2010-01-14, 23:43
#1
Hallå!
Jag har postat delar av den här texten i litteraturforumet tidigare men insåg att det faktiskt funkar som en rusrapport också så jag slänger in hela versionen här. Den handlar om min första gång på tjo. Inte den mest dramatiska men tänkte att det kanske skulle vara av något intresse.
---
Det hände en lördagskväll för ungefär tre år sen. Jag hade tidigare på kvällen varit på fest hemma hos en ytligt bekant. Festarrangören var i de sena tonåren och identifierade sig med den alternativa stilen, svartrockarna, ”metallheads” kallade de sig själva.
Under större delen av alkoholruset umgicks jag med den enda personen i lokalen som jag faktiskt hade några gemensamma samtalsämnen med, de övriga hade fullt upp med att diskutera var i sångaren i Lamb of Gods egentliga talanger låg och hur mycket de hatade svensk schlagermusik.
Killen jag lärde känna var ungefär lika lång som jag och i ett försök att se stilfull ut hade han kammat bak sitt svarta hår med gelé, letat fram ett par mörka jeans och dragit på sig en svart, långärmad skjorta. Detta hade han kombinerat med en glänsande klackring på vänster hand. Behöver jag tillägga att han även hade en hy som var några nyanser mörkare än min och dessutom gick runt med ett kylskåp i famnen? Det var definitivt den största blattestereotypen som jag någonsin har lärt känna. Trots det var han också en av de trevligaste personer jag träffat och vi pratade om allt möjligt under rusets gång.
När klockan var närmare gryning än midnatt och flertalet besökare började bli mer och mer nyktra bestämde jag och min kompanjon att vi skulle bege oss hemåt. Av en slump låg våra boenden åt samma håll. Hans lägenhet låg ovanpå den gamla loppisen i centrum vilket medförde att jag slog honom följe ända fram till hans trappuppgång.
”Ska du med upp på en?” frågade han med ett litet leende.
Jag hade mina misstankar med vad han syftade på men kunde inte vara helt säker, vilket tydligen var helt uppenbart skrivet i mitt ansikte då han tillade:
”Tjack alltså, jag tycker du verkar vara lite av en liberal person.” Ja se där, mina misstankar var helt korrekta, och jo visst hade jag en del liberala åsikter.
”Ja, jag är knappast en erfaren användare men jag kan tänka mig att göra ett försök i ett rent experimentellt syfte.” Sade jag med ett skratt som med hjälp av den salongsberusning jag hade lät lite extra högt.
Hans lägenhet låg två våningar upp och bestod endast av ett rum, ett minimalt kök och en lika obetydlig toalett. Inredningen var heller knappast något att ha även om den fyllde sitt syfte. En sliten skinnsoffa med tillhörande fåtölj, ett robust tv-bord i trä och en obligatorisk 22” dumburk var nog det enda möbler han hade. Ja, förutom sängen som var intryckt i ett hörn då.
När vi låste dörren bakom oss utryckte han bestämt att han skulle ha fåtöljen under de närmsta timmarna och därför tog jag soffan under besittning för att invänta den utlovade upplevelsen.
Han började genom att lägga upp ett litet knippe plastfolie som var virat runt något som vid första anblick hade samma konsistens och färg som vanligt mjöl. När det lilla paketet sedan öppnades ändrades min uppfattning om innehållet direkt, det var absolut inte lika mjukt och fluffigt som mjöl. Det såg mer ut som en massa små, kladdiga, vita stenar och när jag lutade mig fram för att inspektera det kände jag en stark, kemisk lukt, vilket påminde mig om lukten från aceton.
