Opus Dei

Det gör inte jag heller. Det där får du nog uppge källa för innan jag tror på det.

Det är en rel vanligt förekommande form av självtukt, kommer inte på vad det kallas. Det visades i en dokumentär om opus dei häromåret. Ser ut som ett litet, böjligt skärp med vassa spikliknande föremål på. Träs runt låret och kan regleras så att det skär in i huden mer el mindre. Det såg lite sexigt ut

Cilice heter det tydligen... Hade fått min info från den där dokumentären som redan hänvisats till. Lite länkar har jag hittat, men ingen som kvalificerar sig som direkt trovärdig källa.

http://www.cs.mun.ca/~hscott/opusdei.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Cilice
http://www.conspiracyplanet.com/imag...sdeicilice.jpg

Laminat: Det är väl knappast någon dold grej att Opus Dei sysslar med självspäkning?

http://en.wikipedia.org/wiki/Opus_Dei#Mortification

Går man längre tillbaka så hittar man det även vanligt förekommande i Romersk-katolska kyrkan i allmänhet;

http://en.wikipedia.org/wiki/Mortifi...ts_and_history

During the later part of the nineteenth century, Saint Thérèse of the Child Jesus, another Doctor of the Church, at three years of age was described by her mother: "Even Thérèse is anxious to practice mortification.” And Thérèse later wrote: "My God, I will not be a saint by halves. I am not afraid of suffering for Thee.” The "Little Flower", famous for her "little way" and love of God—fasted and used the 'discipline' vigorously, "scourging herself with all the strength and speed of which she was capable, smiling at the crucifix through the tears which bedewed her eyelashes," according to one of her biographers.

Jag blev rejält överraskad när jag läste det här. Undrar om Thérèse verkligen praktiserade självspäkning som barn. Sen hittar du även historien om Matt Talbot på sidan, ännu mer överraskande.

Nej, det tror jag inte att det är.

Försökte ge Tezema lite källor som hon efterfrågade, men de jag fick fram var inte helt bra enigt mig.

Sedan så var det faktiskt en överraskning för mig när jag började "forska" lite efter att ha läst "da vinci koden", att det fortfarande förekom... Det trodde jag faktiskt inte.

Sedan vill jag för tydlighetens skull säga att även om jag tycker Dan Browns bok är god underhållning, så tar jag den för den fiktion den är och inte för någon sanning.

Vore definitivt intressant att höra vad romersk-katoliker här på forumet tycker om utövandet (om de själva praktiserar det). Sen vore det intressant att höra hur det går till i Opus Dei när man utför det (är det kollektivt eller individuellt) och hur långt får man gå enligt sin överordnade i gruppen?

Jag är inne på samma spår och tvivlar på att det är något vanligt förekommande.
Att det finns några missanpassad EMO-Opusdei som inte kan låta bli att självplåga sig är väl inte helt otroligt man att det skulle vara någon vedertagen praxis från centralt håll vägrar jag tro på. Helt enkelt för att jag kan inte se någon sunt kristet i det uttryckssätten. Måste man tillfoga sig fysisk smärta för att påminna sig om Jesu lidande så försöker man för lite i livet.

Tezema, ta en kik på wikipedia-artiklarna (kolla referenserna). Nu menar jag främst inte Opus Dei artiklarna utan även de om romersk-katolska kyrkan. "Missanpassad EMO-Opusdei" är knappast såsom RKK skulle beskriva personer som blivit helgonförklarade (Thérèse, Ignatius, Moder Theresa, osv, osv). Det har även teologisk grund i Romersk-katolska kyrkan, vilket du kan se i citaten ifrån diverse påvar. Frågan är ju hur rätt RKK har i den här frågan!

Vad hade/har katolska kyrkan i övrigt för syn på folk som skadar sig själva?
I den gudomliga komedin så hamnar ju självskadare i helvetets sjunde krets. Tog Dante det helt ur luften eller betraktades det som en synd av kyrkan då?

För i så fall är ju det Opus Dei sysslar med en direkt synd som man ska hamna i helvetet för.

Självspäkning har förekommti i kyrkan sedan den allra forsta tiden, och är enligt mig, en "variant" av askesen, som i sin tur sprungit ur den traditionella kristendomen förståelse av botgöring.

Vad jag vet menade dock de kyrkliga myndigheterna allt sedan asketerna började dyka upp att dessa ting inte borde överdrivas.

Vad gäller cilicen( nämn ovan) är det visst vidareutveckling av tagelskjortan, som kanske kan beskrivas som en katolsk tolkning av de gammeltestamentliga botgörarna som klädde sig i säcktyg och strödde sig med aska.

Personligen har jag inte så mycket självspäkning på mitt trosschema, förutom att jag fastar.

Såg filmen..

Jag har för mig att katolska kyrkan vänder sig emot allt för extrema metoder, samtidigt går det inte komma ifrån att kristendomen omfamnar lidandet som korsets väg. Nu kan ju lidande( och kanske framförallt självorsakat lidande) ta sig olika uttryck, vissa bättre än andra.

Bruk av cilice verkar förekomma även utanför Opus Dei, och tillverkas visst även av nunnor till försäljning( påstås i varje fall enligt denna länk: http://www.cilice.co.uk/ ).
Ifall det stämmer har jag svårt att föreställa mig att det skulle vara en synd, om än inte rekommenderat.

Jag har i varje fall aldrig under mina tre år stött på det i min trosundervisning.