2010-01-12, 12:38
#1
Tripprapport 3.0
Det här är en liten beskrivning av min tredje tripp. Jag ser den nog ändå som min "första"!
Substans: Toppslätskivling
Dos: ~50
Kön: Penis
Tid: 3-4 h(av produktiv tid som är värd att nämnas)
---
Klipper ner ca 50 st svamp.
Låter svampen dra i lite citronextrakt plus vatten.
Sväljer svamp+vätska.
Börjar med att gå en promenad då far min är hemma, får strax innan reda på att han snart ska åka in till byn o känner att det passar mig utmärkt(jag kommer dock inte vara hemma ändå)!
Medans jag går funderar jag(som alltid) på om det ska slå,
"Känner jag nåt?"
"Hmm, bara 10 min har gått det är nog placebo"
"Var det rätt svamp jag plockade, klart det var?"
är några av tankarna som far i huvudet...
Men solen skiner och det enda jag saknar är lite tobak. Promenaden tar mig till en strand jag gillar, jag slår mig ned på en sten och det är först nu när jag stannar som jag tycker mig känna av svampen. Känslan försvinner dock rätt snabbt så jag
lägger till den som ytterligare placebo. Sitter på stenen och håller koll på klockan för att räkna ut när jag borde känna något.
Efter en tid sittandes på den lilla stenen blir jag plötsligt mer och mer euforisk och tänker "Gutt, nu så". Jag sitter kvar en stund och känner av det långsamt stigande ruset. Vattnenbrynet börjar ändras. Jag reser mig upp, känner mig väldigt lång,
börjar sedan traska mot mitt andra favoritställe, en skogsglänta plus ett berg med väldigt god utsikt. De i mitt tycke mycket bekväma gäspningarna dyker upp. Jag längtar till berget då jag vet att eftersom det är soligt ute kommer det att vara VÄLDIGT soligt på berget! Händer inte särskilt mycket på vägen dit, känner mig bara 'svampad' men mer och mer komplicerade tankegångar börjar dyka upp.
Innan jag kan klättra upp på berget måste en mycket vacker glänta passeras varvid den kraftfullaste delen av trippen kommer att utspelas, men senare. [Värt att nämna är dock att nu stannade jag upp, tittade på träden och helt plötsligt började jag se flytande mönster överallt. Jag trodde först att det var skuggorna som granskogen kastade på grund av det starka solljuset ovanför men med viss koncentration fastställdes det att så var inte fallet. Nästan exakt som denna bild:
http://knarkkorven.magiskamolekyler.org/svampinfo/foton/hallucination.jpg
över denna bild: http://www.haape.com/Granskog.jpg
Jag börjar bli ordentligt påverkad men det är inget jag märker[läs: förstår] för stunden, under klättringen, utan när jag kommer upp för berget och stannar till. Rusets starkhet går "i vågor". De flytande mönstrena som uppenbarade sig bara några minuter innan har redan glömts och gömts. Klättringen går galant och jag är uppe på berget.
Visuellt har nu världen förändrats totalt. Om jag skulle försöka mig på att förklara det här med att färger blir starkare och klarare på svamp så skulle jag på något sett få in 'HDR(High dynamic range rendering)' och 'Light bloom'-effekter! Berget är väl bevuxet av olika mossor, mest vita, och det kändes som om jag gick på bomull. Jag minns att jag tittade ner på foten under några kliv och min 'Converse All-Star'-doja lyste i vitt(då är den närmare beigevit vanligtvis). Ett litet torrare mossparti skiftade i ljuslila och mintgrönt, groovy!
Nu börjar jag få "nostalgi"-känslor överallt, olika minnen som för sekunder plockas fram likt foton ur ett album. Det är dock inte minnena som är mest markanta utan 'känslan' minnena ger mig, ja, "nostalgi"-känlsor. Dessa känslor genomsyrar faktiskt hela ruset från början till slut och nya dyker upp lika fort som de försvinner, alla med viss saknad så fort de försvunnit. Dock skiljde sig vissa denna gången genom att återkomma vid vissa platser, varför har jag ingen aning. Bland de jag minns finns just ett minne, eller en känsla, från Kolmårdens Djurpark som dök upp vid en viss plats på berget. Detta är alltså inget särskilt minne från djurparken utan just en känsla som jag helt enkelt förknippar med den. Något som också genomsyrar ruset är känslan av att jag upplevt själva ruset, för stunden, förut vilket jag inte på något sätt har(detta har upplevts från och med Tripp No. 1).
