Stugtrippen – Min revansch på psykedelier [4-ho-met]

Substans: 4-ho-met
Ålder: 21
Kön: Kvinna
Tid för trippen: 18.30-03.00

SET AND SETTING

[Jag vaknade ensam i ett litet sovrum med djuprosa väggar och blommiga gardiner. Gårdagskvällens sista tankar susade ännu en gång genom mitt huvud. Jag hade somnat med ansiktet tätt intill väggen, med ryggen mot sovrummets fönster och stugans yttervägg. I min stenade fantasi hade väggen försvunnit och min rygg badade i ett starkt vitt sken. Det enda som fanns var en vit avgrund som sög tag i varje levande ting som kom i dess väg.]

Jag stiger upp och klär på mig. Jag gör upp en eld i kaminen, för att få upp värmen som avtagit något under natten och lämnar sedan stugan för att köra in till lägenheten i stan. Jag hinner med nöd och näppe ta en morgondusch innan jag måste skynda mig iväg och hämta mina två vänner, varav den ena står och väntar på stationen.

Denhär dagen är jag full av nyfikenhet och förväntan, men samtidigt nervös. Jag hämtar upp min vän Simon, som tydligen är förkyld och osäker på om han vill trippa. Det var naturligtvis en tråkig nyhet, då vi planerat stugtrippen i flera veckors tid. På stationen hämtar vi sedan upp Tobias som är Simons arbetskamrat som jag hade träffat några gånger tidigare. Han skulle trippa i vilket fall, så jag behövde inte göra det själv. Det hade jag inte velat.

Drygt ett år tidigare hade jag haft min första och enda erfarenhet med psykedeliska droger, närmare bestämt med HBW-frön (LSA). Det var verkligen ingen succé. Jag sneade tyvärr och jag bestämde mig efter den dagen att aldrig mer röra någon drog. Det löftet höll jag inte särskilt länge, eftersom jag gillar den där Mary lite för mycket för att avstå helt och hållet från henne. Men hur mycket marijuana jag än rökt har jag fram tills för ett par månader sedan alltid sagt att jag ALDRIG mer ska ta någon psykedelisk drog.

Trots detta är jag, Simon och Tobias på väg till min sommarstuga för att trippa. Dagens substans är 4-ho-met, som de båda killarna prövat flertal gånger tidigare. Jag har spenderat mycket tid med att läsa på, dels om 4-ho-met, men även rent allmänt om psykedelier. Jag har lyckats utveckla en djup fascination för DMT, vilket antagligen var det som tillslut fick mig att bestämma mig för att testa att trippa igen.

Vi kommer fram till stugan någon gång mellan kl 13 och 14. Eftersom både Simon och Tobias väntar ett viktigt samtal kan vi inte stänga av mobilerna förens kl 16. Jag gör upp en ny eld och sätter på lite kaffe. Under tiden kollar vi på en riktigt bra film om mayaindianer – Apocalypto.

Stugan vi befinner oss i tillhör mina föräldrar. Det är ett litet torp, med ett vardagsrum, ett väldigt litet sovrum samt ett kök. Sovrummet ser ut att tillhöra en 4-årig liten flicka. Väggarna är starkt rosa, gardinerna är rosablommiga, till och med lampan skiner rosa. Köket har en lustig känsla över sig. Det går i vitt och klarrött, med randiga mönster. Jag tycker stugan är helt perfekt för ändamålet, det enda negativa är avsaknaden av en riktig toalett. Istället är vi förpassade till ett utedass, vilket inte är ultimat när man är här i decemberkylan.

FLIGHT MODE

När klockan passerat en bit över 16 bestämmer vi oss för att det är dags. Jag ställer in min telefon på ’flight mode’ och känner hur sanningens ögonblick infinner sig. Simon har med en våg som, vi trixar med ca 20 minuter innan vi ger upp, och Tobias ögonmåttar upp vad han tror är ca 20-30 mg till mig. Själv har jag ingen uppfattning om hur mycket pulver det är utan jag får snällt lita på honom. Simon som var förkyld bestämde sig tillslut för att trippa men skulle ta en mindre dos än han tänkte sig från början.

