2009-12-21, 13:18
#1
[Läs också min första tripprapport för att få en bakgrund till vilken typ av miserabel schmögare jag är: https://www.flashback.org/showthread.php?t=970055]
Då var det dags för en ny tripprapport! Färskt rekapitulerad utifrån de små minnesfragment som inte blev bortrökta under gårdagen.
Låt mig först säga att jag inte har någon förklaring till hur jag kunde bli så jävla bäng,
jag kommer få höra mytkommentarer om att "det där kan nt vara CB",
men jo, det var endast dunderweed inblandat!
Bakgrund:
För oss lyckliga studenter är det äntligen lov, en glädje som jag bestämde mig för att utnyttja ganska tidigt. Jag hade varit avhållsam från rökat i över en månad och det kändes som en bra helg för att totalt vända den trenden.
Med en grön dunderfemma i fickan sätter sig grabbgänget, som består av 6 inbitna stoners och en i jämförelse oerfaren Nappjuck, på bussen som ska ta oss ut till en liten håla i Skåne län. Jag har inte ätit något vettigt på hela dagen, känner hur magen försöker starta ett uppror med ett diktatoriskt Mjölkchoklad i spetsen.
Väl framme vid huset, där vi ska rocketera oss till oanade höjder, bestäms det att vi först ska dela på någon enstaka spliff innan det tunga artilleriet ska tas fram; The Big Bong, en meter fylld av glädje
.
Den gemensamma tanken är att ingen hinner bli för stukad innan denna fruktade 50/50%-kalvningsapparatusen åter ska tas i bruk. Hela kvällen har jag fått höra hur jävla primitiv de tänkt få mig, men viftat bort tanken och siktat in mig på att avstå från bongen (vilket hade varit jävligt klokt i eftertanke).
Nu jävlar
Nu står vi äntligen mitt ute i villaområdet, med en halvmeters djup snö vart man än vänder sig, och 3 joppar redo att brinna en långsam död till mötes för vår skull.
Klockan är runt 23.00.
10 minuter efter inhalerandet börjar jag känna en bekant känsla som sprids längs magen ut till fötter och huvud. Man lättar, likt en osynlig börda som tagits bort från ens kropp, vilket jag brukar referera till som "hjälmen har åkt av".
Snart inser sällskapet och jag själv att jag fått den största smällen av oss alla,
och resten av kvällen kommer fortlöpa mycket på min bekostnad.
The Legend of the Drunken Master, en chingchongfilm med Jackie Chan sätts på, och på någon vänster har min påse med all munchies försvunnit
Vilka jävla tattare!
Jag koncentrerar mig endast på att sitta still och försöka förstå vad som försigår på datorskärmen.
Funderar över om jag nått min peak än, om man nu får lov att kalla det så.
Peak eller inte, inget hade kunnat förbereda mig på vad som händer härnäst..
Nu inträder ett stadie av total sinnesförvirring, likt en tjock haschdimma som lagt sig mellan hjärnhalvorna och blockerar all kommunikation utifrån. Samtidigt får jag extremt jobbiga blackouts var 1-2 minut, som påminner om att vakna upp ur en narkos. Det känns alltså som om jag hoppar rätt in i nya situationer hela tiden, och min stackars efterblivna hjärna försöker tolka efter dåvarande (o)förmåga.
Jag kommer tydligt ihåg att den sista klara tanken jag tänkte var: "Ooo jävlar, nu har synapserna slutat koppla helt. Mitt IQ sjunker snart under 65 och då blir jag mer primitiv än en genomsnittlig somalier
".
Efter att ha analyserat filmen, med dess absurda engelska lipsync (Youtube:a och se själv) och retarderade handling, kunde jag konstatera att jag inte förstod speciellt mycket av innehållet. En misstanke om att jag fått i mig någonting mer än CB blossar till liv vid denna tidpunkt, och jag börjar själv förhöra min omgivning i äkta Good Cop - Bad Cop-anda, som man sett på TV. Problemet är ju som sagt att jag fått för mig att göra detta själv, vilket jag berättat för mig senare uppfattades mer som början på ett utbrott av Gollum-schizofreni än ett förhör.
Jag önskar att jag kunde säga att kvällen får ett bra slut här, men icke.
Paranoian växer likt en cancersvullst i mitt medvetande; "är dem inte civilare hela bunten, egentligen?", "vad fan är det här för bögdejting", "jag vet att de hällt något i min dricka".
P.g.a. mina ständigt återkommande blackouts blir grabbarna snart väldigt trötta på att upprepa och bedyra att de inte gett mig någon annan okänd substans, och således försvinner jag bara mer och mer in i mig själv, likt en apatisk, krigsskadad skogsturk. De ser mig i ögonen och pratar med mig, men jag förstår verkligen ingenting.
- Du är riktigt jävla bäng.
-
Helt jävla väck.
