Universums uppkomst, med eller utan gud

Ok, men i förlängningen är det ingen bagatell. Det är riktigt som du säger att det beror på vad det är man ska förklara. Ontologiska frågor om hur alltet är beskaffat passar inte med empiriska förklaringar eftersom det är begränsat till våra sinnen. Tanken tar oss längre och det är det som behövs för att förstå.
Jag vet inte, jag antar att allt har en funktion eftersom allt påverkar något. Finns inget som talar för att något inte har en funktion.
För att allt påverkar något. Om det påverkar så finns det orsaker till allt. Det finns inget som talar för att slump finns, bara att vi inte vet vad som är orsaken.
Ja, och jag har inte sagt något annat

Nej, och det har jag aldrig påstått. Tvärtom.


Ja jo, men du skiljer på "naturlig" förklaring och "onaturlig" förklaring.
Det finns inga onaturliga förklaringar. Bara en förklaring eller inte.
Det här vittnar om att du tror att det handlar om icke-fysisk. Det finns ingen icke-fysik, bara okänd fysik.
.
Ja, vi känner inte till anledningarna, men det är rimligast att tro att det finns en anledningar, oavsett vad det är.
Nej och det är ju synd. Det är inte fel att tro vare sig det ena eller det andra. Det är det som är grejen med att det finns två perspektiv. (emp och ratio) Om man utgår från empiri är det helt rimligt att tänka att medvetandet är en lokal "produkt" som upptått på joden.
Ur ett rationalistiskt perspektiv är det rimligt att tro att medvetandet är det enda tillståndet. Utan det skulle inget finnas alls.

Helt riktigt Men det är människor bakom vetenskapen och de anser att det vore ett nederlag med en skapare.
Det är bra att DU tänker så. Men jag pratar om paradigmet i sig.

Ja, men som sagt, man har hittat på förklaringar bara för att möta tex finetuning argumentet. Utan bubbeluniversum tesen ligger det nära till hand att postulera en skapare. Det här är inget som jag hittar på för att ha något att tjafsa om. Det är ett känt faktum.
Om man säger så här: om intefinetuning hade funnits så hade man inte accepterat multi-bubbrluniversum lika lätt.
Teorier om parallelluniversum etc, har funnits sen sextiotalet. Det anammades först av New Age rörelsen. Då var det inte ett så accepterat inom vetenskapen. Sen insåg man att man kan använda det som motargument om man postulerade en slags kosmisk evolution med en eveighet av misslyckade universum (typ).
Det ni inte verkar fatta är att vetenskapsvärlden inte är några eviga sanningar gjutna i sten. Det är trender och socipsykologi bakom det precis som med allt annat i samhället. Inga forskare eller studenter vill gå emot det som är det ledande åsiktstrenden. Det handlar i botten om marknadsföring inom den lilla världen. Självklart finns det någon form av belägg i grunden för detta, men det är flytande vad som anses behövas för att backa upp en tes. Man letar efter saker som eventuellt kan tolkas till fördel. Det handlar verkligen om att leta efter bekräftande information. Ju starkare trend ju svagare oponering blir det. Det jag tänker på är just tesen om the great atractor. Där mar man sett en fläck där galaxerna rör sig snabbare. Sen drar man långtgående slutsatser om kosmisk evolution utifrån det. Det kan vara en optisk effekt eller vad som helst, och även om det är ett svarthål så är det inget som talar för en resten. Det är pinsamt, det är vad det är. Förstå mig rätt, jag gillar verkligen nya teorier, men det är den äckliga dubbelspelet som jag motsätter mig.
Nice

