Citat:
Ursprungligen postat av
Hamilkar
En finurlig observation som jag tror att t ex Lindström har gjort är att läsuttalet har ökat i tider av social turbulens. När det finns en riktig, av alla accepterad överklass, pratar den som den känner för, och alla andra som vill verka fina imiterar den. När det inte finns nån, börjar folk som vill verka fina luta sig tyngre och tyngre mot skriftbilden.
Aha. Naturligtvis. Det är därför som just engelsk språkhistoria har så stökig ljudutveckling? För att landets toppskikt genom olika epoker har rekryterats från olika dialektområden, och att prestigeuttalet därmed har ändrat riktning i flera omgångar. Där makteliten ju alltid är så dominant. Britterna har alltså ständigt (mer eller mindre framgångsrikt) snofsat till sitt uttal genom att härma maktelitens tokdialekt, snarare än genom att ta fasta på hur ord stavas.
För hundra år sen förekom det att man talade
frafly (med ett karaktäristiskt morrande [r]). En dialekt som bygger på att ju rikare man är ju mer förväntas man sluddra med uttalet (kanske eftersom man typiskt omger sig med ett glas whiskey och en tjänarstab som är specialtränad på att alltid fatta vad man menar.) Ordet
frafly lär bygga på överklasens sludderuttal av (det då populära förstärkningsordet)
frightfully. Tur att detta språk blev en återvändsgränd!
I svenskan har man ju tvärtom tex börjat uttala
guld med [d], enbart för att det stavas med [d]. Motsvarande lär knappast hända i engelskan, text att man skulle få för sig att det är korrekt att uttala [p] i
receipt eller [b] i
debt eller
bomb.
