Metamfetamin - en introduktion

Jag tänkte beskriva mitt första och hittills enda möte med metamfetamin. Varför denna beskrivning då? Jo, för att det var en så fullkomligt galen upplevelse att jag känner att jag vill föreviga ett försök till en beskrivning här. Egentligen skulle jag behöva göra en massa annat men det här kändes bara mycket mer inspirerande just nu. Så håll till godo…






Jag befann mig på en av mina sena promenader i storstaden, i vintermörkret. Mörkt i sinnet, ensam och ganska uttråkad vandrade jag fram i natten längs de ödsliga gatorna. Men helt ensam var jag inte; en lirare haffade tag i mig och frågade utan omsvep om jag skulle vara intresserad av diverse substanser. Vi stod och dividerade om detta ett tag; jag misstänkte att han inte hade rent mjöl i påsen, vem erbjuder droger till en helt främmande människa menade jag, och han svarade att det helt enkelt var ett infall från hans sida. Han gav dock intrycket av att vara en spontan och öppen individ som ju brukar vara trevliga att umgås med så jag beslöt mig för att göra honom sällskap. En något sliten typ fick lov att kliva ut ur hans bil, varpå vi hoppade in och körde iväg.


Efter några rundor i staden där han utförde sina ärenden och efter en hundrastning i parken och en del konverserande hamnade vi på en avlägsen och tom parkeringsplats. "Jag tycker det är sjukt häftigt att du gör det här", sa han, och jag som på min höjd hade upplevt några alkoholfyllor i mitt liv visste inte vad som låg bakom de orden utan ryckte bara på axlarna. Tjacket smakade starkt kemiskt. Snubben var expert på att förlägga saker märkte jag vid det här laget; ena stunden höll han i paketet och letade efter nålarna och i andra stunden hittade han dessa men hade förlagt pulvret, osv. Fascinerad och smått road iakttog jag den här processen som varade ett bra tag. Jag tyckte inte att jag kände någon effekt av smakprovet och detta bidrog ju bara till nyfikenheten, så vi kom fram till att försöka skjuta tjacket direkt in i blodomloppet istället.


Lättare sagt än gjort. Han löste upp tjacket i snö och drog upp det i pumpen. Detta var, som jag kan minnas, ett litet företag i sig, men snubben gav sig inte. Inte heller gav han sig när vi letade efter lämpliga vener att sticka i. Vi fick inte svar i första taget. Men när jag väl trodde att det inte skulle fungera…

AAAAHHHHhhhhhhhhh …

Direkt. Direkt alltså. Ingen förvarning, ingen känsla som sakta byggs upp. Utan direkt. Jag kan inte beskriva påslaget som en ”kick”. Snarare som ett godståg som från ingenstans helt plötsligt körde över mig i full fart.
Totalt sänkt och enormt överraskad välte jag över åt höger sida tills jag vilade mot bildörren. Djup och intensiv andning, tjacksmak i hela kroppen, blixtrande framför ögonen, helt mållös. "Vilken sjuk jävla känsla", lyckades jag säga trots att varenda muskel i min kropp tillfälligt var ur bruk. Snubben menade att det var ju så det skulle kännas. Jag gjorde några försök till rörelser men det var lönlöst.


Sjukt intensiv känsla minst sagt. Jag hade inget jag kunder relatera den till. Fick lov att halvligga så i sätet och bara flämtandas ett antal minuter. Låta förvåningen av den nya upplevelsen dra förbi och invänta musklernas återhämtning. Tillslut kunde jag släpa mig runt i bilen med hjälp av höft- och axelrörelser och efter ytterligare någon tid kunde jag röra mig helt och hållet utan några begränsningar. Under tiden, eller om det var innan skjutsen, minns inte riktigt, så fyllde snubben på åt sig själv. Nu när vi båda två, nöjda och bekymmersfria, befann oss på glömskans blomsteräng åkte vi vidare mot nattens äventyr.


Under färden var jag tankemässigt helt nollställd, och känslomässigt glad och tillfreds med allt. Jag upplevde nya domäner av inre lugn. Bortblåst var omdömet och alla eventuella upplevda bekymmer, bortblåsta var de kognitiva mönstrena och därmed fanns ingen, absolut ingen anledning till anpassning efter de kulturella, illusoriska normerna. Dessa existerade överhuvudtaget inte i mitt medvetande. Däremot infann sig en ödmjukhet av ett slag som bara kan ta sig uttryck när den egna personen inte har några bekymmer själv. Avsaknaden av de annars förekommande elementen av självhämmande tankar gav också upphov till en enorm självkänsla som ändå inte hade en tillstymmelse till självgodhet i sig.
Lägg till upplevelsen av periodvis hög intellektuell skärpa, fysisk styrka, en ofantlig drivkraft och outtröttlighet så får vi en skaplig bild av effekterna som började göra sig märkbara. Jag var sjukt, sjukt påtänd.