Klockan fem i fem svalde jag min lilla boll av rizzlapapper innehållandes en okänd mängd 4-ho-met. Nu får det bära eller brista tänkte jag. I’ve passed the point of no return. Tobias snortade en mycket större dos än vad jag inmundigade. Han försvann ut i galaxen omedelbart och lade sig ner i soffan, där han kom att stanna nästan hela kvällen.

En och en halv timma senare har jag fortfarande inte börjat trippa, men jag är inte heller nykter. Jag känner mig riktigt flummig och påverkad men börjar nästan tro att det inte skulle bli mer än såhär. Både Tobias och Simon har kommit iväg för länge sedan, och jag funderade på om jag behövde en påfyllning, men som tur var väntade jag ytterligare en stund.


TAKE OFF

Det första tecknet på att jag börjat trippa på riktigt var texten på Spotify. Den flöt nu i vågor när jag läste den. What the fuck!? Haha! Äntligen händer det något. Pulsen ökar och jag känner att nu jävlar är jag igång. Jag får en riktigt mysko känsla och måste ut och få luft, eftersom jag tycker det är alldeles för varmt i rummet.

Jag säger till de andra att jag ska ut o röka, och Simon följer med. När jag kollar på honom i ansiktet har han plötsligt fyra ögon istället för två, och jag tänker -SHIT!!! Ska det vara så häääääär? Jag blir förvånad, fast jag inte borde vara det.
Jag sätter på mig stövlarna rätt, men får en känsla av att de sitter på fel håll. Dragkedjan sitter på fel sida och jag föreställer mig att foten går åt fel håll, som att någon snurrat mina fötter bak och fram. Då får jag nästan panik, men det blir bättre när jag kommit ut och kan andas kall luft. Jag tar några steg ut i snön, kollar på träden och bara andas djupt.

Simon följde med ut och jag var glad att han gjorde det. Antagligen ville han se så att jag inte mådde dåligt som sist när vi trippade. Det ville självklart inte jag heller.
Vi står och pratar om något oväsentligt, då jag plötsligt får syn på en liten grön vattenkanna som står halvt gömd i den stora rododendronbusken. WHAT THE FUCK?! En liten, liten elefant bor där. Den har en snaaaabel. Jag böjer mig ner för att peta på den. Jag skulle klappa den på huvudet, men huvudet satt alldeles löst när jag rörde vid det. (Det var ett löv, framför kannan)
Jag skrek högt och hoppade till av förvåning när jag insåg att huvudet inte satt fast ordentligt. Istället började jag pilla på elefantens ”snabel” för längst ut på den gröna kannan (elefanten) satt ett svart munstycke som blev elefantens ”tryne”! När jag petade på den trillade den av. Stackars, elefanten! Bäst att jag lämnar den ifred tänkte jag, och satte fast ”trynet” igen.

Vi gick tillbaka in i stugan igen där Tobias låg i soffan. Ur datorn strömmade en 60-70-tals playlist. Tobias ville höra Freebird med Lynyrd Skynyrd. Jag vet inte hur många gånger den spelades under kvällen! Tobias låg och skrattade åt sin egen röst, gjorde konstiga ljud och fick långa skrattattacker hela tiden. Ett tag (jag tror det var i början av hans tripp) visste han inte vem han själv var. Han såg Simon stå på andra sidan rummet och pekade på honom, och frågade om han var honom.

- "Vem är Tobias?" Frågade Tobias. Jag och Simon försökte då förklara för honom vem han var.

Allt var minst sagt jättekonstigt. Men jag gillade det! Simon, som var förkyld, gick omkring med mössa och halsduk och snöt sig och drack te. Ibland när han pratade bytte han dialekt, och jag började kalla honom ”tomten”… antagligen för att han betedde sig som en gammal gubbe, vilket han också sa att han kände sig som.

