Vilket språk har bäst överensstämmelse mellan fonem och grafem?

En annan sak att tänka på är ju att svenskan (väl?) är ungefär lika godtycklig i båda riktningarna (tal <-> skrift) medan franskan är betydligt mer förutsägbar åt ena hållet än åt andra.

Jag skulle säga att svenska kommer ungefär i mitten av de europeiska språk som skrivs med det latinska alfabetet. Engelska är som sagt "värst". Sedan finns det språk som nog följer klara regler, men de reglerna är hopplöst invecklade. Kan nämna franska och gaeliska som exempel. Och i franskan måste man dessutom veta vilken ordklass ordet tillhör, som i "Les poules du couvent couvent"

Förutom finskan kommer jag inte på något som är enkelt. Italienskan är mycket regelbunden, men markerar inte var accenten ligger. Samma sak gäller också för baskiskan. I spanska är ju "b" och "v" två grafem för samma fonem och även högutbildade spanjorer blandar ibland på dem.

Se där, där har vi minsann en oregelbundenhet i den annars så regelbundna spanskan! Kan någon bekräfta om det som jag inledningsvis skrev om spanskans r-ljud stämmer?

Jag har för mig att grekiska är rätt regelbundet, av vad jag kommer ihåg från när jag fritidspluggade det språket lite. Mycket dubbelvokaler som uttalas som en (ei -> i tror jag t.ex.) men annars verkade det väldigt entydigt. Men jag tog mig aldrig förbi nybörjarnivån så jag ska inte svära på det.

Svenska tycker jag är riktigt otydligt. De-e ju nestan ingen som sejer roligt utan dom flesta sejer rolit.

Nästintill samtliga ord i polskan uttalas exakt som de stavas (med undantag för vissa engelska lånord som weekend, pub m.m.), och betoningen ligger så gott som alltid på näst sista stavelsen. Sen att det finns flera sätt att skriva samma ljud på är en annan femma.

Inte färre än sju forngrekiska fonem har sammanfallit i /i/, och det i kombination med den konservativa skriften gör ju att det visserligen är enkelt åt ena hållet, men jag skulle gissa att grekiska skolbarn inte alltid har det så lätt när de ska stava sitt modersmåls /i/.

Av de tre stora språkgrupperna i Europa är det naturligtvis helt klart att de slaviska språkens ortografi är mest regelbunden, de romanska språken i mitten och de germanska språken minst regelbundna. Sedan finns det språk som avviker, t.ex. är slovenskan inte alls regelbunden. För de finsk-ugriska språken är det svårare att göra upp en regel, finskan är extremt regelbunden, ungerskan ganska regelbunden medan estniskan inte alls är regelbunden.

Men då är man inne på ett annat problem. Detsamma gäller faktiskt. Även om man oftast inte gör så är det inte fel att uttala "k" (även om det ofta leder till ett överdrivet och övertydligt uttal). Däremot kan man inte uttala ett "l" i världen.

För övrigt kan man undra vad man menar med att överensstämmelsen mellan fonem och grafem är oregelbunden. Det väl inget som säger att ett visst grafem alltid måste motsvara ett visst fonem? Det finns ju ingen inneboende egenskap hos <e> som säger att det alltid måste bära vokalkvalitén /e/ och att det om så inte är fallet är en avvikelse. Det är bara en godtycklig koppling som vi språkbrukare har gjort, och man skulle kunna komma överens om att <e> lika gärna får beteckna /a/. Det borde alltså egentligen vara fel att säga att fonem-grafem-överensstämmelsen i den meningen är oregelbunden. Då är vi egentligen inne på två olika problem: gäller denna ”oregelbundenhet” huruvida ett enstaka grafem kopplas ihop med ett enstaka icke förväntat fonem eller huruvida ett grafem kan motsvara flera olika fonem på ett sätt som inte är förutsägbart (som t.ex. att engelskans <a> kan stå för, ja, undrar om det inte är fem olika ljud). För kan man säga att det är oregelbundet om <e> i ett språk betecknar /a/, men att det alltid gör det utan några undantag? Vad är det i så fall en avvikelse ifrån?

Ja, det kanske blev krångligt. Det är bara en ogenomtänkt tanke.

[quote=In-Fredel] För övrigt kan man undra vad man menar med att överensstämmelsen mellan fonem och grafem är oregelbunden.[/QUOTE]

Att den i samma språk alltid uttalas på samma sätt. Du tog 'e' som exempel. Ett språk kan välja att uttala 'e' som svenskans 'o' och ändå vara helt regelbundet om det alltid uttalar e på det viset. Det finns alltid inte någon universiell lag om hur bokstäver ska uttalas. Oregelbundet blir det då samma språk använder samma bokstav för många olika ljud. Engelskan är som sagt det mest typiska exemplet här.

Jag har en känsla av att ViV och VijV kan låta likadant, men inte de andra paren. (Har aldrig tänkt på det tidigare.) Ett väldigt artificiellt exempel vore att ta "Leia" (figuren i Stjärnornas krig) och "leija" ("drake"), som i alla fall för mig skulle låta likadant. Om man däremot tar "aion" ("jag ämnar") och "ajon" ("kapplöpningen(s)") så låter de ju olika. Även "poju" ("gosse") och "poiju" ("boj") uttalas helt olika.

Det här var ju bara lösryckta exempel, vet inte om "teorin" håller för vidare granskning.

[quote=JeanLuc] Ja, jag det är så jag vill se det också. Det gäller inom ett språk.

Tack, det stämmer delvis bra med vad jag gissade, nämligen att det sannolikt bör uppstå ett glidljud i ViV-kombinationer som gör det svårt att skilja från VijV.

Men sedan tänkte jag också att det kanske kunde finnas ett visst utrymme för överlappning när det gäller ViV och VjV, men då kanske det bara handlar om dialektala skillnader (och kanske enbart försvunna sådana)?

[Utgångspunkten för den tanken var standardspråkets skilda behandling av /aik/ i aikoa/aion och aika/ajan.]