Jag övervägde att utelämna den här passagen i texten men kom fram till att den ändå var ganska bra att ha med för helhetens skull. Nästintill total befrielse från de rådande sexuella tabun som generellt härskar i omvärlden, samt fullständig glömska av de egna uppställda gränserna, möjliggjorde följande episod.
Jag följde med snubben till en mörk och egentligen ganska undermåligt inredd klubb där besökarna i vanlig ordning ämnade umgås med varandra på ett mer ohämmat plan. Snubben tog, utan att jag alls misstyckte, av de flesta av mina kläder och försvann med dem. Så där satt jag, nästintill naken, mycket bekvämt på en stol i ett rum med två tv-apparater bredvid varandra och en till person som tittade på dessa. Jag var mest angelägen av vad som visades på respektive tv-skärm: Den ena visade en porrfilm och den andra var inställd på typ kanal fyra. Detta var i mitt tycke mycket lustigt, för jag förstod tanken bakom idén och jag satt och log för mig själv över detta. Snubben kom tillbaka och vi gick vidare in i lokalen.
Här blir det knepigare att återberätta för tankeverksamheten var nästintill obefintlig när det jag bara kan beskriva som gruppsexpundande började (till skillnad från tänkandet hade motivationen och initiativtagandet fått sig en rejäl skjuts av tjacket). Så jag hoppar fram några timmar i handlingen till då det var dags att fortsätta vidare.


Tidig vintermorgon; snön lyste upp himlen i ett svalt och grått sken. Det var så tyst och stilla ute. Jag var fortfarande klarvaken, inte en tillstymmelse av sömn- eller matbehov. Det var som om mitt medvetande var uppdelat; överjaget hade endast rollen som betraktare och hade inte mycket att säga till om.
Medan snubben stod och pratade med en person som han hade fått kontakt med under nattens aktiviteter infann sig en enorm, akut törst. Snön låg nyfallen, flera decimetrar tjock på marken så det vara bara till att sätta sig på huk och börja käka för att åtminstone tillfälligt kunna släcka törsten. Medan jag belåtet skopade in handfulla mängder med snö sneglade jag på mitt sällskap som kallt iakttog mitt förfarande och såg ut att dra vissa slutsatser om mitt mentala tillstånd. Situationen var helt underbar. Det var så gott med snö.


Snubben, jag och personen som vi kan kalla för Jens drog nu vidare till den förstnämndes flickvän/sambo. Vi satt parkerade i bilen när hon hörbart upprörd kom ut för att möta oss. Jag förstod inte till en början att hela uppståndelsen berodde på vårt handlande och jag försäkrade henne om att det inte gjorde någonting, allt var som det skulle och alla mådde ju så bra, samtidigt som jag hela tiden fullkomligt lös av amfetamin och hon bara skakade på huvudet.
Snubben försvann så ur bilden, och eftersom jag fortfarande ansågs vara oberäknelig bland den nyktra delen av befolkningen så hoppade jag över till Jens bil. Tillsammans drog vi två vidare bort från staden och hem till honom och hans inneboende.
Under färden fick jag veta att Jens var en pundare av diger kaliber och han berättade informativt att han tillhörde resandesläktet. I mina ögon såg han förvånansvärt välbehållen ut för att ha missbrukat i tjugo år.

Lägenheten var, i jämförelse med vad vi senare skulle besöka, i ganska bra skick. Jens rum var sparsamt inredd; en madrass, en tv samt en VHS-spelare och diverse bögporrfilmer. Han menade att dessa tillhörde tjejen som han bodde med, och att han bara hade användning för dem när han var påtänd. Jaja, tänkte jag och nickade bara. Tjejen som jag inte hade träffat var inne på sitt rum och grät. Inte särskilt högt, det var knappt så att jag hörde henne. Det gjorde däremot Jens som upplevde det som mycket irriterande, men efter en ny panna försvann hans retlighet. Jag avböjde en påfyllning och han berömde mig för min självdisciplin. Men det var inget märkvärdigt beslut, jag var ju fortfarande påtänd och kände dessutom att törsten och käkspänningarna i perioder var tillräckligt påfrestande.


Efter en period som i min skeva tidsperception kan ha sträckt sig från någon timme till en hel dag begav vi oss ut igen för att köpa något att dricka och för att besöka några av Jens vänner. Dessa människor bodde i utkanten av någon förort där det inte fanns ett enda ordentligt hus; bara baracker i mer eller mindre fallfärdigt skick. Det var en upplevelse i sig att kliva in och beskåda inredningarna. I hallen i en av barackerna möttes vi av ett myller av uppstaplade prylar. Dessa bildade vingliga pelare som sträckte sig upp mot taket och slingrade sig in i kvarten. En till synes lika lång och vinglig snubbe kom sneddandes fram mot oss, och visst lyckades han riva ned en och annan prylpelare med skrammel och brak. Stället gungade och skapade initialt en lättare yrsel. Denna och de andra kvarterna jag hann se gjorde ett fascinerat intryck på mig även om jag inte minns några detaljer. De urholkade individerna som bodde i dem gjorde dock inte mycket väsen av sig.