Jag bestämde mig för att gå ut och kolla i köket, eftersom jag skrattade så mycket att jag tröttnade på att skratta. Jag hade så mycket att hinna utforska så jag ville inte gå miste om något. Vid det här laget var jag helt såld på den psykedeliska världen. Wow! Allt är så snyggt, det känns underbart…. Och den röda färgen på köksskåpen var så snygg. Den fanns en bra energi här ute. Jag gillar skåpet. Jag tog på den röda färgen, jag tryckte mig mot skåpet med kinden, med pannan, sedan med ryggen. Jag ville vara skåpet, eller vara med skåpet. Jag beslutade mig för att sätta mig ner på golvet med ryggen vilandes mot den röda färgen som strålade varm energi. Jag kollar in i vardagsrummet och får se att soffan som Tobias ligger i är röd! Fånig som jag är tror jag att han också fattar att röd färg är bra energi.
- ”Och Tobias sitter i alltihopa!” Säger jag och ler avundsjuk in mot rummet.

Jag kryper in i rummet och sätter mig på golvet närmare de andra. Elden i kaminen har slocknat och Tobias börjar påpeka att det är kallt i rummet. Det tycker verkligen inte jag! Tvärtom, det är alldeles för varmt. Jag sätter mig upp bredvid Simon och får plötsligt för mig att min vänstra hand brinner. VA FAN?! Mina händer är så varma….
Jag måste gå och tvätta händerna i kallt vatten. Simon försäkrar mig om att jag inte brinner, men jag går och tvättar mig ändå. Något som jag måste upprepa flera gånger under kvällen.

När jag kommer tillbaka är rummet ännu mysigare än tidigare. Tobias forsätter klaga på att det är kallt, och vi andra ser att han tagit av sig strumporna.
- "Men ta på dig strumporna", säger jag.

Tobias kollar på oss, och alla börjar skratta, men han tar inte på sig dem. Detta blev ett återkommande scenario många gånger under hela kvällen. Varje gång han klagade på kylan, sade vi till honom att sätta på sig strumporna, och varje gång slutade med att alla asgarvade. Han tog aldrig på sig dem utan bara låg i soffan och skrattade som fan. Han gjorde konstiga ljud.

Helt plötsligt slutade han skratta, och sa
- "Jag har kommit på en sak man inte ska skratta åt."
- "Vadå?" Undrade vi andra, och trodde att han skulle bli allvarlig.
- "INGENTING!" Sa han, och alla började asgarva igen.

Den enda gången jag kommer ihåg att Tobias var uppe och gick, var en gång när vi skulle gå ut. Det tog väääldigt lång tid för honom att få på sig jacka och skor, och när han gick insåg jag att han knappt kunde gå.
- ”Du går fan som Johnny Depp i Fear and Loathing in Las Vegas, fast han var på meskalin då.” Sa jag, och tänkte på en scen där Depp väldigt klumpigt går mot entrén till ett casino, och nästan släpar benen efter sig.

Jag sitter och känner på några kuddar, men dem har blivit konstiga inuti. Det måste vara någon som stoppat dem med hård pappkartong istället för mjuk bomull. Jag gick och hämtade min medtagna kudde med snygga mönster på. Vilken tuuur att jag tog med den! Det är en bra kudde. De andra kuddarna är onda. Skrattet är en bridge over troubled water, kommer någon fram till, medans den låten spelas på Spotify.

Från stugans fönster ser jag att en bil lyser upp vägen nedanför. Kan man höra vägen ända härifrån? Kan man känna den? Frågar jag, men jag menar ”Kan man se den?”

Nu känner jag att jag måste ut på dass. Normalt sett gillar jag inte att gå ut dit när det är mörkt ute. Min fantasi är för livlig och skogen är för mörk. Men jag tar med mig en ficklampa och går ut ändå. Jag lyser upp den skottade stigen och får en känsla av att jag är med i en film. En scen från filmen Eternal sunshine of the spotless mind spelas i min hjärna. Oj, vad allt är surrealistiskt!!! Stigen är det enda jag ser och himlen trycker ovanför. Jag lyckas gå på dass utan att nojja alls, och när jag är klar och ska ta på mig byxorna får jag panik för att jag inte har dem på mig, fast jag redan hade tagit på dem.

