Jag har skitit på mig ett antal gånger (inte för att det är något som jag är stolt över).
Det var en gång för ett antal år sedan då det var på sommaren och det bara var några dagar kvar till skolavslutning. Jag var och lekte med ett par kompisar, det var säkert jag och 4 grabbar som umgicks. Rummet som vi hängde i låg i princip bredvid toaletten där jag kom att spendera tid senare. Jag hade någon konstig magbakterie just då (inbillar jag mig i efterhand). I sängen där jag låg och käkade godis kände jag hur det plötsligt bubblade till i min mage och omedelbart var det en akut situation... Jag ville inte säga något till de andra i rummet så jag försökte skynda mig till toaletten som låg precis i rummet bredvid och naturligtvis hann jag ju inte... Jag kom precis in på toaletten och drog ner byxorna och då kom den värsta diarreen någonsin och hamnade ju inte i toaletten utan på mina byxor och på mattan. Jag fick fullständig panik då mattan var förstörd och mina byxor var helt bruna samt att det luktade diarree och grabbarna var typ utanför dörren. Vad fan skulle jag göra?
Det stod ett badkar därinne och då fick jag den briljanta idén att rulla ihop mattan med diarrén och slänga den bakom badkaret.
Nu var det bara att vara modig och dra upp kalsongerna/byxorna med diarrée och göra världens rush hem

. Jag försökte springa hem så fort jag kunde medan skiten gnuggades in mot min hud. Tog vägen genom skogen och då ramlade jag och situationen var helt förfärlig. Väl hemma satt jag på toaletten i minst 1 timme och grät över misären, kommer ihåg att föräldrarna stod utanför och frågade "hur är det ....?".
Skippade skolavslutningen, vågade helt seriöst inte möta personerna vars hem jag hade skitit ner. Kontakten förstördes efter det här. Såg mina kompisars föräldrar någon enstaka gång, de såg på mig med en blick "vi vet att det var du", men de sa aldrig någonting till mig.
Livet går vidare grabbar!