Vi åkte så småningom vidare genom det snötäckta, underbart tysta och fridsamma landskapet. I bilens sidospegel möttes jag av ett par tefatsstora och brunnsdjupa pupiller inramade i ett gudomligt vackert ansikte. Jag insåg att man blev finare av tjack.
Bilen som sakta tog sig framåt slirade på nysnön och hamnade till hälften i diket. Ju mer Jens gasade på desto mer grävde sig bakhjulet ned i snön. Liksom snubben gav han inga tecken på att ge sig i första taget, men jag klev ut och såg att vi skulle behöva attackera problemet från ett annat håll. Än en gång minns jag inte riktigt vad jag gjorde; bara att det var en mycket tillfredställande fysisk aktivitet. Möjligen hittade jag en bräda någonstans i omgivningen som fick fungera som stöd för hjulet. Handlingskraften i allt jag åtog mig att göra var helt enorm.


Vi hamnade därefter i ett centrum i någon obskyr förort där vi mötte upp en nära vän till Jens. Denna person mötte mig med en isande blick och rent intuitivt visste jag att han var kapabel till att göra vad som helst, och hade sannolikt redan gjort sig skyldig till en mängd djupt kränkande och oåterkalleliga handlingar. Han var iskall men skrattade gott åt det omaka par som Jens och jag förvisso bildade. Vi slog oss ner på ett café. Jag hade vid det här laget börjat få tillbaka mina vanliga tankemönster, och med det följde en tilltagande olustkänsla inför den rådande situationen. Jens och Ismannen talades vid främst på sitt resandespråk och undrade emellanåt om jag förstod vad de sa. Jag svarade ganska sanningsenligt att jag bara kände igen enstaka ord men att jag inte uppmärksammade deras samtal. Det kändes säkrast så. Jag nojjade lite.


Jens skjutsade senare in mig till stan igen. Hade jag vetat innan att han skulle få blackouter på motorvägen skulle jag kanske ha valt ett annat färdsätt. Å andra sidan vet nog varken han eller jag om han verkligen var helt borta stundtals, men hans plötsliga vrålande när han kom till sans var fyllt av skräck. Det är ju ändå möjligt att autopiloten fungerade som den skulle. Antagligen gjorde den det.




Uppskattningsvis upplevde jag att effekten höll i sig > 24 h, men tidsuppfattningen var ju inte direkt pålitlig. Om jag istället försöker minnas hur många dagar och nätter som förflöt får jag det till 2-3 dygn vilket inte känns otroligt med tanke på allt vi hann göra. Jag har dessutom utelämnat en del pundande i texten som troligen tog många timmar i anspråk. Jag undrar dock om tre dygn är rimligt med tanke på att jag inte fyllde på med mer tjack någon gång.

Trevligt skrivet, lite konstlat ibland.

Låter lite väl otroligt, nästan som dikt?

Helt tjyst hur som helst 8/10!!

Om du inte traskat i skongen hade jag trott på dig. 5/5 på historian, 0/5 på trovärdighet = 0/0.

Jag försökte få med känslan av hela upplevelsen, har dock lite svårt att formulera mig ibland, jag märker att det drar iväg. Allt är i alla fall helt sant.

Tack för feedbacken!

Vilket äventyr, 5/5 från mig och jag tror faktiskt på den!

Jag är imponerad av texten och skrivningen! välformulerat och spännande historia!

Jag läste 1/3 av texten. Väldigt bra skriven, men redan efter några rader så började jag tvivla, tyvärr.

Tyckte det var väldigt intressant, ville gärna veta mer synd den inte var längre

gå och testa dig för hiv/aids...

Den här rapporten var lite av en bekännelse för mig så jag finner det ganska roande att en del tror att jag har hittat på det här, men ni andra vet liksom jag att mycket märkligare saker händer ute i världen. Berättarstilen kanske bidrar till att det verkar uppdiktat, men kul att höra att den uppskattas.

ColdCradle - visst finns det mer jag skulle kunna gå in på, det får bli någon gång när inspirationen faller på igen.

VVeed - Att testa mig var bland det första jag gjorde efteråt. Jag hade tur, och även om en vänlig person uppmanade alla att använda kondom var det inget jag tänkte på själv då. Mycket slirig drog, men helt underbar också.

Om inte det här tillfället hade dykt upp, vid just det tillfället, hade jag antagligen nöjt mig med cannabis och psykedelika och aldrig testat amfetamin eller ens varit intresserad av att göra det. Lätt bland det häftigaste jag har upplevt.

Härlig berättelse, hade lite svårt att hänga med dock.

Tycker det lät lite läskigt när ni hamnade i gruppsex stället(?), lät som att han tänkte trycka dig i 2an.