Det är synd om oss tjejer. Det kommer dem där inne aldrig förstå. Allt är så omständigt. Vi har så mycket skiiiit på oss tänker jag och syftar på alla klädesplagg. ”Herregud, jag är ju tjej”, kommer jag på, precis som om jag aldrig tänkt tanken innan. Av någon anledning blir jag ståendes där med ficklampan. Jag lyser in i skogen. Träden är sååååå fina och inte alls otäcka. Killarna där inne missar verkligen något. Jag följer ljuskäglan med blicken som dras uppåt mot trädtopparna. Jag riktar ljuset mot himlen. Batterierna kommer ta sluuut! Neeeej! Fan. Måste stänga av ficklampan innan den slocknar så att jag inte blir rädd! I samma ögonblick som jag stänger av lampan ser jag månen som nästan är full. WOW! Månen! Helt otroligt vacker… Jag beger mig in för att berätta för de andra vad de missar om de inte går ut och kollar på träden och månen!

Jag kommer in i stugans värme igen, och försöker säga något om träden, månen och ficklampan, men tror inte att jag gjorde mig särskilt förstådd. Det spelas bra musik från Spotify. Mycket blandat men främst psykedeliskt 60-tal och Shpongle. Allt var perfekt! Jag satt och lekte med min rosa bandana. Det klassiska paisleymönstret var jäkligt psykedeliskt! Jag lade tyget i knät framför mig och satte bägge pekfingrarna i mitten och drog ut mönstret mot kanterna. Det var sååå snyggt när mönstret följde med mina rörelser.

THE PEAK

Nu kände jag att jag ville vara själv en stund, så jag gick in i det lilla rosa sovrummet, och antagligen peakar jag som mest, för allt är förbannat intensivt. Jag lägger mig ner i sängen, med benen upp längst med väggen, och stirrar upp i taket, och ut genom fönstret. Där utanför är världen upp och ner, och jag ser trädtopparna som fortfarande är supervackra. Nu börjar prickarna i det trämönstrade taket bilda ansikten som jag aldrig sett förut. Wow! Jag kan bara ligga där med uppspärrade ögon och gapa av förundran. Shit the fuck vad coolt! Taket är träfärgat men ansiktena jag såg var skinande gröna, och väldigt 3D. De rörde sig hela tiden, och jag försökte fokusera blicken på en i taget. När jag lyckades koncentrera mig morfade alla figurer ihop till EN enda kraftig varelse som avgav ett starkt grönt sken, mycket vackrare än allt annat jag någonsin sett. Den skiftade mellan att vara ett foster och ett klassiskt grågrönt alien ansikte med stora svarta ögon. Jag har aldrig upplevt något häftigare! Jag försökte lista ut vad han/den/det ville mig. Vid det här laget låg jag och lipade. Tårarna bara rann av all lycka som genomborrade hela min kropp och själ.

Jag tänkte att den där saken har funnits hela tiden inom mig. Det är mitt innersta väsen, fast ändå inte, men den vill inte skada mig. Den är god, om man bara vet om att den är god. Men jag vet det nu och allt är lugnt. Den ”sa” att den är god om jag tror på att den är det. En stark känsla av lugn kom över mig. Jag hade precis lika gärna kunnat flippa ur och sneat om jag inte hade tänkt positivt här. Men från det ögonblicket fick jag en trygghet med mig och jag visste att jag inte behövde vara rädd för något jag såg.

Jag hör att Simon närmar sig rummet där jag ligger och säger till honom.
- "Förstör inte det här!!!"
Som tur var gick han bort igen. Jag behövde verkligen vara själv just nu. Jag låg där ett bra tag, och kollade på ansiktena i taket. De såg nu väldigt onda och elaka ut, men jag kände att jag kunde hantera dem tack vare det jag nyss kom fram till… vad nu det var?

Jag kan höra Simon prata med Tobias som helt plötsligt utbrister hans första mening på vad som känns som flera timmar.