Men nu ska jag ge mig i kast med att undersöka de så kallade CEV's. Jag lägger mig vid "Kolmården" och blundar, solen gassar och ett färgsprakande sken utspelas men inget mer. "Mje," tänker jag, "been there." och sätter mig upp. På mina svarta träningsbyxor flyter ett mönster. Jag ger inte upp utan lägger mig på ett annat ställe några meter därifrån.
Blundar - POFF! Nu förstår jag! Framför mina ögon forsar olika mönster, mycket minns jag inget av men ett starkt minne är när jag tänker att jag läst att vid högre doser förekommer CEV's i 3D - SWOOSCH! En 3D-cylinder virvlar fram framför ögonen och vrider och vänder sig i otrolig fart. Cylindern ses alltså utifrån, mot röd bakgrund där även stora svampar tornar upp sig(vilket jag just då också minns är vanligt förekommande). Ju mer jag ser ju mer skrattar jag! När jag 'tröttnat' tittar jag
upp på molnen som flyter och har sig och himlen har ett väldigt djup. Jag växlar lite mellan att blunda och titta på himlen. När jag blundar tänker jag inte så mycket, mest bara hur vackert skådespelet är, när jag tittar på himlen känns det som om jag ligger på en annan plats, dock kvar på berget. Jag blir lika förvånad varje gång när jag gång på gång ser mig om och inser att jag verkligen ligger kvar där jag lade mig.
Sätter mig och bara njuter av utsikten. Får syn på bergets närmast intilliggande hus. Eller rättare sagt en mycket liten del av dess trädgård. På ett klädesstreck hänger något alldeles klarrött. Ser väldigt vackert ut. En lysande grön gräsmatta, omgiven av
de mörkare talltopparna jag tittar igenom, där det alldeles ensamma röda plagget hänger och strålar. Jag måste ha sett något liknande i en barnbok fast med en röd ballong istället för den tanken kan jag inte släppa(nu efteråt alltså).
Jag reser mig efter en stund och mer eller mindre irrar runt på berget.
"Vart ska jag gå? Vad ska jag göra?" Skrattar att om någon skulle se mig skulle jag verkligen se ut som ett "djur" som bara går runt och inte vet vart det ska ta vägen. Jag fortsätter att bara beundra landskapet, nära som långt bort. Lägger mig ner
igen, blundar och tittar. Försöker virvla runt lite bland molnen med mitt finger, det fungerar bara lite grand, dock fascineras jag över hur min hand blir en kritvit marmor/gips-liknande hand, á la staty. Det gillar jag också, nykter kan man
ibland tro sig se saker som de inte borde vara men tittar man efter lite bättre så försvinner oftast den uppfattningen. På svamp är det för mig tvärtom, ju mer man tittar desto tydligare blir synvillan.
Minns inte riktigt av vad jag gjorde just här men jag irrade runt lite och kunde inte bestämma mig vart jag skulle gå men ner till gläntan skulle jag! När jag väl kom dit var den vackrare än någonsin! Tät, trollik skog omsluter den helt runda gläntan
som pryds med harsyra och stjärnmossa, i mitten står en stor platt stubbe(det här är slutet på en gammal skogsmaskinsväg som växt igen på några år). Det hela liknar en stor scen där stubben blir något av dirigentens plats, fast i mitten. Det kändes så. Där ställer jag mig och faktiskt bara tittar, rör mig lite i fejkad slow-motion och för att uttrycka det i mer 'stoner'-slang: Vad BÄNG jag blev! Tittade jag åt ett håll kändes som att det hållet borde ligga åt det andra och tvärtom, åt vilket håll jag än tittade. Allt var så enormt vackert och jag bara stod trollbunden i vad som kändes som en evighet!