Jag frågar varför de pratar i kodord och agerar efter väldigt konstigt beteende (i mina schm-ögon), får ett svar som totalt ignoreras, och ställer sedan olika variationer av samma fråga i en kvart utan att komma nånvart. Det enda jag vet säkert är att de ser ner på mig, att jag inte är värdig att vistas i denna heliga krets. Att jag är för vek för de stora grabbarna, de som inte låter sig förlöjligas.
Plötsligt sitter vi i köket. Jag knaprar på ett Mjölkchoklad medan de andra kastar i sig pasta. Kan här erinra mig om att deras svampsås bestod av toppisar som de försökte tvinga i mig, att de kissat i mitt glas, och utsatt mig för diverse practical jokes. Plötsligt luktar det bajs och döda kaniner. Denna stank har spridit sig från toan och allas blickar riktas mot den enda närvarande, som under rådande omständigheter kvalificerar sig genom retardationsmallen för att ha kunnat åstadkommit något som kunnat frambringa odören (typ strypa en neger i handfatet).
Jag skäms för någonting jag inte gjort, men jag är så osäker på tillvaron att jag snart accepterar mitt öde att plocka upp exkrementer ur handfatet.
Då kommer jag på att två lustigkurrar tidigare lånat husägarens Liquid Ass och sprayat i badrummet. Det stank så förjävligt att dennes mamma hade kommit ner och såg på oss med en ledsen min av besvikelse och misär. Självklart fick jag inte nämna vad som hade hänt, men likförbannat kläcker jag ur mig "vem har sprayat på toan?".
Mina ögon möts av ett par mördarblickar och jag ser framför mig en snar framtid där jag ligger utslagen och övergiven på en buss - hämnden är ljuv.
Men jag verkar bli förlåten, de inser antagligen att jag faktiskt inte kunnat veta bättre än att säga högt vad jag tänker hela tiden, så här på apstadiet.
Vi tas oss ut på en promenad, den friska vinterluften gör susen, och jag känner hur dimman sakta lättar kring mitt fördunklade sinne. Jag har gjort en evolutionsresa i människans artutveckling, från primitiv neandertalare till en lite mindre primitiv neandertalare.
Jag funderar över om jag kunnat definieras som 'primitiv som en sten' eller 'stenad primitiv' under de senaste 4 timmarna.
The Big Bong tas nu fram och det krävs inte mycket övertalning förrän jag står där och förbereder mig inför nästa psykiska utmaning
Då var det dags för en ny tripprapport! Färskt rekapitulerad utifrån de små minnesfragment som inte blev bortrökta under gårdagen.
Låt mig först säga att jag inte har någon förklaring till hur jag kunde bli så jävla bäng,
jag kommer få höra mytkommentarer om att "det där kan nt vara CB",
men jo, det var endast dunderweed inblandat!
Bakgrund:
För oss lyckliga studenter är det äntligen lov, en glädje som jag bestämde mig för att utnyttja ganska tidigt. Jag hade varit avhållsam från rökat i över en månad och det kändes som en bra helg för att totalt vända den trenden.
Med en grön dunderfemma i fickan sätter sig grabbgänget, som består av 6 inbitna stoners och en i jämförelse oerfaren Nappjuck, på bussen som ska ta oss ut till en liten håla i Skåne län. Jag har inte ätit något vettigt på hela dagen, känner hur magen försöker starta ett uppror med ett diktatoriskt Mjölkchoklad i spetsen.
Väl framme vid huset, där vi ska rocketera oss till oanade höjder, bestäms det att vi först ska dela på någon enstaka spliff innan det tunga artilleriet ska tas fram; The Big Bong, en meter fylld av glädje
.Den gemensamma tanken är att ingen hinner bli för stukad innan denna fruktade 50/50%-kalvningsapparatusen åter ska tas i bruk. Hela kvällen har jag fått höra hur jävla primitiv de tänkt få mig, men viftat bort tanken och siktat in mig på att avstå från bongen (vilket hade varit jävligt klokt i eftertanke).
Nu jävlar
Nu står vi äntligen mitt ute i villaområdet, med en halvmeters djup snö vart man än vänder sig, och 3 joppar redo att brinna en långsam död till mötes för vår skull.
Klockan är runt 23.00.
10 minuter efter inhalerandet börjar jag känna en bekant känsla som sprids längs magen ut till fötter och huvud. Man lättar, likt en osynlig börda som tagits bort från ens kropp, vilket jag brukar referera till som "hjälmen har åkt av".
Snart inser sällskapet och jag själv att jag fått den största smällen av oss alla,
och resten av kvällen kommer fortlöpa mycket på min bekostnad.
The Legend of the Drunken Master, en chingchongfilm med Jackie Chan sätts på, och på någon vänster har min påse med all munchies försvunnit
Vilka jävla tattare!Jag koncentrerar mig endast på att sitta still och försöka förstå vad som försigår på datorskärmen.
