Ursprungligen postat av raid1911
Tjena:
Ålder: 18 år
Längd: Ca 175cm
Vikt: Ca 60kg.
Detta var första gången jag provade på en drog. Vet inte riktigt hur mycket jag rökte, men det var nästan en hel etta själv.
Jag och en polare befann oss i hans lägenhet, han är erfaren, inte jag. När vi hade rökt började jag efter ca 10 minuter känna en obehaglig stickande känsla i fingrar och tår, den spred sig mycket lätt och svagt in mot armar, ben, lår, bröstkorg och mage tills den var över hela kroppen. Under denna tiden hann jag med att "försöka" digga det, men började acceptera att det antagligen är en snetändning då det kändes otroligt obehagligt. Jag satt just då vid ett bord.
Vi rökte vid 12:30, klockan var kanske 12:45 när följande inträffade:
Den stickande känslan tilltog otroligt mycket, kändes precis som om hela min kropp somnat, och till sist även hjärtat. När detta skedde började även synfältet flimra som fan och bli mörkare, jag reste mig upp, såg min kompis i ansiktet som sa "Du e tvääärvit i ansiktet nu ska du veta jääävlar" och jag börjar röra fötterna mot soffan och ser nu mig själv i tredjepersonsperspektiv. Under kanske 5 sekunder händer detta sedan känner jag att jag säckar ihop på soffan. Detta sker ca 5 gånger om och om igen och jag känner att här tappar jag helt verklighetsuppfattningen.
Så fort jag ramlat ihop på soffan stängs mina ögon, men öppnas med ens och allt ser annorlunda ut. Jag sätter mig upp och ser min kompis gå runt i rummet, han mår bra som fan. När han pratar med mig känner jag igen exakt allt, och jag börjar förstå att det han säger är precis det han sa för 1 minut sedan, och jag kan koppla allt han säger till en tidigare händelse. Känslan är ungefär att jag går framåt i tiden medan resten av världen går baklänges (tänk videon till Coldplay - The Scientist).
Känner att jag tuppar av kanske 10 gånger inom loppet av 5 minuter, och varje gång sker samma sak: Jag sätter mig upp i soffan, hör samma låt som varit igång hela tiden på repeat (Aventura - Obsession). Hör låten tydligt, försöker koncentrera mig på den men får deja vu känsla av allt min vän säger. Varje gång jag blinkar befinner jag mig nu i en ny "verklighet" (dimension om ni så vill). En exakt kopia på mig själv och min värld fast allt börjar just där jag sitter i soffan. Detta gör att jag inte har den minsta aning om vad som var hallisar eller vad som skedde på riktigt. Jag ser på klockan, en halvtimme har gått. När jag stänger mina ögon befinner jag mig på platser och känner dofter från gamla minnen. Obehagskänslan stiger ännu mer.
När jag är ca 45 minuter in i ruset börjar det sjukaste av allt. Jag ser bilder uppradade efter varann i remsor. Bilderna är olika liv jag levt. Dessa rullar snabbt på , det är kanske 40-50 remsor med olika "verkligheter". Jag försöker desperat greppa tag i någon av dessa remsor för att återfå medvetandet i alla fall, men misslyckas. Detta tror jag mig vara, vad vissa säger sker med folk som tar livet av sig. De fastnar i ett sådant skede, mellan olika världar, kommer varken upp eller ner. Under hela denna tiden tänkte jag "jag måste få tag i en av världarna, annars är jag fast här". Sedan börjar dessa remsor tappa färg, bli matta, svartvita och så småningom mörka och tillslut försvinner dom helt och jag hör endast låten mycket tyst. Sedan ser jag mycket suddigt min väns ansikte, jag säger hans namn och låtens refräng går igång. Detta spelas upp för min inre syn några gånger i rad och återkommer även under resten av ruset. Jag får en skön känsla av detta, men mår fortfarande skit.
Återigen är allt svart och här hör jag verkligen ingenting, inte ens musiken. Jag hör min egen röst säga "vad fan gör det...jag hoppar bara in i en annan värld. Jag får väl glömma mamma, pappa, lillebror, alla vänner och nära och kära i den förra världen, livet går vidare i nästa verklighet". Här blir jag helt plötsligt helt säker på att jag är på väg att dö. En otrolig styrka infinner sig i bröstet på mig och jag sliter mig upp i soffan, och fortfarande håller allt som sker i rummet på att glida in i varann och "makes sense" på ett helt annat vis. Men jag är fortfarande mellan liv och död, då jag känner hur mitt hjärta slog hårdare än det slog på beeptesten under idrottslektionerna förr. Här börjar saker och ting klarna upp lite grann, jag dricker lite vatten, springer och spyr, känner "Okej det där var på riktigt, för det där gjorde ett avtryck i verkligheten". Får en genial tanke: Gör jag "avtryck" precis där jag är nu, så vet jag om jag är tillbaks i rätt verklighet sen. Detta gjorde att jag började flytta på saker och ting i lägenheten för att komma ihåg detta som rätt verklighet. Här började det klarna mer och mer, jag ser på klockan, den är 13:30.
Under hela ruset har jag enstaka gånger "hoppat på" rätt verklighet och där har jag kunnat kommunicera, kolla på mobilen, registrera saker och ting, men jag var OTROLIGT slö och på gränsen till avsvimmad hela tiden. Jag började känna igen saker och ting mer och mer, och när jag kunde koppla alla händelser till något minne igen så kändes det som om ögonen och hjärnan samarbetade, och jag började nyktra till något. Tillslut tog jag mig upp ur alla dessa "lager" av verkligheter till den riktiga. Klockan var här ca 14:30.
Detta var den värsta känslan jag känt i hela mitt liv, jag svävade mellan liv och död hela tiden. Har inte kunnat förklara precis vad som hänt men det beror även på att nu, 13-14 timmar efteråt är verklighetsuppfattningen och tidsuppfattningen och koncentrationsförmågan fortfarande otroligt skev.
Ni får ursäkta hur luddigt skriven rapporten är.
Under trippen hade jag ständigt tanken "Meningen med livet är att inte fastna här, utan ta sig över det här".
Aldrig mer säger jag bara. Vänner har sagt att detta var en vanlig snedtändning men jag tvivlar.
)
