Skillnaden mellan okunnig och ignorant?

IGNORANT
UTTAL: iŃnorŃ4t l. in1jo-, l. -år- l. -ωr-, äv. -n4t, ngn gg -Ń4 (iggnoránnt DALIN, inåran:t eller in'jåran:t el. -ωr- LoW, -ang l. -an(g)t ÖSTERGREN 1928), adj. o. sbst. m.||ig.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
FORMVARIANTER: ( -ant 1666 osv. -ang 1782 (: ignoranger, pl.). -ent 1788 (: ignorenter, pl.))

ETYMOLOGI: [av fr. ignorant, av lat. ignorans (gen. -antis), p. pr. av ignorare, vara okunnig (se IGNORERA)]

Från svenska akademiens ordbok.

Nu behöver vi ju, tack och lov, inte fästa någon större vikt vid vad som står i den boken

Jaså

Det ni alla har missat är att det svenska ordet okunnig på engelska blir ignorant. Det är därifrån ni fått det.

Ok, jag vill inte (bara) provocera; Naturligtvis är det inte oviktigt vad som står i SAOL, men det som är mer intressant är ju hur ett ord rent faktiskt används.


Nej, jag har inte missat det (det står t.o.m. tidigare i tråden). Det är kanske därifrån det kommer. Men det gör ju inte den (nuvarande) svenska betydelsen av ordet mindre riktig.

Jag har gjort en liten (högst ovetenskaplig) undersökning IRL under dagen också, och det verkar som om många uppfattar ordet ignorant ungefär som /dev/jesus uttrycker det i den här tråden.

Om det sedan står något annat i SAOL (vilket det tydligen gör) så betyder det antagligen att det är dags för en revidering där ...

Jag skulle vända på det och säga att de du tillfrågat såväl IRL som på nätet bör lära om. En analogi blir sär skrivningar som inte blir mer rätt bara för att många gör det felet.

Särskrivingar är informationskorrumperande, det måste bekämpas oavsett hur många som gör felet.

Att tänka sig att människor skulle konsultera SAOL för att korrigera eller normera sitt (fungerade) språkbruk är en ganska märklig tanke. Det är varken praktiskt eller önskvärt.

Betydelseglidningar då? Att ordet ignorant helt plötsligt skall betyda något annat på grund av ett antal människors bristande språkkunskaper. Det engelska ord ni talade om var för övrigt "ignorance" vilket inte är samma sak som det engelska "ignorant".

Det var "okunskap" jag avsåg, inte "okunnighet" (om jag nu var otydlig på något sätt), och jag tycker att användningen av det ordet har ökat betydligt på senare år.

I SAOB står inte mycket om okunskap, och det tas endast upp två belägg (1812, 1936).
http://g3.spraakdata.gu.se/osa/show.....html#OKUNSKAP
(radbrytningen underlig på denna sida)

Okunnighet har betydligt längre artikel:
http://g3.spraakdata.gu.se/osa/show....172/44005.html

I Norstedts svenska ordbok från 2003 finns ordet okunskap öht inte med, int heller i en några år äldre svensk-engelsk ordbok som jag har tillgänglig.

Man skulle nog behöva använda den där databasen över tidningsspråk som språkvetare brukar använda, men mitt intryck är att användningen av "okunskap" har ökat betydligt under senare decennier, och jag tror att en undersökning skulle bekräfta detta.

Jag håller med om att det finns negativa aspekter av betydelseglidningar. Men inte bara negativa, betydelseglidningar är på gott och ont.
Jag skulle inte kalla det bristande språkkunskap i alla fall, man kan lika gärna säga att det är utslag av språklig kreativitet.
Ta det här fallet som ett bra exempel;

Innan betydelseglidningen:

Svenska språket har två identiska uttryck för okunnighet:

Okunnig och ignorant.

Efter betydelseglidningen:

Svenska språket har fortfarande ett uttryck för okunnighet, nämligen okunnig.
Uttrycket ignorant har nu (kanske p.g.a. influenser från engelskan) kommit att betyda någonting annat. Det har fått en betydelse som ligger nära den gamla, men betyder lite mer.

Varför skulle man inte applådera en sådan utveckling?

I Bra Böckers Lexikon står det
Ignorans – okunnighet; avsiktligt förbiseende
Ignorant – okunnig person; en som struntar i något.

Det jag egentligen tänker på när jag drar upp jämförelsen med engelskan är att jag inte tror att det är därifrån betydelseglidningen kommer. Trots allt borde det snarast konservera ordets betydelse. Däremot tror jag att människor känner igen ordet men inte förmår placera det på rätt ställe i svenskan och därmed använder man ordet felaktigt. Man inser helt enkelt inte att svenska språket har två ord som innebär exakt samma sak. Därför letar man en - enligt sig själv - bra förklaring till vad ordet betyder.

Se där, ett lexikon som uppmärksammat den pågående betydelseglidningen. Trevligt