Blatten gav mig en liten bit av de vita små stenarna invirat i en bit papper, en så kallad bomb, och jag tackade och tog emot. Till en början märkte jag ingenting, ungefär en timme efter intaget märkte jag heller ingenting. Jag påpekade detta för min kamrat varvid han berättade för mig att jag den sista halvtimmen gnidit mina händer som en annan Montgomery Burns samtidigt som det inte hade funnits något stopp på den oändliga ström ord som forsade ut genom min käft, och ja, det var nog sant. Jag lade då märke till mer och mer förändringar i mitt beteende. Bland annat tyckte jag inte att någonting som mannen bredvid mig pratade om var ointressant, det spelade ingen roll om det så handlade om ett ämne så uttråkande som en Volvo 440:s olika delar, jag stirrade ändå honom i ögonen och var med på allt han sade. Dessutom kunde jag inte sluta att vicka på mina tår. Det var inte på så sätt att jag verkligen inte kunde sluta, för det gjorde jag så fort jag kom på mig själv, däremot var det på det viset att så fort jag slutade att koncentrera mig på att hålla tårna stilla började de igen. Det var som att de levde ett eget liv.
Efter några timmar började jag dock känna mig mindre upprymd och mina ögon sjönk obönhörligen neråt, detta löstes genom att inta mer av denna magiska drog, varför hade jag inte hört om dessa effekter förut?
Denna gång blev intaget av pulvret nasalt vilket gick alldeles utmärkt efter att ha fått mig en genomgång av snortandets ädla konst. Det sved, otroligt mycket. Jag hade aldrig tidigare varit med om en så obekvämt stark sveda i näsan före den här natten. Efter ett tag fick jag också smaka på den där starka acetonlukten när en del av pulvret sakta börjat rinna ner i min hals. Det var heller inte speciellt bekvämt men det gick an eftersom vi hade ordnat med en stor flaska vatten på bordet.
Allt det här obehaget gick över efter bara några minuter då ruset började kicka in. Det var inte som för några timmar sedan. Det var mycket bättre. Jag kunde verkligen se hur håret på mina armar stod rakt upp. Käken arbetade i både höjd- och sidled som en annan grävskopa och munnen törstade efter vatten exakt hela tiden.
Ruset var underbart, däremot kändes inte mitt psykiska tillstånd lika stabilt som förra gången och jag misstänker starkt att det berodde på att alkoholruset då hade lagt sig helt. Självklart kände jag inte av alkoholruset efter det att jag svalt bomben, vi alla vet ju att amfetamin ger ordet vaken en helt ny innebörd. Det jag försöker förklara är att trots intag av tjack så finns vissa effekter av alkoholen kvar, bland annat dämpningen av alla hämningar och dessa var nu än en gång tillbaka i full fart.
Därför resulterade det i en mer osäker konversation eftersom jag inte riktigt kunde slappna av, men som sagt var ruset från tjacket otroligt behagligt och därför gick det rätt bra ändå med tanke på omständigheterna.
Vi pratade om allt möjligt här på jorden men det ämne vi oftast berörde var min kamrats uppväxt. Han hade tydligen tillhört ett synnerligen våldsamt gäng i grannstaden tills alldeles nyligen då han blivit tvungen att flytta. Jag fick höra en hel del historier som jag inte riktigt visste om jag skulle tro på. Väldigt många av dem innefattade att killen i fråga på ett eller annat sätt använde sina knytnävar mot någon mindre lyckligt lottad individ.
Jag tror att jag på något vis avslöjade mina misstankar mot hans historier för helt plötsligt skulle han bevisa det, och gjorde han. Med hjälp av en tändare lyste han upp sina knogar och ja, där fanns det tillräckligt med bevis. Vi ställde även oss mitt på golvet så att han kunde visa mig lite olika grepp och lås som tydligen skulle rädda mig ur någon svår, framtida situation. Jag har fram tills idag aldrig haft användning av de sistnämnda kunskaperna.
När ruset än en gång börjat lugna ner sig fick jag veta att nu var det slut på det roliga och vi förpassades till att tyst ligga i respektive sittplats med endast våra egna tankar som sällskap. Att prata kändes helt onödigt då vi redan tömt ut våra ordförråd för den här gången.
