2012-07-03, 17:12
#265
Jag kan inte minnas att jag haft någon direkt fruktansvärd bakfylla, men ganska nyligen hade jag den värsta på flera år. Prepare for wall of text:
Jag hade inhandlat ett sexpack 3.5 folköl och tänkte ta det lugnt vid datorn. En granne bjuder plötsligt in mig och sambon och allt flyter på bra, tills han frågar om jag dricker whisky. Jag som sörplade 3.5 tackade ja varje gång han frågade om påfyllning och snart var 70cl borta, precis som mina sex folköl. Efter en diskret spya på hallgolvet som jag torkade upp utan att värden (men likväl några gäster) märkte något gick jag hem.
Väl hemma väcker jag genast sambon genom högljudda kräkningar som följs av en mental kollaps och storgrinande medan hon försöker trösta mig. Somnar någon gång efter det.
Vaknar upp av alarmet på mobilen. Samtidigt som jag känner att kropp och psyke är totalt slut inser jag att det var idag vi skulle åka på kalas. Barnkalas. Åker med i en bil till en närliggande stad där en släktings unge firar 6 år eller nåt och hela släkten är bjuden. Försöker se levande ut när man hälsar på alla och sjunker sedan ner vid ett bord och ska äta mat. Aptiten hade nog aldrig varit sämre så jag försökte fukta munnen med lite cola. Colan smakade whisky i munnen och jag höll på att spy omedelbart, mitt framför släkt och barnkalas. Lyckas hålla det inne och tuggar lite på salladen istället.
"Nu blir det paket!" ropar någon plötsligt och sedan är cirkusen i full gång. Ett tjugotal småglin springer runt och skriker, slåss med leksakssvärd och det är discolampor och skränig musik igång. Samtidigt springer släktingar runt och kommenterar hur lite man äter, undrar om man inte ska smaka på det och det (genom att helt enkelt lägga det på tallriken). Jag försökte avböja så vänligt som gick medan jag brottades med impulsen att stoppa fingrarna i öronen och bryta ihop i gråt. Stup i kvarten var man även tvungen att tömma tarmen på whisky-diarré som både stank och brände som eld. För att göra det ännu mer obehagligt fick man såklart kommentarer om sina frekventa toabesök av bordsgrannarna.
Efter en evighet ska man nu återigen gå runt och vara trevlig när man säger farväl, och bedyrar hur god maten var och hur trevligt kalaset var. Baksmällan var lika sprängande som innan, och blodsockret var nära noll då jag knappast kunde äta något. Ännu en lång bilresa till hemstaden senare kunde man ta några klunkar filmjölk och kollapsa i lägenheten. Jag kände mig inte helt återställd förrän två dagar senare, och allt detta för en värdelös kräk-fylla på whisky med en granne jag inte ens tycker om speciellt mycket.
Bakfyllan kunde varit värre, men omständigheterna var nog så illa de kan bli.
Jag hade inhandlat ett sexpack 3.5 folköl och tänkte ta det lugnt vid datorn. En granne bjuder plötsligt in mig och sambon och allt flyter på bra, tills han frågar om jag dricker whisky. Jag som sörplade 3.5 tackade ja varje gång han frågade om påfyllning och snart var 70cl borta, precis som mina sex folköl. Efter en diskret spya på hallgolvet som jag torkade upp utan att värden (men likväl några gäster) märkte något gick jag hem.
Väl hemma väcker jag genast sambon genom högljudda kräkningar som följs av en mental kollaps och storgrinande medan hon försöker trösta mig. Somnar någon gång efter det.
Vaknar upp av alarmet på mobilen. Samtidigt som jag känner att kropp och psyke är totalt slut inser jag att det var idag vi skulle åka på kalas. Barnkalas. Åker med i en bil till en närliggande stad där en släktings unge firar 6 år eller nåt och hela släkten är bjuden. Försöker se levande ut när man hälsar på alla och sjunker sedan ner vid ett bord och ska äta mat. Aptiten hade nog aldrig varit sämre så jag försökte fukta munnen med lite cola. Colan smakade whisky i munnen och jag höll på att spy omedelbart, mitt framför släkt och barnkalas. Lyckas hålla det inne och tuggar lite på salladen istället.
"Nu blir det paket!" ropar någon plötsligt och sedan är cirkusen i full gång. Ett tjugotal småglin springer runt och skriker, slåss med leksakssvärd och det är discolampor och skränig musik igång. Samtidigt springer släktingar runt och kommenterar hur lite man äter, undrar om man inte ska smaka på det och det (genom att helt enkelt lägga det på tallriken). Jag försökte avböja så vänligt som gick medan jag brottades med impulsen att stoppa fingrarna i öronen och bryta ihop i gråt. Stup i kvarten var man även tvungen att tömma tarmen på whisky-diarré som både stank och brände som eld. För att göra det ännu mer obehagligt fick man såklart kommentarer om sina frekventa toabesök av bordsgrannarna.
Efter en evighet ska man nu återigen gå runt och vara trevlig när man säger farväl, och bedyrar hur god maten var och hur trevligt kalaset var. Baksmällan var lika sprängande som innan, och blodsockret var nära noll då jag knappast kunde äta något. Ännu en lång bilresa till hemstaden senare kunde man ta några klunkar filmjölk och kollapsa i lägenheten. Jag kände mig inte helt återställd förrän två dagar senare, och allt detta för en värdelös kräk-fylla på whisky med en granne jag inte ens tycker om speciellt mycket.
Bakfyllan kunde varit värre, men omständigheterna var nog så illa de kan bli.