, vilket resulterar i ett allmänt välmående och en viss ökad energi. Något sådant kände jag inte av, utan det var samma statiska tillstånd som hade belägrat min hjärna, mitt system. Detta var en positiv nyhet, att jag inte påverkades av yttre stimuli på samma vis som jag gör nyktert. En annan farsot gjorde mig dock illa till mods; jag såg fram emot att äta den våldsamt läckra måltid som hade mognat under mitt träningspass.
Efter duschen, som inte alls var lika skön som en dusch är under Tjacket, satte jag mig för att sluka all stärkande näring. Jag åt frenetiskt under ungefär en minut, men tappade sen allt intresse för att äta mer, jag satt och tvingade i mig under 30 minuter, och fick inte i mig särskilt mycket. Jag är en sådan som vanligtvis kan äta MYCKET under KORTA perioder, pratar om 4-5000 kcal under en timme, i form av rent DJUR och RIS och någon form av FETT utöver djurets fett och eventuellt lite mjölk och grönsaker. Detta var att glömma, och jag blev genast på ett litet bättre och tryggare humör, dessa nyanser, svängningar adderades till det tillstånd jag beskrivit så flitigt flera gånger tidigare, och jag red på denna våg av övertygelse i ungefär två timmar till, spenderades lika hjärndött framför datorn, och till slut började jag känna mig tillräckligt trött för att kunna somna.
Jag började fundera på, om jag egentligen inte borde ta och se vad denna substans VERKLIGEN har ett erbjuda, genom att se vad den har att bjuda på vid detta trötta tillfälle. Jag var lockad av tanken men gick ändå och la mig utan att definitivt besluta för mig själv huruvida jag faktiskt skulle racea eller sova natten igenom. Jag besökte på vägen till sängen badrummet så som många faktiskt gör innan de ska sova, och såg att mina pupiller faktiskt hade ökat markant i storlek. Det var helt enkelt ögon hos en människa med pupiller större än normalt. Detta faktum, ihop med den allt mer tilltagande tröttheten fick mig att somna in på ett himmelskt vis, lika tryggt som i djurriket, hos exempelvis en vargflock, där småvargarna skyddas av de större vargarna, ylandes under månens sken.
FORTSÄTTNING