Simon - "Det här får vi göra om nån gång alltså…"
*Tystnad*

Tobias – "Errrööooäääh… TRIPPA I STUGAN!!!"
*asgarv*

Jag gick ut till de andra, och överallt såg jag ögon och ansikten. Vartenda mönster blev till ansikten. Utanför fönstret sken utelampan upp den stora gröna rhododendronbusken. Det var ingen buske längre. Det var ett tiotal rymdgubbar som stirrade in på mig med groteska miner. Fokuserade jag så blev dem färre, men jag kunde inte få samma ”kontakt” med dem som tidigare i sovrummet. Så jag beslöt mig för att skita i dem så gott det gick. Dock försvann dem inte på hela kvällen. Hur jag än tänkte kunde jag inte se att det var en buske, dock visste jag ju det sedan tidigare. Det spelade ingen roll vad jag än gjorde. De gröna monstren/alienfigurerna utanför fönstret var kvar ända tills jag somnade den kvällen.

Simon satt och pratade om sin tripp, medan jag uppfattade det som om han analyserade min tripp, vilket jag inte ville att han skulle göra. Han pratade om massa saker, och jag funderade på vad man kunde hitta på mer. Antigen kan man mata sina sinnen med intryck, eller så kan man gå till ett mörkt rum och vara för sig själv. ”Turn off your mind relax and float downstream… it is not dying”. Eller så kan jag stanna här och mata mina sinnen med Simons prat och musiken i bakgrunden.

Helt plötsligt utbrister jag till Simon.
– ”Men ska jag lyssna på John Lennon, eller ska jag lyssna på dig?” (Jag menade ungefär – ska jag sväva iväg in i migsjälv eller ska jag fortsätta att mata mina sinnen med ytligheter)

Jag funderade över hur länge till allt skulle vara såhär. Helt plötsligt blev jag lite nervös när jag kom på att jag inte visste hur jag skulle landa. Ingen har sagt hur man landar utan att krascha. Jag är långt här uppe nu, men hur ska jag komma ner?

Jag satt och pratade med Tobias och Simon som nu ville byta ut musiken mot en film. Det blev en komedi - Knocked up. Jag tyckte film var väldigt tråkigt eftersom jag inte ens orkade försöka hänga med i handlingen. Jag roade mig hellre med tefatsgodisar. Man kunde använda dem som marrackas eftersom de består av två runda skivor med godispulver inuti. Gjorde man sönder dem, blev det en packman. Och jääävlar vad de smakade konstigt. Jag försökte få Tobias att smaka på lite pulver, men jag lyckades inte.

Jag kollar bort mot ytterdörren, där jag ser något mindre trevligt. Ett gigantiskt ansikte stirrar mot mig. Ibland ser det ut som en döskalle, ibland ett vanligt ansikte. Hursomhellst såg han inte snäll ut. Simon sade vid något tillfälle att han också såg ett ansikte i dörren, och jag trodde han skämtade! Hur normalt är det att man ser ansikten? Jag blev förvånad över att jag inte kunde minnas att jag hört eller läst om någon som sett ansikten överallt. Varenda sak jag kollade på stirrade tillbaka på mig. Jag förstår att man kan nojja om man ser detta! Herregud, vad sjukt! Jag berättar för de andra att jag verkligen INTE hade förväntat mig att allt visuellt skulle vara såhär starkt.

LOSING ALTITUDE

Någon gång när vi satt alla tre i vardagsrummet och pratade kände jag att kvällen långsamt började dö ut. Kanske var det så att jag kollade på klockan och såg att den närmade sig midnatt, eller så kände jag att jag hade trippat väldigt länge. Allt gick i cykler, och vi gjorde säkert vissa saker flera gånger. Allting som hände, kändes som att det redan hade hänt. Vissa låtar som spelades var återkommande, och jag visste inte om filmen Knocked up spelats en eller två gånger. Den enda jag kommer ihåg från filmen är att Tobias vid något tillfälle frågar om det är indianer i filmen, någon som föreföll lite komiskt när scenen i filmen visade två blonda amerikanskor i en SUV.

