2009-12-17, 22:30
#1
Detta är min första tripp- och rusrapport, och jag vet inte ens om det räknas som en heller. Men jag vill berätta om vad som hände mig idag.
Substans: Lunar Diamond, nya receptet.
Kön: Man
Ålder: 24
Vikt: 75kg
Tidigare erfarenheter; Cannabis, Tramadol, Krypton, Benso och olika rökmixar.
Var uppe i varv när jag kom hem från en stressig dag på jobbet, så jag tänkte jag skulle varva ner med en film och lite Lunar Diamond. Upptäckte när jag skulle rulla en spliff att jag inte hade någon tobak, så det blev rent.
Ställer mig och röker under fläkten, när jag rökt klart ställer jag mig och gör mackor. Någonstans så bestämmer jag mig för att gå att lägga mig ist för att kolla film. Under tiden jag gör mina mackor så kommer jag att tänka på hur jag ser ut utifrån, och vilken tur att inte grannen står utanför och ser mig, eller är det någon där? Jag försöker att vara så normal som möjligt, men allt jag gör går såå sakta. "Måste verkligen se ut som en pundare utifrån", tänkte jag. Röker på och går och lägger mig kl. 17, patetiskt.
Helt plötsligt så slår det mig. Jag är världens ensamaste och blygaste person, jag är rädd för min granne, så rädd att jag faktiskt går och lägger mig. Får en fruktansvärd ÅNGEST! Kändes så verkligt, att det verkligen stämmde till 100%, att det faktiskt var så här. Tänkte på hur jag upprepade samma sysslor, samma mönster - varje dag. När jag brett mina mackor i några minuter så tar jag fram burken med äppelmos. Försöker öppna den, men den sitter hårt och jag kan inte ta i. Då slår det mig även hur jävla svag jag är, det börjar tjuta i öronen - ÅNGEEEEEEST!
Allt stannar upp. Fler och fler tankar om hur värdelös jag är kommer. Sen kommer jag återigen tänka på grannen - h*n står ju utanför! Detta kan inte se bra ut, måste verkligen synas vilken påtänd, ynklig och patetisk jävel jag är. Blir livrädd och drar ner persiennerna. Allt går i slow motion och jag har ännu inte gjort klart mackorna. Ställer mig och hoppar och tar några djupa andetag - vad i helevete är det som händer?!
Märker sedan till min fasa att jag inte vinklat persiennerna. Fan, fan, fan! Får panik och ska vinkla dom, men har problem med att hitta "spaken" man vinklar dom med, men jag lyckas till slut. Panikslagen skyndar jag mig runt i lägenheten och drar ner varenda persienn i varenda fönster. Hela tiden med grannen i bakhuvudet, livrädd att någon ser mig.
Återgår till burken med äppelmos, inga problem att öppna den den här gången. Gör klart mackorna och går sedan och lägger mig. Jag var helt säker på att jag gick och la mig just för att jag var så blyg, var rädd för att störa någon. Tänker på hur försyn jag är, jag brukar inte ens tända i köket när jag går ut dit på kvällarna, just för att inte störa någon. När blev jag så här? Alltid varit så?
Tankarna flög iväg, kom bara på mer och mer saker som gjorde att jag kännde mig lägre och lägre. Till sist slår jag i botten - kan inte andas. Hoppar upp ur sängen, tänder lampan och andas precis som jag varit ute och sprungit en mil. Ångesten och paniken kändes så intensiv, så sann. Nu blir det psyket nästa, det måste vara så här det känns när man får ett riktigt psykbryt. Var helt säker på att det här läker inte över en natt, jag måste lägga in mig på psyket.
Kryper ner i sängen igen. Känner hur ruset börjar släppa. Känner mig normal mellan alla dåliga tankar. Till slut lyckas jag kontrollera mina tankar. Märker hur jag ligger och skakar, det var varmt under täcket, men ändå frös jag. Samtidigt som jag inser att allt dåligt jag tänkt inte alls stämmer så sveper en enorm lättnad över mig. En lättnad så stor att jag ryser i hela kroppen, aldrig varit med om någon liknande känsla. Den värsta ångesten jag varit med om i hela mitt liv försvann på några sekunder, underbart..
Några minuter senare känner jag mig helt normal. Förundrad över vad det var som hänt kliver jag upp ur sängen och ut i köket. Ser min macka som jag kämpa så hårt med ligger på diskbänken med en stor klick äppelmos bredvid den. Aldrig mer..