Till slut var det dags att röra sig, jag kliver ner från stubben och direkt känner jag en otrolig smärta i högra armen, jag tittar åt höger och upptäcker att jag bränt mig på en brännässla! Normalt skulle jag knappt kännt det och antagligen bara skakat av mig den så kallade smärtan, blivit irriterad över att det skulle börja klia på armen men nu var smärtan olidlig! Jag staplade mig bort därifrån, höll mig om armen och halvt springade sprang jag fram och tillbaka på skogsvägen, panik!
Tittade på armen, blodkärl och senor flöt omkring under huden dock kände jag smärtan inte alls där jag brännt mig utan högre upp på armen.Det kändes som jag var skadad soldat i 2:a scenen av Saving Private Ryan, fast i skogsmiljö. Löjligt när jag tänker tillbaka på det men men... så går det när man äter svamp och känner sig som en 7-åring på nytt!
Jag tar mig till sans och funderar vart jag skall gå härnäst, Går vidare på en alternativ skogsväg mot mitt hus, går lite vilse men jag är glad och överröst med tidigare nämda "nostalgi"-känslor. Jag börjar känna mig småtrött och lägger mig på en
äng och bara myser. Mesta tiden går åt att ledsamt undra om ruset börjar släppa, vilket det antagligen började göra då även om jag i efterhand blev förvånad över hur länge det höll i även där på ängen och efter, Ogillar skarpt under och efter ruset
att jag inte lärt mig känna igen och räkna ut hur mycket tid "jag har kvar", om det nu går över huvudtaget. Känner mig lite smådeppig under 'afterglow':en och till råga på allt är det nu mulet. Går hem och myser framför tv:n, känner mig lite smått pårökt nästan, gott!
Utvärdering: Toppen!
Tack för ordet!
Det här är en liten beskrivning av min tredje tripp. Jag ser den nog ändå som min "första"!
Substans: Toppslätskivling
Dos: ~50
Kön: Penis
Tid: 3-4 h(av produktiv tid som är värd att nämnas)
---
Klipper ner ca 50 st svamp.
Låter svampen dra i lite citronextrakt plus vatten.
Sväljer svamp+vätska.
Börjar med att gå en promenad då far min är hemma, får strax innan reda på att han snart ska åka in till byn o känner att det passar mig utmärkt(jag kommer dock inte vara hemma ändå)!
Medans jag går funderar jag(som alltid) på om det ska slå,
"Känner jag nåt?"
"Hmm, bara 10 min har gått det är nog placebo"
"Var det rätt svamp jag plockade, klart det var?"
är några av tankarna som far i huvudet...
Men solen skiner och det enda jag saknar är lite tobak. Promenaden tar mig till en strand jag gillar, jag slår mig ned på en sten och det är först nu när jag stannar som jag tycker mig känna av svampen. Känslan försvinner dock rätt snabbt så jag
lägger till den som ytterligare placebo. Sitter på stenen och håller koll på klockan för att räkna ut när jag borde känna något.
Efter en tid sittandes på den lilla stenen blir jag plötsligt mer och mer euforisk och tänker "Gutt, nu så". Jag sitter kvar en stund och känner av det långsamt stigande ruset. Vattnenbrynet börjar ändras. Jag reser mig upp, känner mig väldigt lång,
börjar sedan traska mot mitt andra favoritställe, en skogsglänta plus ett berg med väldigt god utsikt. De i mitt tycke mycket bekväma gäspningarna dyker upp. Jag längtar till berget då jag vet att eftersom det är soligt ute kommer det att vara VÄLDIGT soligt på berget! Händer inte särskilt mycket på vägen dit, känner mig bara 'svampad' men mer och mer komplicerade tankegångar börjar dyka upp.
