2009-12-27, 04:09
#1
Tjena mors! Fick plötsligt en jädra lust att skriva en rapport om hur jag förlorade min tripposkuld.
Detta var ett tag sen och precis som när farfar Bertil berättade om sina fiskehistorier kanske vissa saker överdrivs här också medan andra glöms bort. Kan väl samtidigt morsa på er alla! Jag är ny här. Hej hej!
Hur som haver..
Denna historia utspelar sig en perfekt höstdag. Löven skiftar färg och solen visar sig precis så mycket man behöver. Det skulle dock bli bättre. Så var det tänkt i alla fall när jag köpte min första dos hallucinogen.
”Formel-1?”, hade jag frågat. ”Nej, fyra..Ho...MET!”, svarade han.
Så där satt jag och bästa polarn i mitt rum på morgonkvisten.
I min hand låg någonting riktigt speciellt. I min kompis hand, ett sexpack som han fått som muta.
”Fan Edde.. Näh men .. Asså… Sätt på nå musik fan! Jag är nervös!”
Så polarn drog sig bort genom det välstädade rummet, som snart skulle befläckas av en salongsberusad hårdrockare och en lite mer psykadelisk grabb, för att sätta på musik.
”Jamen ta inte Slayer fan.. Det blir för .. Ja du vet. Sätt på nån go gammal rock. Zeppelin typ.”
Och till tonerna av Immigrant song var det botten upp.. Botten upp din jävla tupp.
Jag begav mig till min säng och satte mig. Vad skulle hända?
Detta var inte ”vänta-på-bussen”-väntan. Detta var ”antagligen-måste-vi-amputera-bort-din-penis-men-vi-är-inte-säkra”-väntan.
Jag satt och skakade av oro.
”Seru nå rosa elefanterå?”
Min polare låg där med ett flin och det droppade lite folköl från hans mungipa.
”Nej……..”
Plötsligt börjar rummet andas. Som ett pumpande hjärta pulserar mina garderobsdörrar och en mysig känsla infinner sig i kroppen. Allt är spännande. Mitt tak, mina gula tapeter, min halvuppdruckna ciderflaska från konsum. Allt är spännande. I min handflata utspelar det sig en teater av mönster. Lika så på mina väggar och tak.
Alla sinnena är fulländade och alla nya intryck samlas i huvudet som en enda röra. En skön röra.
Jag vill fokusera på något men så fort jag fäster blicken vill den vidare till någonting annat som är ännu mer spännande.
”Du ser så jävla korkad ut, vet du det?”
Edde sitter och filmar när jag har huvudet nere i ciderflaskan. Det lilla innehållet som skvälpte runt i botten var det mest fantastiska jag sett och var det enda jag spenderade mer än 30 sek med att göra.
”Mina jeans.. Dom är så tydliga.. Jag kan se det.. Allting.. Edde, du är en uggla!”
Då min blick fastnat på en man som slukat 5 folköl på nolltid, såg jag bara hans likheter med en uggla. Jag förstog inte. Men samtidigt förstog jag. Jag förstog inte, men förstog ändå. Så var det.
Men nu ville jag bege mig någonstans. Ut.
”Nej du, vart ska du någonstans? Jag ska inte låta dig virra bort!”
Efter att ha säkrat min kompis om att jag var redo att gå ut tog vi på oss lite gamla trasor och öppnade dörrn.
Kvar i rummet låg sex stycken uppdruckna Heiniken och Led Zeppelin spelades fortfarande. Ciderflaskan höll jag hårt om.
Allt var episkt. ”Solen lyser på löven så vackert.. EPISKT”. ”Ekorren springer upp i trädet…EPISKT.” En gräsklippare.. EPISK!”. Inga bekymmer i världen. Allt är som det ska vara.
”Förlåt att jag inte pratar. Jag kan inte.. *fniss * Du förstår.”
”Det är lugnt. Men om du börjar psyka dig på tåget så brottar jag ner dig. Ok?”
