Ordvitsar - Hur jävla kul är de egentligen?

Haha, tack! Äntligen någon som uppskattar mina skämt. Jag bjuder på fler, tillägnade dig:

Utanför replokalen hör man en kille som utbrister: Jag är så trött på att spela keyboard!
Jag passar på att slingra ur mig "du kanske har blivit keybored?" och gömmer mig i mitt band lokal.

En tant beträder dörren till klassrummet och säger: jag skall bara hämta min pärm.
Jag frågar då "har du permission?"

Jag och min bror skall äta glass. Hon som serverar oss glassen frågar först "bägare eller rån"? Min bror svarar då "rån, tack". "Det blir 40 kr". Jag utbrister "det var ju rena rånet!"

Under en spelning noterar jag att det ligger en massa rör under scenen. "Vad rörigt", säger jag då.

Jag har nog dragit ett dussin spontana ordvitsar till ...

Ett gift par ansökte om skillsmässopapper, när de var klara fick de var sitt ex.

OM DU INTE SKRATTA HAR DU INGEN SJÄL!

Det var för fyndigt att skratta åt. Det är bara de sämsta skämten som har effekt på mig iaf. De som väcker lika mycket hat som skratt. 50/50 ungefär.

/Pajkastarn utan själ.

Grejen med ordvitsar är att de är den högsta formen av humor. Det krävs intelligens för att förstå och komma på dem, och de når alltid det högsta målet för varje skämt: att få folk att stöna av smärta. Och det är bra.

En vän och jag satt för ett tag sedan och diskuterade med en tredje vän om en delfinshow den hade varit på. Snart var jag och Vän 2 i full fart med att dra havsrelaterade ordvitsar. Några exempel:

"En delfina trick där, eller?"
"Ah, jag hajar."
"Låter kul, men kanske inte vad jag hade valt att göra på en söndag."
"Vad hade du valt för skumt då?"
"Slappat. Jag orcar bara inte göra något nuförtiden."

"Hmm..."
"Vad hummrar du om?"
"Har kommit på en ny ordvits, men den är rätt vågad..."

"Du slutar aldrig att fiska efter skratt, du!"
"Nej, jag vet. Jag behöver uppmärksamheten. I'm shellfish that way."