Funderar över om jag nått min peak än, om man nu får lov att kalla det så.
Peak eller inte, inget hade kunnat förbereda mig på vad som händer härnäst..
Nu inträder ett stadie av total sinnesförvirring, likt en tjock haschdimma som lagt sig mellan hjärnhalvorna och blockerar all kommunikation utifrån. Samtidigt får jag extremt jobbiga blackouts var 1-2 minut, som påminner om att vakna upp ur en narkos. Det känns alltså som om jag hoppar rätt in i nya situationer hela tiden, och min stackars efterblivna hjärna försöker tolka efter dåvarande (o)förmåga.
Jag kommer tydligt ihåg att den sista klara tanken jag tänkte var: "Ooo jävlar, nu har synapserna slutat koppla helt. Mitt IQ sjunker snart under 65 och då blir jag mer primitiv än en genomsnittlig somalier
". Efter att ha analyserat filmen, med dess absurda engelska lipsync (Youtube:a och se själv) och retarderade handling, kunde jag konstatera att jag inte förstod speciellt mycket av innehållet. En misstanke om att jag fått i mig någonting mer än CB blossar till liv vid denna tidpunkt, och jag börjar själv förhöra min omgivning i äkta Good Cop - Bad Cop-anda, som man sett på TV. Problemet är ju som sagt att jag fått för mig att göra detta själv, vilket jag berättat för mig senare uppfattades mer som början på ett utbrott av Gollum-schizofreni än ett förhör.
Jag önskar att jag kunde säga att kvällen får ett bra slut här, men icke.
Paranoian växer likt en cancersvullst i mitt medvetande; "är dem inte civilare hela bunten, egentligen?", "vad fan är det här för bögdejting", "jag vet att de hällt något i min dricka".
P.g.a. mina ständigt återkommande blackouts blir grabbarna snart väldigt trötta på att upprepa och bedyra att de inte gett mig någon annan okänd substans, och således försvinner jag bara mer och mer in i mig själv, likt en apatisk, krigsskadad skogsturk. De ser mig i ögonen och pratar med mig, men jag förstår verkligen ingenting.
- Du är riktigt jävla bäng.
-
Helt jävla väck.Jag frågar varför de pratar i kodord och agerar efter väldigt konstigt beteende (i mina schm-ögon), får ett svar som totalt ignoreras, och ställer sedan olika variationer av samma fråga i en kvart utan att komma nånvart. Det enda jag vet säkert är att de ser ner på mig, att jag inte är värdig att vistas i denna heliga krets. Att jag är för vek för de stora grabbarna, de som inte låter sig förlöjligas.
Plötsligt sitter vi i köket. Jag knaprar på ett Mjölkchoklad medan de andra kastar i sig pasta. Kan här erinra mig om att deras svampsås bestod av toppisar som de försökte tvinga i mig, att de kissat i mitt glas, och utsatt mig för diverse practical jokes. Plötsligt luktar det bajs och döda kaniner. Denna stank har spridit sig från toan och allas blickar riktas mot den enda närvarande, som under rådande omständigheter kvalificerar sig genom retardationsmallen för att ha kunnat åstadkommit något som kunnat frambringa odören (typ strypa en neger i handfatet).
Jag skäms för någonting jag inte gjort, men jag är så osäker på tillvaron att jag snart accepterar mitt öde att plocka upp exkrementer ur handfatet.
Då kommer jag på att två lustigkurrar tidigare lånat husägarens Liquid Ass och sprayat i badrummet. Det stank så förjävligt att dennes mamma hade kommit ner och såg på oss med en ledsen min av besvikelse och misär. Självklart fick jag inte nämna vad som hade hänt, men likförbannat kläcker jag ur mig "vem har sprayat på toan?".
Mina ögon möts av ett par mördarblickar och jag ser framför mig en snar framtid där jag ligger utslagen och övergiven på en buss - hämnden är ljuv.
Men jag verkar bli förlåten, de inser antagligen att jag faktiskt inte kunnat veta bättre än att säga högt vad jag tänker hela tiden, så här på apstadiet.
Vi tas oss ut på en promenad, den friska vinterluften gör susen, och jag känner hur dimman sakta lättar kring mitt fördunklade sinne. Jag har gjort en evolutionsresa i människans artutveckling, från primitiv neandertalare till en lite mindre primitiv neandertalare.
Jag funderar över om jag kunnat definieras som 'primitiv som en sten' eller 'stenad primitiv' under de senaste 4 timmarna.
The Big Bong tas nu fram och det krävs inte mycket övertalning förrän jag står där och förbereder mig inför nästa psykiska utmaning
__________________
Senast redigerad av Nappjuck 2009-12-21 kl. 13:23.
Senast redigerad av Nappjuck 2009-12-21 kl. 13:23.