I väntan på tunnelbanan stog jag bara still och svajade med ett leende på läpparna. Tittade bort mot folket som var påväg till sina jobb. Jag tyckte det var roligt. Dom verkade så osköna och stressade.
Svajandes tittade jag bort mot träden och det var den vackraste synen jag skådat. Alla röda, gröna och gula löven.
”Edde, titta…”
”Det är ett träd? Ditt mongo..”
Tågdörrarna välkomnade in oss några minuter senare. Jag ställde mig vid ett fönster och tittade runt omkring mig. Det kändes som allas blickar var på mig, alla pratade om mig. Men vad dom pratade om, det kunde jag inte höra. Allt var en enda gröt i mina öron. Som att få in tjugo personer i en Fiat Uno. Det var ett enda surr på ett språk jag aldrig hört förut. Nej, dessa personer intresserade mig inte längre. Jag blickade ut i naturen igen.
Alla träden susade förbi klädda i magnifika färger och former. Det kändes som en evighet.
”NÄSTA.. TALLKROGEN!”
”Var det EN station Edde?”
”Japp. Visst går det fort?”
”Nej…”
Kvar stog jag och skådade allt vackert. Våran plan var att sätta oss på kebaben och få i oss lite mat. Och det var precis vad vi gjorde.
”En kebab….”
”Pommes?”
”Va?”
”Alltså, vad ska du ha till?”
”Cola tack.”
Kebaben åt jag aldrig upp. Jag satt och tuggade på en och samma remsa mat i 20 minuter. Den ville aldrig försvinna. Edde var nöjd. Sex folköl och två kebabs.
Men jag tror jag var nöjdare.
Här började allting dala för att sedan lägga sig. Jag tog ett sista farväl av min cider (
) innan den hamnade i papperskorgen.
Mycket har jag glömt och jag fokuserar säkert på fel grejer. Hur som helst. Jag hade en jävla trevlig resa.
Fridens!
Detta var ett tag sen och precis som när farfar Bertil berättade om sina fiskehistorier kanske vissa saker överdrivs här också medan andra glöms bort. Kan väl samtidigt morsa på er alla! Jag är ny här. Hej hej!
Hur som haver..
Denna historia utspelar sig en perfekt höstdag. Löven skiftar färg och solen visar sig precis så mycket man behöver. Det skulle dock bli bättre. Så var det tänkt i alla fall när jag köpte min första dos hallucinogen.
”Formel-1?”, hade jag frågat. ”Nej, fyra..Ho...MET!”, svarade han.
Så där satt jag och bästa polarn i mitt rum på morgonkvisten.
I min hand låg någonting riktigt speciellt. I min kompis hand, ett sexpack som han fått som muta.
”Fan Edde.. Näh men .. Asså… Sätt på nå musik fan! Jag är nervös!”
Så polarn drog sig bort genom det välstädade rummet, som snart skulle befläckas av en salongsberusad hårdrockare och en lite mer psykadelisk grabb, för att sätta på musik.
”Jamen ta inte Slayer fan.. Det blir för .. Ja du vet. Sätt på nån go gammal rock. Zeppelin typ.”
Och till tonerna av Immigrant song var det botten upp.. Botten upp din jävla tupp.
Jag begav mig till min säng och satte mig. Vad skulle hända?
Detta var inte ”vänta-på-bussen”-väntan. Detta var ”antagligen-måste-vi-amputera-bort-din-penis-men-vi-är-inte-säkra”-väntan.
Jag satt och skakade av oro.
”Seru nå rosa elefanterå?”
Min polare låg där med ett flin och det droppade lite folköl från hans mungipa.
”Nej……..”
Plötsligt börjar rummet andas. Som ett pumpande hjärta pulserar mina garderobsdörrar och en mysig känsla infinner sig i kroppen. Allt är spännande. Mitt tak, mina gula tapeter, min halvuppdruckna ciderflaska från konsum. Allt är spännande. I min handflata utspelar det sig en teater av mönster. Lika så på mina väggar och tak.