Nu känner jag att det är dags för min första joint. De andra hade redan börjat röka långt tidigare. Jag blir piggare av rökat och ville verkligen inte se mer film. Jag visar dem andra en psykedelisk video jag hittat på youtube. Bakgrundsmusiken var Pink Floyds – Any colour you like… så härlig! Och det var musik jag ville lyssna på! Jag ville sätta på musik och tända alla lampor.

Jag ville inte ligga i mörkret och se film, vilket de andra tyckte var en bra idé. Då började jag få konstiga tankar om att de hade någon gemensam plan som handlade om att somna men utan att säga till mig först. Jag trodde att var rädda att jag skulle bli ledsen. Jag satte jag på en playlist med Shpongle och 1200 mics. Det började kännas som att jag greppade efter halmstrån, i mitt försök att få igång allting igen.

Jag började tänka på något Tobias sagt tidigare under kvällen i något sammanhang – ”Jag är summan av mina intryck”. Just då tänkte jag inte på att ”all that you touch and all that you see is all your life will ever be”… utan jag tänkte att min existens är beroende av mina sinnesintryck. Om det är sant… vad händer om vi släcker alla lampor och stänger av all musik? Om det blir svart och tyst överallt, finns jag då? Herregud, det får inte bli tyst och mörkt nu. Jag funderade på om jag skulle röka en till joint, men beslutade att inte göra det då jag trodde att jag skulle bil ännu piggare, vilket jag inte ville när de andra uppenbarligen skulle sova.

Jag lade mig ner en stund och vände mig in mot soffkanten och blundade. Helt plötsligt kom jag på att jag hade en mun, och den måste jag känna i! Jag började suga på tummen, och kände mig som ett litet barn igen! Wow! Tårarna började rinna igen av en massa starka känslor.

Jag låg där en stund, i ett relativt mörkt rum och lyssnade på Shpongle. Ingen av oss pratade längre. Då började tankarna snurra igen…
Hur ska jag klara mig själv nu när de sover? Nej, jag måste vara mer självständig nu! Jag kan väl inte leva genom andra, eller mata mig med en massa intryck hela tiden. Jag måste klara mig på egen hand.

MAN FÖDS ENSAM. MAN DÖR ENSAM. MAN TRIPPAR ENSAM.

De orden ekade i min hjärna. Jag måste trippa ensam nu. Jag måste gå till sovrummet. Efter väldigt mycket övertalning från mig själv bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och gå in och lägga mig fastän jag var rädd att jag skulle börja må dåligt om jag var själv, i tystnad och mörker.

På väg till sovrummet hittade jag min mobil med hörlurar! Gissa om jag blev glad!

Jag satte mig i sängen och började lyssna. DÄR kom den!!! Låten som jag gått omkring och tänkt på halva kvällen… ”Turn off your mind relax and float downstream…” Beatles – Tomorrow never knows. Jag trippade fortfarande, och hade nu allmänt trevligt bara. Ansiktena fanns kvar i taket, men var inte lika intensiva som tidigare. Jag bläddrar igenom min playlist och njuter av massor med bra låtar… men häftigast av alla just då var Hallelujah – Jeff Buckley. Det var några sjukt starka minuter. Jag fick glädje tårar för tredje och sista gången den kvällen – låten är fullkomligt gudomlig, och mer därtill när hela tillvaron är så vacker den kan bli.

Jag känner med händerna över väggen. Den rosa strukturtapeten är otroligt detaljerad. Jag ser små, små, små prickar som jag aldrig har sett förut. Eftersom jag mår så bra bestämmer jag mig för att försöka sova på riktigt, och tar av mig hörlurarna. Dessvärre spelas fortfarande musiken i andra rummet… Shpongle - Divine Moments of Truth! Visserligen en bra låt, men jag ville ha tyst nu. Min hjärna gick fortfarande på högvarv. Kroppen var trött och jag ville sova. Ett tag undrade jag vad som skillde väggen från mig när jag förde handen över den. Jag känner den, jag ser den. Kan jag vara den?

