Ord med bokstäverna ABCDEFGH?

Alldeles utmärkt. Gaddad betyder i min värld tatuerad (för dem som inte tycker att taggad och tatuerad är synonymer). En gaddning är följdenligt en tatuering.

Betänk dock att tonen H numera oftast kallas B i Sverige. Även internationellt är beteckningen B på denna ton vanligast. Tonen som tidigare hette B i Sverige kallas idag bess.

Nej, inte alls. Bara på engelska. På tyska heter den h, precis som hos oss, och på romanska språk kör man vanligen med doremiskalan.

Numera och numera. Oftast och oftast. Det som har hänt är att skolorna, i ett utslag av beskäftigt anglifierande, helt oombedda har ändrat från h/b till b/bess. Med följd att ingen jävel längre kan vara säker på vad b är för ton.

Man kan alltid slänga in lite höjda och sänkta toner också, t.ex. ciss, fiss, giss, hiss, diss, ess, dess, gess och allt vad de heter så man kan bilda lite andra ord, t.ex. access, osv.

Ja, men mitt hiss var i svajning när det kom in en bess-wisser och ifrågasatte både H och hiss. Nu passar jag på att rekonstruera vad poetisk frihet syftade på, innan jag backade lite fegt.

— Gaddad hagga hissade dess behag – dissaddess.

Får man använda do, re, mi ... också?

Bagdad.

Abe had a fag face.

Kunde tyvärr inte komma på något bättre, sorry.

Jag har hört att självaste J. S. Bach testade denna idé på sin tid. I en av sina kompositioner lade han in en fras som "bokstaverade" hans namn: B-A-C-H. Märk att detta inte hade fungerat om han varit engelskspråkig, då tonen H inte finns där...

Du kan ju alltid slänga in S också för att få en extra ton att leka med: ess!
Vad sägs om en symfoni i "S-dur"?

Det är ett jävla gissel det där! Själv har jag lärt mig H och B som alla andra som gått i svensk musikskola. Jag hade en dirigent som hellre kallade tonerna B och Bess, vilket gjorde att vi musiker (flertalet av oss åtminstone) alltid blev osäkra på vilken ton "B" var.

Om jag skriver ner ackordföljden för en låt använder jag beteckningarna H / Bb, hur motsägelsefullt det än blir. Hur kan man sänka en ton som "inte finns"? Man borde väl skriva H / Hb i så fall... Problemet är att om man skriver B7, så tolkar nog alla det ändå som H7, eftersom det står så enligt "internationell" standard i notböcker. Däremot kan man aldrig tveka på vilken ton som avses med Bb. Jag vägrar dock att göra mig av med tonen H!

Man kan undra lite hur H har hamnat där från början. När den heter B får vi ju tonerna i alfabetisk ordning: A-B-C-D-E-F-G... Nu har vi i stället A-H-C-D-E-F-G och en sänkt ton som heter B... Hur ologiskt som helst!

I sin allra sista, ofullbordade, fuga i die Kunst der Fuge, till och med. Som inledning på tredjetemat, dvs det allra sista tema han någonsin noterade om jag inte minns fel...

Jag har vid ett par tillfällen blivit tvungen att säga "Förlåt att jag pratar franska, men är ditt B ett si bémol eller si bécart?

Måste inte en någorlunda vettig musiker låta den tolkningen i betydande grad bero av tonarten? Har du tre kors är det rimligaste att gissa på att det är växeldominantsjuan till A-dur, och har du tre b:n så är det rimligen dominantsjuan till Ess-dur.

Nåja. Visserligen är dubbelkors väsentligt vanligare än dubbelben i och med att harmoniskt moll har durdominant - durdominanten till Giss-moll är ju Diss-dur, som har fississ som sin ters - men jag har nog fasen varit med om att spela eller sjunga ett och annat riktigt bess också.

Nu är vi i vart fall nära topic för tråden . Det beror på att lilla b och lilla h är väldigt lika i vissa tyska frakturstilar. Engelsmännens B är alltså original. (Dvs det riktiga originalet är ut re mi fa sol la si. Observera ut.)

Ja, så länge man pysslar med tonal musik. Annars är det ju mindre självklart.