Innan jag kan klättra upp på berget måste en mycket vacker glänta passeras varvid den kraftfullaste delen av trippen kommer att utspelas, men senare. [Värt att nämna är dock att nu stannade jag upp, tittade på träden och helt plötsligt började jag se flytande mönster överallt. Jag trodde först att det var skuggorna som granskogen kastade på grund av det starka solljuset ovanför men med viss koncentration fastställdes det att så var inte fallet. Nästan exakt som denna bild:
http://knarkkorven.magiskamolekyler.org/svampinfo/foton/hallucination.jpg
över denna bild: http://www.haape.com/Granskog.jpg
Jag börjar bli ordentligt påverkad men det är inget jag märker[läs: förstår] för stunden, under klättringen, utan när jag kommer upp för berget och stannar till. Rusets starkhet går "i vågor". De flytande mönstrena som uppenbarade sig bara några minuter innan har redan glömts och gömts. Klättringen går galant och jag är uppe på berget.
Visuellt har nu världen förändrats totalt. Om jag skulle försöka mig på att förklara det här med att färger blir starkare och klarare på svamp så skulle jag på något sett få in 'HDR(High dynamic range rendering)' och 'Light bloom'-effekter! Berget är väl bevuxet av olika mossor, mest vita, och det kändes som om jag gick på bomull. Jag minns att jag tittade ner på foten under några kliv och min 'Converse All-Star'-doja lyste i vitt(då är den närmare beigevit vanligtvis). Ett litet torrare mossparti skiftade i ljuslila och mintgrönt, groovy!
Nu börjar jag få "nostalgi"-känslor överallt, olika minnen som för sekunder plockas fram likt foton ur ett album. Det är dock inte minnena som är mest markanta utan 'känslan' minnena ger mig, ja, "nostalgi"-känlsor. Dessa känslor genomsyrar faktiskt hela ruset från början till slut och nya dyker upp lika fort som de försvinner, alla med viss saknad så fort de försvunnit. Dock skiljde sig vissa denna gången genom att återkomma vid vissa platser, varför har jag ingen aning. Bland de jag minns finns just ett minne, eller en känsla, från Kolmårdens Djurpark som dök upp vid en viss plats på berget. Detta är alltså inget särskilt minne från djurparken utan just en känsla som jag helt enkelt förknippar med den. Något som också genomsyrar ruset är känslan av att jag upplevt själva ruset, för stunden, förut vilket jag inte på något sätt har(detta har upplevts från och med Tripp No. 1).
Men nu ska jag ge mig i kast med att undersöka de så kallade CEV's. Jag lägger mig vid "Kolmården" och blundar, solen gassar och ett färgsprakande sken utspelas men inget mer. "Mje," tänker jag, "been there." och sätter mig upp. På mina svarta träningsbyxor flyter ett mönster. Jag ger inte upp utan lägger mig på ett annat ställe några meter därifrån.
Blundar - POFF! Nu förstår jag! Framför mina ögon forsar olika mönster, mycket minns jag inget av men ett starkt minne är när jag tänker att jag läst att vid högre doser förekommer CEV's i 3D - SWOOSCH! En 3D-cylinder virvlar fram framför ögonen och vrider och vänder sig i otrolig fart. Cylindern ses alltså utifrån, mot röd bakgrund där även stora svampar tornar upp sig(vilket jag just då också minns är vanligt förekommande). Ju mer jag ser ju mer skrattar jag! När jag 'tröttnat' tittar jag
upp på molnen som flyter och har sig och himlen har ett väldigt djup. Jag växlar lite mellan att blunda och titta på himlen. När jag blundar tänker jag inte så mycket, mest bara hur vackert skådespelet är, när jag tittar på himlen känns det som om jag ligger på en annan plats, dock kvar på berget. Jag blir lika förvånad varje gång när jag gång på gång ser mig om och inser att jag verkligen ligger kvar där jag lade mig.
Sätter mig och bara njuter av utsikten. Får syn på bergets närmast intilliggande hus. Eller rättare sagt en mycket liten del av dess trädgård. På ett klädesstreck hänger något alldeles klarrött. Ser väldigt vackert ut. En lysande grön gräsmatta, omgiven av
de mörkare talltopparna jag tittar igenom, där det alldeles ensamma röda plagget hänger och strålar. Jag måste ha sett något liknande i en barnbok fast med en röd ballong istället för den tanken kan jag inte släppa(nu efteråt alltså).
