När: Cirka ett år sedan.
Var: Tågperrongen, Stockholm.
Tillstånd: Fånigt skitnödig.
Dagen innan min mage börjat smida planer på att desinformera mig, hade jag ätit och druckit både gott och mycket. Menyn bestod av makrill, räkor, tonfisk och andra havsdelikatesser följt av ägg, färskt bröd, god ost samt dryck. Jag åt så rikligt att jag i den mängd kunnat mätta en hel by i Tanzania, men detta var
min stund och inget skulle få mig på andra tankar. Inte ens föreställningen om den nyfödde och undernärda Chidi Elewa, någonstans i det mest nödställda Afrika skulle få förstöra det närmaste jag kommit nirvana. Mätt och belåten som jag var, kostade jag på mig ett brett leende och hamnade i sömn.
Dagen därpå var det dags för hemfärd, så jag begav mig mot tågperrongen. Väl där, kom det till min kännedom att tåget skulle bli cirka 45 minuter försenat. Anledning okänd.
"Jaha?" tänkte jag, och slog mig ner på en av perrongens vänteplatser, varpå jag hör att min mage börjar sjunga falskt. Som en smäll från ovan började jag ana oråd. Min mage började arbeta på allvar och började låta som en trasig tvättmaskin. "
Inte här och inte nu! Gud, förlåt för gårdagens hånflin!" gick runt i tankarna på mig. Pengarna jag hade på mig, räckte precis till resan, så någon betaltoalett var inte att tänka på. Och även om jag hade haft pengar till det, skulle jag inte vågat resa mig upp och leta upp en sådan, i rädsla för att mitt O'boyhål skulle ge efter.
Alltefter tiden gick började alltmer desperata metoder att prövas för att hålla Fazerfabriken stängd. Jag höll i sittplatsen, med båda händerna inunder för att pressa tillbaks säkerliken en liter rå vilja. Tiden gick.
Där såg jag det. Tåget. Min räddning. Mitt allt. Det stannar, slår upp dörrarna och jag går haltandes in och börjar omgående leta rätt på toaletten.
Funnen!
Tyvärr kan jag nog inte beskriva mitt toalettbesök bättre än såhär:
http://www.youtube.com/watch?v=b7l6jg4Hlog
Stanken kan jämföras med en blandning av "Muhammed Ali", "satan i gatan", "skunk" och en gnutta "dra åt helvete"!