2009-12-24, 11:58
#1
Substans: Thai svamp + hasch
År: 2004
Jag: Man, 23 år (då), 70kg
Tid: 10 timmar
Tidigare erfarenheter: Cannabis
----------------------------------
Min första tripprapport.
Är i Amsterdam för att besöka coffeeshops och kanske prova något nytt, så en dag besöker jag en smartshop
och frågar lite, blir intresserad av svamp och expediten rekommenderar en thai svamp och berättar om egna
erfarenheter, ska ge sköna färger och känslor. Så jag får med mig ett paket med 3 stycken platta långa råa
svampar. Man skulle kanske googla lite på dem, äh, det här är ju lagligt, kommer säkert vara något larv bara.
Väl på vandrarhemmet säter jag i mig en svamp med ett glas vatten och beger mig ut i väntan på att
effekterna ska börja. Efter ca 40 minuter märker jag små små saker, framför allt hur all metall blänger så
vackert. Hela staden verkar vara full med cyklar och jag står och stirrar på alla vackra cykelstyren.
Men annat än detta så händer inget, så efter en timem vänder jag hem för att äta ännu en svamp.
Inget annorlunda nu, metall blänger vackert, men annars en rätt trist upplevelse så jag beger mig till en
coffeshop för att se om jag kan få nåt mer utav svamparna.
Efter två majja ciggaretter sitter jag och äter på en haschbrownie, då SHIT!
Jag mår inte bra, tror svamparna börjar verka nu, rejält, bäst jag beger mig hem till vandrarhemmet om
effekterna skulle bli riktigt starka som det känns nu. Ingen på rummet, bra, ska lägga mig och se om jag
kan sova. ...Inte en chans, hjärnan går på högvarv nu, vafan är det för grejer jag ser? Små robotpennor som
ritar streck i 3D, siffror och kuber, är det framtiden jag ser?
Vill inte tänka, ska spela lite kort istället. Men fan, det går inte att koncentrera sig i 5 sekunder.
Hmm, vad lätta mina armar känns, jag kanske inte har armar? Mycket riktigt, jag har bara två spetsiga stubbar
där mina armar förut satt. Åh fy fan vad det här rummet börjar kännas klaustrofobiskt, jag måste ut, behöver
stora utrymmen och människor runt omkring mig.
Shit vad alla stirrar på mig, känns som hela gatan har stoppat bara för att glo på mig, så jag ropar ut
"Allt är lugnt, fortsätt som ni gjorde!", och alla verkar återgå till att röra sig.
Aboo, jag kan styra alla människor med mina tankar!! Så jag rycker tag i en snygg tjej på gatan och börjar
hångla med, haha jag visste det, det funkar! Jag är fan Gud!
Nu börjar jag få mer absurda ideer, som att jag kan stoppa ett framrusande tåg med en hand, eller om jag
skulle sparka någon kommer han flyga till månen. Lyckligtvis har jag lite vett kvar som skriker till mig
"BEGE DIG HEM INNAN DU GÖR NÅT GALET!!"
Tillbaka i lägenheten blir jag fett nojjig, herregud håller jag på att få en psykos? Kollar på klockan som inte
verkar röra sig. "Tid finns inte". Känner hur en annan verklighet håller på att ta över mig. Jag löses upp,
tills jag bara är en sträng. Bara mitt medvetande återstår, fritt från materia. "Jag" är död. Mitt medvetande är
allt som existerar. Så det är det här som är den odödliga själen? Hur kan man döda något som inte har materia,
det finns inget att kollidera med, det kan inte bryta sin nacke, hungra ihjäl eller dö av gammal ålder.
Världen är en illusion. Jag tycks vara i en dragkamp mellan hopp och meningslöshet. Är det det här som händer när
man dör? Man hittar en tanka av hopp och klammra fast vid och associera med.
Efter ett tag tycks vakna i en tunnel med ett ljus. SHIT ÄR JAG DÖD!? Det enda sätt jag kan röra mig på är att
snurra höger eller vänster. Jag provar att snurra mot ljuset, men ju närmare jag kommer desto smärtsammare blir
det. Det går inte att komma fram till ljuset, det finns inget på andra sidan, allt är en illusion!!
Om jag försöker snurra mig bort från ljuset då, kommer jag någon vart då? Nej, det är samma sak.
Jag kan bara ligga här och göra ingenting... ingen tanke...
Nu börjar jag återvända till rummet korta stunder, som blir längre och längre.
Varje gång tycks en av gästerna som nu kommit till vandrarhemsrummet fråga om jag är ok.
Känns som varje gång är deja vu, och hela min framtid står på hur jag svarar på den här frågan.
Känns som jag styr tiden, och är fett nojjig att kolla klockan, men tiden tycks åtminstone oerhört sakta
röra sig framåt.
Men som tiden går börjar jag landa och känns så härligt att höra röster och ljud och veta att jag lever igen.
--------------
Utvärdering: Man har hört många skräckhistorier om lsd, folk som tror dem kan flyga och hoppar från byggnader,
och det var så det kändes, man tänkte jag är inte den här kroppen, jag är bara ett medvetande som kan göra
vadsomhelst. Jag ville ju bara ha lite skoj och var inte alls beredd på detta djup. Se upp med och testa nya
saker och läs på. Även "lagliga" grejer kan vara helt galna! ^^
År: 2004
Jag: Man, 23 år (då), 70kg
Tid: 10 timmar
Tidigare erfarenheter: Cannabis
----------------------------------
Min första tripprapport.
