Äldsta minne från eran barndom?

Måste vart när jag låg i vagnen när jag var 1-2 och runkade min kuk.

Vi bodde i en lägenhet högst upp i huset och jag lekte med bilar på balkongen. Plötsligt åkte en bil ut genom gluggen mellan golvet och balkongräcket och landade på parkeringen nedanför.

Jag var runt två år gammal och det var tillräckligt traumatiskt för att jag skulle minnas det.

Mitt första minne är ett s.k smakminne: Förskolan jag gick på vandrade ute i skogen och så skulle vi slå oss ner för lite matsäck. Jag tyckte att min mamma gjorde "världens bästa smörgåsar". Jag var nog 3,5 år då.

2 år. Satt på en heltäckningsmatta i vårt hem och försökte leka med bilar som fastnade i tyget.
Blev förbannad minns jag...och har varit förbannad sedan dess.

Mitt första minne är ett trevligt minne, men jag är förbannad i alla fall.

Mitt första minne: Jag satt på en filt utomhus och en snäll tant gav mitt ett glas saft att dricka. Jag var nog strax innan två då och jag glömmer det aldrig. Solen sken och det var varmt. Minns tyvärr inte smaken av saften, men glömmer inte glaset som sattes i min hand där jag satt på filten i gräset.
(ja, jag tror då att detta blir det första minnet jag har, inte så lätt att komma ihåg vilket det allra första var för jag har faktiskt en hel del minnen från den allra första tiden här i livet, åtminstone den fram till fyra års ålder).

Det första minnet jag kan placera med säkerhet var tre veckor innan min tvåårsdag. Jag ville gå in i sovrummet till min mor, men min far sa att jag inte fick det, då mor just fött barn och behövde vila (min lillasyster föddes hemma).
Jag har ett annat minne som är mycket mer primitivt, och som därför är från tidigare, men jag kan inte placera det. Jag låg i liggvagnen, och det hängde en rostfri mjölkspann från en krok på vagnens handtag. Kroken och spannens handtag som blänkte i solen är det enda rent visuella från minnet, men jag minns icke-visuellt att det var utanför ladugården och att min mor körde vagnen.

Jag vet inte om det är det första jag minns men ett av de tidigaste iaf.

Minns att jag står vid vedlåren hos morfar och mormor och ser ben. Massor med ben. I knähöjd ungefär.
Frågade min mamma om det där en gång och hon sa att det måste vara julen 1984 för då var det sjukt mycket folk där.

Var kanske 3-5 år gammal när jag minns att jag satt i knät på min farmor som sjöng:
"Dansa min docka medans du är unger, när du blir gammal så blir du så tunger..."

Läste (vad jag nu förstått & efteråt hittat) gaaamla sletna Elska Beskow-böcker från 40-talet för mig.
Omslag där vättar och dylikt hade flugsvampar som hatt/huvud.

Antar att farsan med syskom satt och hörde exakt, just precis samma sånger och fick samma böcker lästa för sig.

Good ol' Grandma!

Tidigaste minnet var när jag tre år gammal snubblade och slog mig på väg in för kvällsfika. Var nästan fyra år.

Ett annat minne som var lite senare men som någon anledning etsade sig kvar i minnet var när min mor, bror och jag var på besök inne i storstaden Stockholm.
En "fullgubbe" skänkte min mor en liten plastpåse med vindruvor. Min bror och jag blev såklart glada över att snart få äta vindruvor men morsan slängde dom snabbt i närmsta papperskorg, minns att jag blev helt ställd. Kasta bort något så gott? Göra så mot den snälla farbrorn.

Idag fattar man ju bättre och man kan ju undra vad snuskgubben hade gjort med druvorna.

Mitt tidgaste minne är av stor vikt då det starkt påverkar min uppfattning om barns förmåga att förstå vissa saker. Jag är i den åldern att jag inte kan prata. Jag befinner mig förmodligen i min spjälsäng och det går ingen nöd på mig. Jag får för mig att kalla på mamma genom att skrika. Hon kommer och lyfter upp mig. Men jag märker att jag är lite till besvär förtillfället. Jag får dåligt samvete för att jag skrek efter mamma bara för att jag kan. Ett barn som ännu inte kan prata kan reflektera över sina handlingar.

Mitt äldsta minne är från när jag var omkring 3, eller högst 4 (men 3 känns mer sannolikt av någon anledning). Jag sitter bredvid farmor i kyrkan. Det är mycket folk i kyrkan och jag kan inte se prästen eller altaret eller nåt, det är bara en massa nackar och huvuden framför mig. Jag sitter och tittar på ett fönster. Det är ett sånt där fönster med glasrutor i olika färger som man inte kan se ut genom, åtminstone inte på håll. Orgeln börjar spela och folk reser sig upp men det märker jag inte förrän farmor knackar mig på axeln och viskar något, men jag minns inte vad. Prästen går förbi i gången och sen tar minnet slut.

Cirka 2 år gammal minns jag fragmenterat att gammelmormor passade mig och min syster. Därefter har jag lite minnen från ett kalas när jag var 3 år, minns min morbror som spelade dragspel. Några minnen från 4 år, bl.a. ett när brorsan förklarar hur solsystemet är uppbyggt i köket, ett en kväll med ett stort åskoväder på skånska landsbygden, ett annat med en man som fått benen amputerade och satt i rullstol som vi besökte. Därefter blir minnena fler.