Jag har postat delar av den här texten i litteraturforumet tidigare men insåg att det faktiskt funkar som en rusrapport också så jag slänger in hela versionen här. Den handlar om min första gång på tjo. Inte den mest dramatiska men tänkte att det kanske skulle vara av något intresse.
---
Det hände en lördagskväll för ungefär tre år sen. Jag hade tidigare på kvällen varit på fest hemma hos en ytligt bekant. Festarrangören var i de sena tonåren och identifierade sig med den alternativa stilen, svartrockarna, ”metallheads” kallade de sig själva.
Under större delen av alkoholruset umgicks jag med den enda personen i lokalen som jag faktiskt hade några gemensamma samtalsämnen med, de övriga hade fullt upp med att diskutera var i sångaren i Lamb of Gods egentliga talanger låg och hur mycket de hatade svensk schlagermusik.
Killen jag lärde känna var ungefär lika lång som jag och i ett försök att se stilfull ut hade han kammat bak sitt svarta hår med gelé, letat fram ett par mörka jeans och dragit på sig en svart, långärmad skjorta. Detta hade han kombinerat med en glänsande klackring på vänster hand. Behöver jag tillägga att han även hade en hy som var några nyanser mörkare än min och dessutom gick runt med ett kylskåp i famnen? Det var definitivt den största blattestereotypen som jag någonsin har lärt känna. Trots det var han också en av de trevligaste personer jag träffat och vi pratade om allt möjligt under rusets gång.
När klockan var närmare gryning än midnatt och flertalet besökare började bli mer och mer nyktra bestämde jag och min kompanjon att vi skulle bege oss hemåt. Av en slump låg våra boenden åt samma håll. Hans lägenhet låg ovanpå den gamla loppisen i centrum vilket medförde att jag slog honom följe ända fram till hans trappuppgång.
”Ska du med upp på en?” frågade han med ett litet leende.
Jag hade mina misstankar med vad han syftade på men kunde inte vara helt säker, vilket tydligen var helt uppenbart skrivet i mitt ansikte då han tillade:
”Tjack alltså, jag tycker du verkar vara lite av en liberal person.” Ja se där, mina misstankar var helt korrekta, och jo visst hade jag en del liberala åsikter.
”Ja, jag är knappast en erfaren användare men jag kan tänka mig att göra ett försök i ett rent experimentellt syfte.” Sade jag med ett skratt som med hjälp av den salongsberusning jag hade lät lite extra högt.
Hans lägenhet låg två våningar upp och bestod endast av ett rum, ett minimalt kök och en lika obetydlig toalett. Inredningen var heller knappast något att ha även om den fyllde sitt syfte. En sliten skinnsoffa med tillhörande fåtölj, ett robust tv-bord i trä och en obligatorisk 22” dumburk var nog det enda möbler han hade. Ja, förutom sängen som var intryckt i ett hörn då.
När vi låste dörren bakom oss utryckte han bestämt att han skulle ha fåtöljen under de närmsta timmarna och därför tog jag soffan under besittning för att invänta den utlovade upplevelsen.
Han började genom att lägga upp ett litet knippe plastfolie som var virat runt något som vid första anblick hade samma konsistens och färg som vanligt mjöl. När det lilla paketet sedan öppnades ändrades min uppfattning om innehållet direkt, det var absolut inte lika mjukt och fluffigt som mjöl. Det såg mer ut som en massa små, kladdiga, vita stenar och när jag lutade mig fram för att inspektera det kände jag en stark, kemisk lukt, vilket påminde mig om lukten från aceton.