Jag skulle nog hävda att empiriska förklaringar inte är begränsade till våra sinnen. Men det är klart att logiken är bättre för vissa frågor. Dock inte intuitionen - eftersom att vi inte kan vara säkra på att det den säger oss är korrekt. Vi vet vet bara att den, rent statistiskt, ofta hjälper oss i vår vardag. Dock är jag lite osäker på vad du menar med intuition - du använder ju ofta inte den vedertagna definitionen.
Om allt påverkar något så blir det funktionen, det är inte funktionen. Om det inte var planerat i förväg så är det bara orsakssamband - inte syften.
Jag tror inte heller att slump "finns" (i betydelsen att det orsakar något alltså), men jag vet inte om det är så - det är möjligt att det finns - men det är irrelevant: även om det finns orsaker till allt, vilket jag tycker är fullt rimligt att tro, så betyder det inte att det finns syften med allt. Du måste ju inse att skillnaden mellan "orsak" och "syfte" ligger i intentionen - i "orsak" finns ingen intention medan det måste finnas en intention i "syfte".
Du har flera gånger likställt långa händelsekedjor med teleologi - förnekar du det nu?
Jo, du har sagt att naturlagarna "anpassar sig när det behövs".
Nej, jag skiljer på naturlig och övernaturlig. Naturvetenskapen sysslar endast med naturliga förklaringar.
Det är vad du tror, många andra tror att det finns ickefysiska saker. Men det är irrelevant egentligen - att postulera en skapare som upphovet till allt är en övernaturlig (och onaturlig - faktiskt) förklaring därför att det omöjligt förklarar skaparens egen existens. Allt vi känner till är att mer komplexa saker utvecklar ur mindre komplexa - ändå vill du postulera att den mest komplexa kom först. Det stämmer inte med vad vi vet (det betyder inte att det är fel - bara att det stämmer illa med vad vi vet idag).
Ja, det är rimligt att tro att det finns förklaringar till fenomenen - dock är det ingen som har "bestämt" vilka dessa förklaringar ska vara.
Det är inte ett rationalistiskt perspektiv. Utan det skulle det bara inte vara möjligt att veta om någonting fanns - helt enkelt därför att ingenting fanns som kunde veta.
De flesta vetenskapsmän är religiösa (en något lägre procentandel än hos folk i gemen, men likväl tveklöst en majoritet), tror du på allvar att de skulle anse att upptäckten av en skapare skulle vara ett nederlag?
Du hakar väldigt mycket upp dig på det här med paradigm. Dock tror jag att du har missuppfattat paradigmet något - det säger inte att "en förklaring får inte se ut så och så" utan det säger "detta kan vi veta något om - så vi begränsar vår förklaring hit och lämnar resten som vi inte kan veta något om därhän". Alltså - det begränsar inte på något sätt vad man kan tro, det visar bara var gränserna går för vad som är möjligt att veta. Tro får man göra som man vill.
Det är också ett känt faktum att det argumentet kallas "god of the gaps" och varje gång en sådan "gap" har täppts igen tidigare i historien, så har den täppts igen utan att man har hittat någon skapare där. Så rent statistiskt ligger god of the gaps under med ungefär 1000 - 0 i nuläget, men han kanske vinner i sista förlängningsminuten - vem vet? (Har du läst vad jag har skrivit om det platta solsystemet och regnbågen tidigare? Det är exakt samma argument som du för fram nu)
Om inte finetuning hade funnits så hade vi inte suttit här och diskuterat saken - för vårt universum hade inte existerat.
Vad jag vet så är det bara en av multiversteorierna som postulerar en evolution mellan universumen.
Vad du inte verkar fatta är att vetenskapen inte handlar om några sanningar över huvud taget. Vetenskapen är inte ett facit att gå till, en uppslagsbok där svaren står skrivna. Vetenskapen (och nu pratar jag om naturvetenskapen) är bara en metod för att minimera felkällor - ingenting annat.
Nej, det är inte sant. Vad hände exempelvis med de "vetenskapsmän" som hävdade att de hade lyckats uppnå kall fusion? De slets i stycken av sina vetenskapskolleger eftersom deras resultat helt enkelt inte stämde.
Man drar inga (verkligen inga - noll, nada intet) slutsatser om multiversum som utvecklas genom att föda nya universum ur svarta hål från en fläck där galaxerna rör sig snabbare. Multiversumteorierna har ingenting med detta att göra. Alltså: att det skulle vara detta som man har tagit som stöd för multiversumteorier är felaktigt.

Och begreppet "kosmisk evolution" har ingenting med multiversum att göra, bara för att klargöra, det handlar om vårt universums utveckling (sedan har Smolin en hypotes om att ett universum kan "ärva" egenskaper från sitt moderuniversum - men det är inte detta som avses när man talar om kosmisk evolution).