Ord med bokstäverna ABCDEFGH?

Denna Contrapunctus XIV är enda exemplet av Sebastians hand på B—A—C—H som bearbetat tema. Bokstaveringen har han däremot givit många gånger annars, varvid efterhandsnörds svårighet blir att avgöra vilka gånger det rör sig om signatur och inte sinkadus. Tonföljden uppträder rätt spontant ex:vis i C-durs kadensmiljö.

(Pitymaîstren anmärker sotto voce att korrekt verktitel är Kunst der Fuge vars obestämdhet slarvas med även på akademierna.)
Jo, men det hänger på detta någorlunda vett – något som tycks möjligen devalverat i&m exempel som den typfrekventa frågan efter tabulatur för piano.
Men så är dubbelteckning ett i hög grad melodiskt fuffens. Desto coolare är irreguljära fasta förtecken.

Förstod att du använde SAOL, men hur hittade du dessa?

Antagligen använde han Regexp (regular expressions) på en textfil med alla ord från SAOL. Om så är fallet skulle det vara intressant att veta vilken söksträng som använts. Regexps rätt använda är otroligt kraftfulla och användbara.

Hm. Kan musik som använder durseptimackord, eller ackordnotation överhuvudtaget, någonsin egentligen klassificeras som atonal?

Ännu vanligare i F-durs kadensmiljö, va? Växeldominanten är klart vanligare än subdominantens subdominant - också i barockmsik.

Som dubbelkors då, menar du? Att det finns ett fast dubbelkors medan dubbel-b måste skrivas med dubblering beror rimligen enbart på att dubbelkors, just beroende på durdominanten i molltonarter, är så mycket vanligare.

Eller bitonal. Visst tycker jag att man utan större problem kan säga t.ex. att det där kända stråk- och hornpartiet i Våroffer som börjar vid figur 13 i partituret innehåller ackorden Eb7 och Fb (och att det inte är tonalt, trots att stråkstämmorna har tre fasta b-förtecken i just den här passagen).

Mjoao, smått felaktigt då. (En tonbildning som i ton[ik]alt sammanhang skulle kallas durseptimackord brukar med hävd å slarvig förenkling kallas så även när den uppstår i 12-ton (som ju inte står i förnekande motsats till sitt ursprung men utgör konsekvensen av ursprungets inherent bestämda självupphävning).) Huruvida ackordet sedan används ton[ik]alt är viktigare, liksom vad exakt man menar med 'aton[ik]al'. (Ackordnotation i sig är inget hinder.) Så länge rätt inte ska vara rätt är det rimliga svaret nej.
Här tror jag du blandar begrepp. 2:a meningen är sann men egentligen menas nog subdominantens dominant ([C:] C7) – i bägge fall en mellandominant och som sådan lika vanlig som sig själv, typ.
bb dubleras av det skäl du anger. Visserligen har ett antal enklingar (t.ex. "B") missat vedertag, förmodligen som de uppfattats ovana/kontraintuitiva i jämförelse med "×" vars företräde som referens beror på just detsammas av frekvens (ej tonhö-höjd). Med irreguljära fasta förtecken menar jag en annan sak, nämligen fasta (enkla, dubbla, tripla, …) i andra mönster än dur- & molltonarternas.

Måhända. Men den som noterar det som sådan är för det första knäpp, och anstränger sig för det andra för att fördunkla poängen med fritonal musik. Desutom ansträngde sig de första tolvtonisterna ganska rejält för att undvika saker som lät som durseptimackord just av omsorg om stilens renhet, och nästa generation var inga riktiga tolvtonsmusiker.

Tänkte inte på den. Men jag står i alla fall på mig. Nog fasen är dominantens dominant för det första vanligare än subdominantens? Men dessutom är ju tersen alltid med i dominantens dominant, medan subdominantens dominant av och till - i synnerhet kanske i musik från barocktid och äldre - faktiskt inte innehåller någon sjua, utan rent tonmässigt är oskiljbar från tonikan.

Jaha, ja. Sånt är ju ball och ganska enkelt att få till så länge det huvudsakligen rör sig om melodik. Kommer det in lite harmonik blir det genast något besvärligare.

Våroffer tycker jag rent generellt lämpligast beskrivs som "halvtonalt" eller möjligen "kvartstonalt". Någon Webern är Stravinskij förvisso icke, inte heller i Våroffer.

Nej, inte ens under sin tolvtonsperiod.

Nu orkar jag inte leta reda på något bättre exempel, så jag frågar så här i stället. Om du i något icke-tonalt stycke (av t.ex. Saariaho, Sandström eller Webern om du så vill) skulle tala om vilka toner som ljuder vid ett visst tillfälle och det råkade slumpa sig så att det gick att sammanfatta med en traditionell ackordbeteckning, tycker du då att det är orimligt att använda den? Jag undrar om inte många t.o.m. skulle ha en benägenhet att så långt som möjligt försöka hitta en beteckning som passar och sedan modifiera den efter behov, t.ex. ”Gsus4 med tillägg av ...”, särskilt folk som mest sysslar med tonal musik. Eller?

(Jag påstår alltså inte att det är så utan gissar och frågar; jag talar alldeles för sällan om musik nu för tiden för att själv ha något att bygga en uppfattning på.)

Dead Beef

Japp, så var det. Att det eftersökta språket är reguljärt är trivialt då det helt enkelt är den fullständiga mängden strängar över "notalfabetet". Det naturliga hade varit att helt enkelt grepa efter "^[a-h]+$", men för att slippa bry mig om att mångtydiga ord är markerade med siffror i indatan inverterade jag sökningen till "grep -viE "[i-zåäö]" saol.txt". Kanske hade det varit bättre att i stället förbehandla indatan: "cut -d' ' -f1 saol.txt | uniq | grep -iE "^[-a-h]+$"", så sluppe man dubbletter.