Jag låg med huvudet mot väggen. I springan mellan lakanet och väggen såg jag tjocka, tjocka spindelben som krälade sig närmare mig. Men jag sket i dem och blundade, men istället blev allting ljust och jag känner att JAG BRINNER!!! Inte bara min hand som tidigare, utan hela jag. Elden är bakom mig och slukar min rygg. Jag föreställer mig inte hur det skulle kännas att brinna, utan jag känner det verkligen. Jäävligt konstig känsla, som jag aldrig upplevt tidigare, och hoppas inte heller att jag kommer få återuppleva den. Jag öppnar ögonen och försöker förankra mig i verkligheten igen. Efter det lyckas jag mot förmodan somna relativt fort.

SOLID GROUND

[Dagen efter vaknade jag ensam i ett litet sovrum med djuprosa väggar och blommiga gardiner. Gårdagskvällens sista tankar susade ännu en gång genom mitt huvud. Jag hade somnat med ansiktet tätt intill väggen, med ryggen mot sovrummets fönster och stugans yttervägg. I min trippade fantasi hade väggen försvunnit och min rygg hade badat i ett starkt vitt sken. Det enda som fanns kvar nu var en vit eld som sken upp allting som inte gick i någons skugga.]

__________________________________________________


Den här trippen gick långt över mina förväntningar. Vilken jävla tripp det var! Jag är väldigt glad att jag vågade pröva, trots att min enda tidigare erfarenhet var negativ.

Jag är frälst! Det lär bli fler trippar i framtiden!

Wow, saknar verkligen ord just nu! Vilken härlig resa du fick uppleva. Väldigt, väldigt bra skrivet dessutom. Så pass detaljerat att det nästan kändes som om det var jag själv som trippade, är ifs rätt hel men ändå.

Perfekt kombination för en lyckad tripp. Bra musik, sällskap och ett öde torp mitt ute i skogen. Soft också att du verkligen ville leva dig in i resan och uppleva den empiriskt. Måste fråga vad dina vänner gillade sina trippar?

Självklart värd högsta betyg!

Satan, fantastiskt fin läsning. Det var som att vara där själv..
Fan va sugen jag blir på lite formel-1 nu

5/5

Du kunde spoilertaggat toa besöket för oss som inte visste eller ville veta att tjejer går på toa

I övrigt en mycket bra rapport, jag instämmer med föregående talare att jag blev mycket sugen på metocin!

Fan riktigt fin läsning måste jag säga.
e ju nästan så jag måste införskaffa mig en egen liten stuga att sitta i

5/5

de gör dom inte, de är en myt som dom försöker hålla i liv av någon anledning..

OT: haha nu vart jag sugen me , bra skrivet och allt grattis för en lyckad tripp

Väldigt välskriven tripprapport! Mycket intressant! Jag har själv prövat metocin några gånger men snedtrippat varje gång, vissa säger att det beror på för stor dos (25 mg som minst har jag tagit) andra att det beror på personen. Efter din rapport blev jag, mot bättre vetande, faktiskt sugen på att pröva igen, men då blir det max 10 mg. Pröva själv med större dos nästa gång (40-50 mg)! Jag undrar hur olika människor reagerar på större dos

Är simon i denna resa. Japp, vi andra två hade det grymt. Psykedelier visade sig vara rena medicinen mot förkylning . Som hon skrev så var Tobias helt väck, han egodog nästan omedelbart men njöt av det. Jag fick också en rejäl resa trots att jag endast tog kanske hälften av vad jag tidigare gjort, dessutom oralt istället för nasalt pga snuvan. Kommer dock inte trippa på ett tag men det beror främst på att jag innan detta tillfälle trippat så ofta.

Riktigt bra tripprapport!

Kände igen mig jättemycket i det du skrev!



5 av 5 lätt!!

Offtopic: Nasalt eller oralt, vad är skillnaden? - blir trippen annorlunda och hur är det med dosering nasalt kontra oralt?

Ontopic: Mycket bra skrivet, inlevelsen i skrivandet gör att man verkligen lever sig in i texten själv. Sjukt nice låter det, 5/5!