Substans: Lunar Diamond, nya receptet.
Kön: Man
Ålder: 24
Vikt: 75kg
Tidigare erfarenheter; Cannabis, Tramadol, Krypton, Benso och olika rökmixar.
Var uppe i varv när jag kom hem från en stressig dag på jobbet, så jag tänkte jag skulle varva ner med en film och lite Lunar Diamond. Upptäckte när jag skulle rulla en spliff att jag inte hade någon tobak, så det blev rent.
Ställer mig och röker under fläkten, när jag rökt klart ställer jag mig och gör mackor. Någonstans så bestämmer jag mig för att gå att lägga mig ist för att kolla film. Under tiden jag gör mina mackor så kommer jag att tänka på hur jag ser ut utifrån, och vilken tur att inte grannen står utanför och ser mig, eller är det någon där? Jag försöker att vara så normal som möjligt, men allt jag gör går såå sakta. "Måste verkligen se ut som en pundare utifrån", tänkte jag. Röker på och går och lägger mig kl. 17, patetiskt.
Helt plötsligt så slår det mig. Jag är världens ensamaste och blygaste person, jag är rädd för min granne, så rädd att jag faktiskt går och lägger mig. Får en fruktansvärd ÅNGEST! Kändes så verkligt, att det verkligen stämmde till 100%, att det faktiskt var så här. Tänkte på hur jag upprepade samma sysslor, samma mönster - varje dag. När jag brett mina mackor i några minuter så tar jag fram burken med äppelmos. Försöker öppna den, men den sitter hårt och jag kan inte ta i. Då slår det mig även hur jävla svag jag är, det börjar tjuta i öronen - ÅNGEEEEEEST!
Allt stannar upp. Fler och fler tankar om hur värdelös jag är kommer. Sen kommer jag återigen tänka på grannen - h*n står ju utanför! Detta kan inte se bra ut, måste verkligen synas vilken påtänd, ynklig och patetisk jävel jag är. Blir livrädd och drar ner persiennerna. Allt går i slow motion och jag har ännu inte gjort klart mackorna. Ställer mig och hoppar och tar några djupa andetag - vad i helevete är det som händer?!
Märker sedan till min fasa att jag inte vinklat persiennerna. Fan, fan, fan! Får panik och ska vinkla dom, men har problem med att hitta "spaken" man vinklar dom med, men jag lyckas till slut. Panikslagen skyndar jag mig runt i lägenheten och drar ner varenda persienn i varenda fönster. Hela tiden med grannen i bakhuvudet, livrädd att någon ser mig.
Återgår till burken med äppelmos, inga problem att öppna den den här gången. Gör klart mackorna och går sedan och lägger mig. Jag var helt säker på att jag gick och la mig just för att jag var så blyg, var rädd för att störa någon. Tänker på hur försyn jag är, jag brukar inte ens tända i köket när jag går ut dit på kvällarna, just för att inte störa någon. När blev jag så här? Alltid varit så?
Tankarna flög iväg, kom bara på mer och mer saker som gjorde att jag kännde mig lägre och lägre. Till sist slår jag i botten - kan inte andas. Hoppar upp ur sängen, tänder lampan och andas precis som jag varit ute och sprungit en mil. Ångesten och paniken kändes så intensiv, så sann. Nu blir det psyket nästa, det måste vara så här det känns när man får ett riktigt psykbryt. Var helt säker på att det här läker inte över en natt, jag måste lägga in mig på psyket.
Kryper ner i sängen igen. Känner hur ruset börjar släppa. Känner mig normal mellan alla dåliga tankar. Till slut lyckas jag kontrollera mina tankar. Märker hur jag ligger och skakar, det var varmt under täcket, men ändå frös jag. Samtidigt som jag inser att allt dåligt jag tänkt inte alls stämmer så sveper en enorm lättnad över mig. En lättnad så stor att jag ryser i hela kroppen, aldrig varit med om någon liknande känsla. Den värsta ångesten jag varit med om i hela mitt liv försvann på några sekunder, underbart..
Några minuter senare känner jag mig helt normal. Förundrad över vad det var som hänt kliver jag upp ur sängen och ut i köket. Ser min macka som jag kämpa så hårt med ligger på diskbänken med en stor klick äppelmos bredvid den. Aldrig mer..