Alla sinnena är fulländade och alla nya intryck samlas i huvudet som en enda röra. En skön röra.
Jag vill fokusera på något men så fort jag fäster blicken vill den vidare till någonting annat som är ännu mer spännande.
”Du ser så jävla korkad ut, vet du det?”
Edde sitter och filmar när jag har huvudet nere i ciderflaskan. Det lilla innehållet som skvälpte runt i botten var det mest fantastiska jag sett och var det enda jag spenderade mer än 30 sek med att göra.
”Mina jeans.. Dom är så tydliga.. Jag kan se det.. Allting.. Edde, du är en uggla!”
Då min blick fastnat på en man som slukat 5 folköl på nolltid, såg jag bara hans likheter med en uggla. Jag förstog inte. Men samtidigt förstog jag. Jag förstog inte, men förstog ändå. Så var det.
Men nu ville jag bege mig någonstans. Ut.
”Nej du, vart ska du någonstans? Jag ska inte låta dig virra bort!”
Efter att ha säkrat min kompis om att jag var redo att gå ut tog vi på oss lite gamla trasor och öppnade dörrn.
Kvar i rummet låg sex stycken uppdruckna Heiniken och Led Zeppelin spelades fortfarande. Ciderflaskan höll jag hårt om.
Allt var episkt. ”Solen lyser på löven så vackert.. EPISKT”. ”Ekorren springer upp i trädet…EPISKT.” En gräsklippare.. EPISK!”. Inga bekymmer i världen. Allt är som det ska vara.
”Förlåt att jag inte pratar. Jag kan inte.. *fniss * Du förstår.”
”Det är lugnt. Men om du börjar psyka dig på tåget så brottar jag ner dig. Ok?”
I väntan på tunnelbanan stog jag bara still och svajade med ett leende på läpparna. Tittade bort mot folket som var påväg till sina jobb. Jag tyckte det var roligt. Dom verkade så osköna och stressade.
Svajandes tittade jag bort mot träden och det var den vackraste synen jag skådat. Alla röda, gröna och gula löven.
”Edde, titta…”
”Det är ett träd? Ditt mongo..”
Tågdörrarna välkomnade in oss några minuter senare. Jag ställde mig vid ett fönster och tittade runt omkring mig. Det kändes som allas blickar var på mig, alla pratade om mig. Men vad dom pratade om, det kunde jag inte höra. Allt var en enda gröt i mina öron. Som att få in tjugo personer i en Fiat Uno. Det var ett enda surr på ett språk jag aldrig hört förut. Nej, dessa personer intresserade mig inte längre. Jag blickade ut i naturen igen.
Alla träden susade förbi klädda i magnifika färger och former. Det kändes som en evighet.
”NÄSTA.. TALLKROGEN!”
”Var det EN station Edde?”
”Japp. Visst går det fort?”
”Nej…”
Kvar stog jag och skådade allt vackert. Våran plan var att sätta oss på kebaben och få i oss lite mat. Och det var precis vad vi gjorde.
”En kebab….”
”Pommes?”
”Va?”
”Alltså, vad ska du ha till?”
”Cola tack.”
Kebaben åt jag aldrig upp. Jag satt och tuggade på en och samma remsa mat i 20 minuter. Den ville aldrig försvinna. Edde var nöjd. Sex folköl och två kebabs.
Men jag tror jag var nöjdare.
Här började allting dala för att sedan lägga sig. Jag tog ett sista farväl av min cider (
) innan den hamnade i papperskorgen. Mycket har jag glömt och jag fokuserar säkert på fel grejer. Hur som helst. Jag hade en jävla trevlig resa.
Fridens!
Skulle fått 4/5 kanske till och med 5/5 om den var längre.
Jaja. Tack för svaret!
