Tonårskronolekten!

haha, det är väl allt inflytande från artister i amerika etc. Alla gangsters, ungarna inspireras. Men det är väl bara en fas, som ungar som snackar turk-svenska/ blatte-svenska. Jag förstår om dom nyligen kommit till sverige, men andra-tredje generationens invandrare gör det. Även vissa svenska ungar, helt sjukt.

Bra att dom inte säger mej när det heter mig.

Trådens ämne är uteslutande språkligt tonårsmode.
/Mod.

Tror inte att det är helt generellt för hela Sverige. Var i landet har du observerat det?

Nåja. Tack och lov dör det mesta av förstörelsen, eftersom tonåringarna lägger av med att prata tonåringsspråk när de blir vuxna, och då lägger bort de flesta av dumheterna. Om varje ny generation hade tvingats starta på grunden av det tidigare tonåringsspråket, hade vi fått en galopperande språkutveckling som omöjliggjort varje läsning av text äldre än hundra år utan specialstudier.

Och vad gäller just "kyrka" ska man ju komma ihåg (och jag tror att Lindström nämner det också) att dagens ungdomar uttalar det mycket mer "korrekt", dvs. närmare skriften, än vad man gjorde för 100 år sen. Då var uttalet "körka" mycket mer utbrett i landet än det är idag.

Detsamma gäller för övrigt väldigt många ord idag, och det är en utveckling som inte verkar stanna av.

Uttal förändras vanligtvis väldigt snabbt. Det är mest Svenska Akademiens fel att vi uttalar ord relativt lika såsom dom skrivs. Går vi tillbaka 200år skulle vi ha väldigt svårt att förstå vad folk sa, oavsett om vi hade deras skrivna text på det.

Det beror nog på vem vi talar med. Många språkvetare brukar dra en godtycklig gräns vid Gustav Vasa och säga att hans generation nog är den tidigaste som vi någotsånär skulle kunna samtala med, och det är ju 500 år tillbaks i tiden. Jag tror inte att vi skulle ha särskilt stora problem med att förstå hur den bildade överklassen i Stockholm ca. år 1800 uttalade svenska ord. Däremot skulle vi ha betydligt svårare med att förstå många folkmål, dvs. de dialekter som bönderna använde. Men även där finns det indikationer på att folk kunde "tala tytt", dvs. att de kunde tala på ett mindre dialektalt vis om de behövde. Vi skulle behöva anpassa oss på båda sidor, på samma sätt som vi gör med våra skandinaviska grannar idag.

Att läsuttalet skulle bero på Svenska Akademien tror jag inte på. Snarare är det många olika faktorer: urbaniseringen, allmän folkskola och senare nästan allmänt gymnasium, det skrivna ordets stora plats, mediernas roll osv. Folk tenderar dessutom att tillämpa Akademiens verk, inte minst SAOL, i sammanhang där Akademien själv inte alls har tänkt sig att de ska tillämpas, inte minst genom att betrakta SAOL som ett ofelbart och komplett rättesnöre vilket det inte är och vilket dess upphovsmän aldrig heller har påstått att det är.

Kan knappast vara utan en rejäl dos självdistans.

En finurlig observation som jag tror att t ex Lindström har gjort är att läsuttalet har ökat i tider av social turbulens. När det finns en riktig, av alla accepterad överklass, pratar den som den känner för, och alla andra som vill verka fina imiterar den. När det inte finns nån, börjar folk som vill verka fina luta sig tyngre och tyngre mot skriftbilden.

Mitt eget ohöljda förakt mot folk som säger väst-göte, Vaad-stena, miid-sommar, maat-säck, laadu-gård etc är naturligtvis bara en reflex av den gamla ämbetsmannaborgerlighetens fortsatta anspråk på en ledande samhällsroll som den inte längre har. Men jag kommer likafullt att till min död att anse att den typen av läsuttal är höjden av halvbildning.

Bildning innefattar då att säga:

"väschöte", "va-stena" "missommar", "massäck", "laggård" etc?

Hur ska Norsjö uttalas för att inte klassas som halvbildning?

Håller helt med dig om just dessa ord, som jag uttalar precis som du. Men när man sen läser att man tidigare (alltså under 1800-talet) sa "rånna, drånning, körrgårn" och inte "rodna, drottning, kyrkogår(de)n" så inser man att det finns mycket läsuttal även i ens eget språk. Det är intressant att gå tillbaka till de studier av det svenska talspråkets olika stilregister som gjordes av t.ex. Lyttkens & Wulff och Noreen ca. 1875-1900. Om vi kunde gå tillbaka till den tiden och använda vårt naturliga språk i en bildad konversation skulle vår blandning av dom-uttal (väldigt lågt stilvärde) och läsuttal (väldigt formellt stilvärde) låta väldigt konstig i dåtidsmänniskornas öron.