Är ordet "honom" på utdöende?

Jag vet inte vad du svamlar om nu, men vi får väl hoppas att någon annan får ut något av det.

Sant. De två första meningarna betyder helt olika saker, beroende på om det är han (subjekt) eller honom (objekt).
Däremot kan man knappast missuppfatta en person som säger "Han kan man inte lita på", även om det är grammatiskt fel.

Risken finns att andra slår till dig när du sitter och skriver "sånna" saker.

För övrigt är "hanses" knappast en nybildning. Jag skulle spontant gissa att det är medeltida.

Jag har använt honom och kommer alltid göra det. Det är enligt mig korrekt svenska att skriva "Jag ska över till honom senare", istället för "Jag ska över till han senare".

Att använda "han" fel är väl ett 90-talistfenomen?

Jag har ingen förståelse för detta och kommer på gamla dagar sitta med en kashmir-morgonrock i en brun skinnfåtölj ute i min herrgård smuttandes på konjak och beklaga mig över detta.

Som du själv noterar används hanses främst av äldre personer. Det är snarare intressant att såna former överhuvudtaget förekommer fortfarande. Jag kan lova dig att om vi går ca. 150 år tillbaka i tiden skulle vi höra "hanses", "honses" och "domses" betydligt oftare än vad vi gör nu, inklusive i Stockholm och Göteborg. Samtliga ord och grammatiska konstruktioner i vårt språk var nybildningar vid någon punkt, men just "hanses" är nog inte särskilt ung.

Att skriva "jag såg honom" är rätt, enligt de normer som idag gäller för normal svensk prosastil. Men det kanske är värt att dra fram det gamla citatet "Att skriva som man talar är obildning, att tala som man skriver är halvbildning". Nu är ju "honom" det naturliga för ganska många svenskar, så jag påstår inte att det är halvbildning att säga "honom". Däremot bestämmer inte skriftspråket över talspråket på det sätt som många tycks tro.

För övrigt kan man ju notera att det finns många som skulle ha ganska starka invändningar mot "kommer alltid göra" (istf. "kommer alltid att göra")... Vi har olika känsla för vad som är naturligt språkbruk i olika situationer.

Kanske lite utdöende (början på slutet har börjat - i fimbulvinterfasen, inte Ragnarök) i talspråk hos vissa, men för mig gäller honom även verbalt...

Jag känner inte till något skandinaviskt mål som har bevarat ett fullständigt fyrakasussystem. Det rör sig i stället om kvarlevor där främst dativen är bevarad; ackusativen sammanfaller generellt med nominativen. Angående andra nordiska språk som har bevarat ett fyrakasussystem, exempelvis isländskan och färöiskan, styr prepositionen til alltid genitiv.

Tror jag blandar rätt friskt faktiskt. Inte när jag skriver, men kommer på mig ibland säga något i stil med "säg till han att komma hit". Vet att det är fel, men när man pratar låter det inte så sjukt. Men säger man "säg till hon att komma hit" låter det helt stört.

Finns väl folk som spyr ändå när jag säger första exemplet, men många vänner pratar likadant, och det låter inte så konstigt i mina öron.

När en Örebrospelare låg livlös på isen i förra helgens hockey-allsvenska skanderade den puckade delen av Boforspubliken "Låt han dö! Låt han dö!"

I vanligt tal så händer det ju ibland att man blir tvungen att välja "fel" form för att få fram exakt det man menar.

"Jag mötte han vid dörren igår." betyder ju inte samma sak som "Jag mötte honom vid dörren igår.".

Det kan kanske kallas fras-objekt. Motsvarande genitivform syns, men eftersom vi inte längre har ändelse på objekt så blir det som du skriver. Gruppgenitiv:

— Det var han vid dörrens fel.
— Det var han-vid-dörrens fel.

Särskilt om han var en mörkhårig medicine studerande med extraknäck som dörrvaktmästare. Med tänkt objektändelse för gruppobjekt:

— * Jag mötte han vid dörrenom igår.
— * Jag mötte han-vid-dörrenom igår.

Men, om jag mötte en som inte hade särskilt ansvar för att bevaka dörren:

— Jag mötte honom vid dörren igår.