Blatten gav mig en liten bit av de vita små stenarna invirat i en bit papper, en så kallad bomb, och jag tackade och tog emot. Till en början märkte jag ingenting, ungefär en timme efter intaget märkte jag heller ingenting. Jag påpekade detta för min kamrat varvid han berättade för mig att jag den sista halvtimmen gnidit mina händer som en annan Montgomery Burns samtidigt som det inte hade funnits något stopp på den oändliga ström ord som forsade ut genom min käft, och ja, det var nog sant. Jag lade då märke till mer och mer förändringar i mitt beteende. Bland annat tyckte jag inte att någonting som mannen bredvid mig pratade om var ointressant, det spelade ingen roll om det så handlade om ett ämne så uttråkande som en Volvo 440:s olika delar, jag stirrade ändå honom i ögonen och var med på allt han sade. Dessutom kunde jag inte sluta att vicka på mina tår. Det var inte på så sätt att jag verkligen inte kunde sluta, för det gjorde jag så fort jag kom på mig själv, däremot var det på det viset att så fort jag slutade att koncentrera mig på att hålla tårna stilla började de igen. Det var som att de levde ett eget liv.
Efter några timmar började jag dock känna mig mindre upprymd och mina ögon sjönk obönhörligen neråt, detta löstes genom att inta mer av denna magiska drog, varför hade jag inte hört om dessa effekter förut?
Denna gång blev intaget av pulvret nasalt vilket gick alldeles utmärkt efter att ha fått mig en genomgång av snortandets ädla konst. Det sved, otroligt mycket. Jag hade aldrig tidigare varit med om en så obekvämt stark sveda i näsan före den här natten. Efter ett tag fick jag också smaka på den där starka acetonlukten när en del av pulvret sakta börjat rinna ner i min hals. Det var heller inte speciellt bekvämt men det gick an eftersom vi hade ordnat med en stor flaska vatten på bordet.
Allt det här obehaget gick över efter bara några minuter då ruset började kicka in. Det var inte som för några timmar sedan. Det var mycket bättre. Jag kunde verkligen se hur håret på mina armar stod rakt upp. Käken arbetade i både höjd- och sidled som en annan grävskopa och munnen törstade efter vatten exakt hela tiden.
Ruset var underbart, däremot kändes inte mitt psykiska tillstånd lika stabilt som förra gången och jag misstänker starkt att det berodde på att alkoholruset då hade lagt sig helt. Självklart kände jag inte av alkoholruset efter det att jag svalt bomben, vi alla vet ju att amfetamin ger ordet vaken en helt ny innebörd. Det jag försöker förklara är att trots intag av tjack så finns vissa effekter av alkoholen kvar, bland annat dämpningen av alla hämningar och dessa var nu än en gång tillbaka i full fart.
Därför resulterade det i en mer osäker konversation eftersom jag inte riktigt kunde slappna av, men som sagt var ruset från tjacket otroligt behagligt och därför gick det rätt bra ändå med tanke på omständigheterna.
Vi pratade om allt möjligt här på jorden men det ämne vi oftast berörde var min kamrats uppväxt. Han hade tydligen tillhört ett synnerligen våldsamt gäng i grannstaden tills alldeles nyligen då han blivit tvungen att flytta. Jag fick höra en hel del historier som jag inte riktigt visste om jag skulle tro på. Väldigt många av dem innefattade att killen i fråga på ett eller annat sätt använde sina knytnävar mot någon mindre lyckligt lottad individ.
Jag tror att jag på något vis avslöjade mina misstankar mot hans historier för helt plötsligt skulle han bevisa det, och gjorde han. Med hjälp av en tändare lyste han upp sina knogar och ja, där fanns det tillräckligt med bevis. Vi ställde även oss mitt på golvet så att han kunde visa mig lite olika grepp och lås som tydligen skulle rädda mig ur någon svår, framtida situation. Jag har fram tills idag aldrig haft användning av de sistnämnda kunskaperna.
När ruset än en gång börjat lugna ner sig fick jag veta att nu var det slut på det roliga och vi förpassades till att tyst ligga i respektive sittplats med endast våra egna tankar som sällskap. Att prata kändes helt onödigt då vi redan tömt ut våra ordförråd för den här gången.