Är i Amsterdam för att besöka coffeeshops och kanske prova något nytt, så en dag besöker jag en smartshop
och frågar lite, blir intresserad av svamp och expediten rekommenderar en thai svamp och berättar om egna
erfarenheter, ska ge sköna färger och känslor. Så jag får med mig ett paket med 3 stycken platta långa råa
svampar. Man skulle kanske googla lite på dem, äh, det här är ju lagligt, kommer säkert vara något larv bara.
Väl på vandrarhemmet säter jag i mig en svamp med ett glas vatten och beger mig ut i väntan på att
effekterna ska börja. Efter ca 40 minuter märker jag små små saker, framför allt hur all metall blänger så
vackert. Hela staden verkar vara full med cyklar och jag står och stirrar på alla vackra cykelstyren.
Men annat än detta så händer inget, så efter en timem vänder jag hem för att äta ännu en svamp.
Inget annorlunda nu, metall blänger vackert, men annars en rätt trist upplevelse så jag beger mig till en
coffeshop för att se om jag kan få nåt mer utav svamparna.
Efter två majja ciggaretter sitter jag och äter på en haschbrownie, då SHIT!
Jag mår inte bra, tror svamparna börjar verka nu, rejält, bäst jag beger mig hem till vandrarhemmet om
effekterna skulle bli riktigt starka som det känns nu. Ingen på rummet, bra, ska lägga mig och se om jag
kan sova. ...Inte en chans, hjärnan går på högvarv nu, vafan är det för grejer jag ser? Små robotpennor som
ritar streck i 3D, siffror och kuber, är det framtiden jag ser?
Vill inte tänka, ska spela lite kort istället. Men fan, det går inte att koncentrera sig i 5 sekunder.
Hmm, vad lätta mina armar känns, jag kanske inte har armar? Mycket riktigt, jag har bara två spetsiga stubbar
där mina armar förut satt. Åh fy fan vad det här rummet börjar kännas klaustrofobiskt, jag måste ut, behöver
stora utrymmen och människor runt omkring mig.
Shit vad alla stirrar på mig, känns som hela gatan har stoppat bara för att glo på mig, så jag ropar ut
"Allt är lugnt, fortsätt som ni gjorde!", och alla verkar återgå till att röra sig.
Aboo, jag kan styra alla människor med mina tankar!! Så jag rycker tag i en snygg tjej på gatan och börjar
hångla med, haha jag visste det, det funkar! Jag är fan Gud!
Nu börjar jag få mer absurda ideer, som att jag kan stoppa ett framrusande tåg med en hand, eller om jag
skulle sparka någon kommer han flyga till månen. Lyckligtvis har jag lite vett kvar som skriker till mig
"BEGE DIG HEM INNAN DU GÖR NÅT GALET!!"
Tillbaka i lägenheten blir jag fett nojjig, herregud håller jag på att få en psykos? Kollar på klockan som inte
verkar röra sig. "Tid finns inte". Känner hur en annan verklighet håller på att ta över mig. Jag löses upp,
tills jag bara är en sträng. Bara mitt medvetande återstår, fritt från materia. "Jag" är död. Mitt medvetande är
allt som existerar. Så det är det här som är den odödliga själen? Hur kan man döda något som inte har materia,
det finns inget att kollidera med, det kan inte bryta sin nacke, hungra ihjäl eller dö av gammal ålder.
Världen är en illusion. Jag tycks vara i en dragkamp mellan hopp och meningslöshet. Är det det här som händer när
man dör? Man hittar en tanka av hopp och klammra fast vid och associera med.
Efter ett tag tycks vakna i en tunnel med ett ljus. SHIT ÄR JAG DÖD!? Det enda sätt jag kan röra mig på är att
snurra höger eller vänster. Jag provar att snurra mot ljuset, men ju närmare jag kommer desto smärtsammare blir
det. Det går inte att komma fram till ljuset, det finns inget på andra sidan, allt är en illusion!!
Om jag försöker snurra mig bort från ljuset då, kommer jag någon vart då? Nej, det är samma sak.
Jag kan bara ligga här och göra ingenting... ingen tanke...
Nu börjar jag återvända till rummet korta stunder, som blir längre och längre.
Varje gång tycks en av gästerna som nu kommit till vandrarhemsrummet fråga om jag är ok.
Känns som varje gång är deja vu, och hela min framtid står på hur jag svarar på den här frågan.
Känns som jag styr tiden, och är fett nojjig att kolla klockan, men tiden tycks åtminstone oerhört sakta
röra sig framåt.
Men som tiden går börjar jag landa och känns så härligt att höra röster och ljud och veta att jag lever igen.
--------------
Utvärdering: Man har hört många skräckhistorier om lsd, folk som tror dem kan flyga och hoppar från byggnader,
och det var så det kändes, man tänkte jag är inte den här kroppen, jag är bara ett medvetande som kan göra
vadsomhelst. Jag ville ju bara ha lite skoj och var inte alls beredd på detta djup. Se upp med och testa nya
saker och läs på. Även "lagliga" grejer kan vara helt galna! ^^
__________________
Senast redigerad av fuzzalicious 2009-12-24 kl. 12:12.
Senast redigerad av fuzzalicious 2009-12-24 kl. 12:12.