Jag reser mig efter en stund och mer eller mindre irrar runt på berget.
"Vart ska jag gå? Vad ska jag göra?" Skrattar att om någon skulle se mig skulle jag verkligen se ut som ett "djur" som bara går runt och inte vet vart det ska ta vägen. Jag fortsätter att bara beundra landskapet, nära som långt bort. Lägger mig ner
igen, blundar och tittar. Försöker virvla runt lite bland molnen med mitt finger, det fungerar bara lite grand, dock fascineras jag över hur min hand blir en kritvit marmor/gips-liknande hand, á la staty. Det gillar jag också, nykter kan man
ibland tro sig se saker som de inte borde vara men tittar man efter lite bättre så försvinner oftast den uppfattningen. På svamp är det för mig tvärtom, ju mer man tittar desto tydligare blir synvillan.
Minns inte riktigt av vad jag gjorde just här men jag irrade runt lite och kunde inte bestämma mig vart jag skulle gå men ner till gläntan skulle jag! När jag väl kom dit var den vackrare än någonsin! Tät, trollik skog omsluter den helt runda gläntan
som pryds med harsyra och stjärnmossa, i mitten står en stor platt stubbe(det här är slutet på en gammal skogsmaskinsväg som växt igen på några år). Det hela liknar en stor scen där stubben blir något av dirigentens plats, fast i mitten. Det kändes så. Där ställer jag mig och faktiskt bara tittar, rör mig lite i fejkad slow-motion och för att uttrycka det i mer 'stoner'-slang: Vad BÄNG jag blev! Tittade jag åt ett håll kändes som att det hållet borde ligga åt det andra och tvärtom, åt vilket håll jag än tittade. Allt var så enormt vackert och jag bara stod trollbunden i vad som kändes som en evighet!
Till slut var det dags att röra sig, jag kliver ner från stubben och direkt känner jag en otrolig smärta i högra armen, jag tittar åt höger och upptäcker att jag bränt mig på en brännässla! Normalt skulle jag knappt kännt det och antagligen bara skakat av mig den så kallade smärtan, blivit irriterad över att det skulle börja klia på armen men nu var smärtan olidlig! Jag staplade mig bort därifrån, höll mig om armen och halvt springade sprang jag fram och tillbaka på skogsvägen, panik!
Tittade på armen, blodkärl och senor flöt omkring under huden dock kände jag smärtan inte alls där jag brännt mig utan högre upp på armen.Det kändes som jag var skadad soldat i 2:a scenen av Saving Private Ryan, fast i skogsmiljö. Löjligt när jag tänker tillbaka på det men men... så går det när man äter svamp och känner sig som en 7-åring på nytt!
Jag tar mig till sans och funderar vart jag skall gå härnäst, Går vidare på en alternativ skogsväg mot mitt hus, går lite vilse men jag är glad och överröst med tidigare nämda "nostalgi"-känslor. Jag börjar känna mig småtrött och lägger mig på en
äng och bara myser. Mesta tiden går åt att ledsamt undra om ruset börjar släppa, vilket det antagligen började göra då även om jag i efterhand blev förvånad över hur länge det höll i även där på ängen och efter, Ogillar skarpt under och efter ruset
att jag inte lärt mig känna igen och räkna ut hur mycket tid "jag har kvar", om det nu går över huvudtaget. Känner mig lite smådeppig under 'afterglow':en och till råga på allt är det nu mulet. Går hem och myser framför tv:n, känner mig lite smått pårökt nästan, gott!
Utvärdering: Toppen!
Tack för ordet!
), men smärtan blev så äcklig och intensiv efter någon minut då det började pulsera i huvudet på mig och dunka i halsen att jag bestämde mig för att ta bort det lilla odjuret....usch fy fan, men i normala fall skulle jag ju inte heller bry mig nåt vidare om ett myggbett, precis som du sa ang brännässlan!!
